Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Den femte årstiden’

Äntligen avslöjas mördaren, våldtäktsmannen, sadisten som gäckat polisen Malin Fors i Linköping så länge! Men varför känner jag mig inte nöjd? Därför att Mons Kallentofts femte och avslutande del i årstidsserien, Den femte årstiden, är faktiskt inte särskilt spännande. Den är rätt trist, till och med.


Den femte och avslutande delen i Kallentofts årstidsserie är inte så spännande.

                                                                                                                                                                     Ett kvinnolik hittas och polisen Malin Fors ser likheter med fallet Maria Murvall. Maria, som överlevde nånting fruktansvärt, och som nu sitter stum och onåbar på sjukhuset i Vadstena. Tillfälligheter gör att Malin träffar en läkare i Lund som berättar om ett liknande fall. Detta gör inte Malin mindre beslutsam att hitta lösningen! Och den finns i samhällets toppskick…

Ja… vad ska jag säga? Jag är besviken! Jag har hittills njutit av de fyra första böckerna i serien, men den här kändes mest lång och trist. Betänk då att det ändå försiggår en jakt på en mördare i boken. Jag tycker att boken är seg. Två personer tar livet av sig – genom att hänga sig i ett element. Men hallå… Lite fantasilöst att använda samma, för mig ganska ovanliga, självmordssätt…  Handling och miljö hoppar alltför mycket. Jag hittar inte längre den läskiga stämning jag fann i de första böckerna. Det är som om författaren har tvångsskrivit denna sista del för att få en avslutning på det hela. Synd, för som sagt, del ett till fyra var lysande!

Den femte årstiden då? Vad är det?

[…] Tidens gång saknar betydelse för Maria Murvall.
Hon lever i sin egen årstid.
En årstid där allt är möjligt, men samtidigt ingenting. En årstid av inverterade känslor. Döda känslor.
Den årstiden har ett namn, tänker Malin.
Den femte årstiden. […]

Lågt betyg!

Read Full Post »

Pizzan var helt fantastiskt flottig igår! Jag hade 60 kronor i min plånbok och rafsade fram några enkronor i min myntburk på köksbänken – voilà! Gotti! Men det tyckte inte magen odelat – den reagerar på det feta.

Resten av kvällen satt jag ganska mycket vid datorn och försökte hitta på svåra bildgåtor. Bara det att SOMLIGA är för duktiga!.. Men alldeles nyss la jag ut en riktigt svår och den förväntar jag mig inte att du löser så snabbt!

Vidare klämde jag en finne på näsan, pratade med CL i typ en och en halv timma i telefonen, läste, åt choklad, glodde på TV och pratade med Fästmön i telefonen. En rätt vanlig ensamkväll. Boken jag läser är otroligt seg och jag är ganska besviken dels på grund av att det var en bok jag gav mig själv (rabattkuponger betalade den!), dels för att de tidigare böckerna i samma serie har varit jättespännande. Idag ska jag försöka läsa ut den. Jag brukar inte vara så här långsam i min läsning, men när en bok inte är riktigt bra blir det så.


Den här boken är nog också rätt seg…   

                                                                                                                                                                    I morse var jag uppe vid halv fem-tiden. Har haft lite ont i benet ett par dar och det var väl det som bråkade lite. Så lyckades jag somna om bara för att bli väckt sju minuter över nio av ett gäng puckon som liksom aldrig kan vara tysta när de draschlar förbi. Men det var rätt OK att sova till nio, jag har ju varken semester eller sommarlov utan ska ägna mig åt jobbsökeri via dator, internet och telefon.

På tal om telefon har det slagit mig att folk har fått sämre telefonvett. Jag tänkte skriva ett långt och elakt inlägg om detta, men inser att det nog slår tillbaka på mig själv. Fast om JAG lovar att ringa upp nån en viss dag eller vecka så gör jag det. Jag struntar inte bara i det. Alla såna här oförätter lägger jag i min lilla spy-burk och en dag, när den är överfull och jag har ett välbetalt jobb eller är superkänd för mina braiga böcker, då ska allt ut och vädras, det lovar jag! (Detta är ironi.)

Anna och Elias gör eventuellt en utflykt idag och kanske en med båt senare i veckan. Det är trist att sitta här hemma, men jag hoppas på att få en sorts besked eftersom vissa saker bör lösas i juli. Men så klart att jag hellre vore med familjen!

På min agenda idag står att sparka igång en maskin tvätt – måste ju ha renbäddat i gästsängen tills lilla mamma ska sova där. Vidare blir det en tur till Tokerian för införskaffande av förnödenheter såsom toapapper, korvbröd, kaffe och vad det nu var mer. Tvål, kanske? Choklad definitivt! Idag ska det klirra in lite kosing och då slipper man att rota i myntburkar för att få ihop till förnödenheterna.

Read Full Post »

Dagen har passerat snabbt. Morgonens möte andades uppgivenhet från min sida. Nära att ge upp-känsla och nära till tårarna. Jag hatar att vara så svag! Men kanske berodde det på nattens cirka tre timmars sömn. Lite för lite, liksom. Jag är fullt medveten om att jag går på reserven – idag, i alla fall. Annars har värmen gett mig energi och jag har haft nånting liknande tillförsikt. Tills för ett par dar sen.


Värmen har gett mig energi.

                                                                                                                                                                Idag har det emellertid varit konstigt väder. Varmt och klibbigt ena stunden, för att sen fullkomligt vräka ner. Jag tillbringade några timmar mitt på dan med att telefonera med Fästmön samt jobba med mitt CV. Troligen blir jag kvar i stan till torsdag eftermiddag. Och CV:t har jag redan haft nytta av – har just, på anmodan, mejlat det till en intressant arbetsplats!

Mådde illa och kände mig yr och kallsvettig, men jag tog ändå några skurartag i badrummet och duschrummet/-toan. Bara för att känna att jag gör nåt med kroppen också – men även för att tänka! Behövde inhandla nåt till middag, så jag hasade över till Tokerian på eftermiddagen. Där höll jag på att springa på herr Deskmedul och hans arga fru, men jag lyckades väja i tid.

På gården träffade jag en dotter och jag var modig nog att fråga om läget. Jag har egentligen inga problem med att ställa de svåra frågorna! Det är en egenskap jag faktiskt gillar hos mig själv! Läget var inte så gravt som man skulle kunna tro, enligt dottern, men det kan ändå bli en del förändringar framöver av praktiska skäl. Så är det när man blir gammal. Jag bad henne framföra en hälsning!

Illamåendet ville inte gå över på eftermiddagen, så jag la mig ovanpå sängen och läste en stund. Slumrade till i hela 20 minuter och vaknade något piggare. Har just klämt i mig ett par kycklingchorizos med bröd. Magen reagerar direkt, tyvärr. Undras om jag har åkt på nån mindre välkommen bakterie…

Mamma ringde alldeles nyss. Hon hade satt in 2 500 kronor till mig idag – vilken snäll mamma, va?! Dessutom hade hon haft en trevlig eftermiddag tillsammans med en före detta granne som blev änka i höstas. Mamma lät riktigt glad – ja, inte åt att grannen blivit änka, men åt att få komma hemifrån. Jag tror att det är det hon behöver – stimulans och nån att prata med i vardagen om vanliga saker. Jag blev glad för hennes skull!

Nu laddar jag för dagens andra möte som är framskjutet något. Jag tror det krävs ett stort mått diplomati och smidighet, egenskaper som väl jag inte är så känd för… Men ämnet intresserar och engagerar mig och jag vill få ordning på torpet, så att säga. Förhoppningsvis kan det bli det genom modet att samverka, att nätverka för att nå målen.


Genom modet att nätverka kan man kanske nå målen.

                                                                                                                              Sammanfattningsvis: en inte helt bortkastad och misslyckad dag som jag trodde från början!

Read Full Post »

Det går bara inte. I natt är det stört omöjligt. Att sova, alltså. Inte blir det lättare för att jag vet att jag måste upp om fem timmar och iväg till ett viktigt möte. Jag lär se ut som ett levande lik. Om jag lever.


”He leadeth me beside the still waters…”

                                                                                                                                                                  Det är på natten de svartaste av svarta tankar kommer. Tankarna om att inte duga, att vara en belastning, att vara ett skämt kring fikabordet. Oron mal och jag ser ingen utväg. Det är fortfarande som om alla dörrar stängs, trots att jag erbjuder min kompetens gratis.

Jag har försökt somna till TV:n, men programmet var för läskigt. Jag har provat att läsa en bra bok och att läsa en tråkig. Inget funkar. Sömnen vill INTE infinna sig, endast de svarta tankarna.

Uppdaterat: Tittar på klockradions röda, digitala siffror 3:03. Måste ha dåsat till. Flyger upp klockan 3:51 – höger lilltånagel har fastnat i underlakanet. Klockan 4:09 kommer tidningsbudet. Klockan 7:07 vaknar jag. Jag lever.

Vart är jag på väg? Jag söker tröst i Davids psalm:

The Lord is my shepherd; I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures:
He leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul:
He leadeth me in the path of righteousness for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil: for thou art with me;
Thy rod and thy staff they comfort me.
Thour preparest a table before me in the presence of mine enemies:
Thou anoitest my head with oil; my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life:
And I will dwell in the house of the Lord for ever.

Read Full Post »

En sen middag på lite jag hittade i frysen, lite i kylen. Det var gott, det var helt OK. Men ensamt. Inte lika… gott som igår. Men OK, som sagt.


Den ensammes middag: rester från kyl och frys samt en bok.

                                                                                                                                                                Jag har ont i nacken. Jag spillde ner mitt linne och mina Nikebrallor. Jag måste tvätta. Jag måste gå ut med soporna. Jag måste läsa igenom alla papper jag har skrivit ut och försöka få nån rätsida på mitt liv.

Bara det att jag kan böja nacken bakåt hur många gånger som helst utan att sona min skuld. Skulden, som ligger runt halsen och tynger. Jag blir aldrig fri, kan aldrig sona.

Allt måste hända nu, inte sen. Kan inte vänta. Men det får jag lära mig nu. Vänta, håll käften och böj nacken. Böj den. Böj dig. Tro inte att du har nåt värde.

Då kommer Annas sms, med bland annat orden

Jag älskar dig.

Ler och gråter lite till. Är älskad. Älskar. Det du!

Read Full Post »

Uppdatering: Det bästa av allt är att ALLT jag shoppade betalades med bonus-/värdekuponger utom ölen. Bra va?!

Morgonens möte gick bra, som jag tidigare nämnt. Vad jag däremot inte har nämnt är att mötet ägde rum på en plats väldigt nära en annan plats som jag helst vill glömma. Det är tufft. Det är ALLTID tufft att komma tillbaka. Utsikten från ett av fönstren är fin, men även det vackra kan göra ont ibland, eller hur?


Även det vackra kan göra ont ibland.

                                                                                                                                                Mötesrummet är ett ganska ordinärt rum med långbord och hårda stolar. Men också en bekväm soffa. Där brukar jag sitta och filosofera och glo på några av de fina fototavlorna som finns i rummet.


Fina fototavlor att vila ögonen på när man filosoferar.

                                                                                                                                                            Redan kring lunchtid tog jag tag i att-göra-listan. Bland annat skulle jag ringa åtta samtal och jag ringde hälften. Två ska jag återkomma till i morgon. (Mellan samtalen ringde jag en vän som jag läst om var sjuk och så ringde Fästmöns mamma och en bloggkompis. Sen laddade min telefon ur…) Det känns som om jag är på väg, på gång. Kanske… Jag vågade, jag visade vem jag var och vad jag kan. Sen blev jag alldeles, alldeles slut. Men jag överlevde!

Tog en tur till Stormarknaden för att pigga upp mig (ehum… jag brukar aldrig bli pigg där.) Halkade in på svettiga sandalfötter (varför kommer jag alltid att tänka på min latin-lärare när jag skriver ”svettiga sandalfötter”???) på Akademibokhandeln och inhandlade, av en mycket söt och artig praktikant-pojke, den här presenten till mig själv:


Den femte årstiden är Mons Kallentofts senaste!

                                                                                                                                                                    Därefter blev det en tur in till Systemet för att inhandla… förfriskningar. Och så avslutningsvis en runda inne på ICA Kvantum. Köpte mumsig sommarmat och ett träningsredskap. Lite belöning till mig själv. Vilken tur att jag överlevde även turen till Stormarknaden!


Lite sommarmat som jag tänkte avnjuta på ballen* om där är lugn och ro.

                                                                                                                                                               Och medan jag väntar på att förfriskningarna ska bli väl kylda skriver jag det här inlägget.


Ett träningsredskap. Inte för fysisk träning för min del, utan för att jag är så blond. Jag behöver träna på att dra ut teleskopskaftet…

                                                                                                                                                               *ballen = balkongen

Read Full Post »