Rättegång och förnyelse

Ett inlägg om en organisation.

---

Uppdaterat inlägg: Idag, den 26 november 2014, kommer domen om organisationen ifråga ska betala skadestånd eller inte till de anhöriga till en döende man som filmades i en dokusåpa.

Envis som en åsna.

Länsinvånarnas väl och ve vilar mycket i händerna på organisationen i fråga. Det är därför med förundran jag har följt Davids kamp mot Goliat. Ett fall där sekretessen har brutits, enligt min mening. I veckan startade rättegången på nytt – denna gång i hovrätten. Förra året förlorade de anhöriga i tingsrätten. Och allt de vill ha är en ursäkt från organisationen och 375 000 kronor därför att de menar att deras döende make och pappa filmats och visats i en dokusåpa utan sitt medgivande. Men snälla nån, ge dem detta! Skadeståndet är ju peanuts jämfört med de löner ni betalar ut till era höjdare! Visa att det verkligen är länsinvånarnas väl och ve det värnas om. Sluta vara så prestigefylld! Dessutom tycker jag att organisationen ska betala skadeståndet och inte produktionsbolaget. Att inte stå för det man har gjort är inte bara envist och dumt, det är otroligt fegt också.

I dagens lokalblaska på nätet läser jag i samma veva ett debattinlägg skrivet av två personer som en gång var organisationens högsta tjänstemän. De båda old boysen förordar förnyelse av organisationen genom att se över ledningen och minska byråkratin. Det gamla vanliga, alltså. Tänk om organisationen i fråga nån gång kunde göra nåt sånt i stället för alla eviga omorganisationer som bara skapar oro och minskad motivation att arbeta!

Länge sen…

De båda skribenterna vill främst se över köp- och säljsystemet. Alldeles utmärkt förslag, tycker jag! För jag anser att man inte ska leka affär när det gäller människors vård och hälsa. Det vill emellertid de båda herrarna, fast de vill att det ska lekas i ny form. Jag vill gå steget längre och lägga ner skiten, på ren svenska. Jag tycker att staten ska ansvara för slutenvården och kommunerna för öppenvården. Organisationen, som sköter detta idag, har spelat ut sin roll. Det är länge sen man hanterade brännvinsskatten, nu hanterar man skatter på våra inkomster. Vi som bor här är med och betalar för att få en trygg och god hälso- och sjukvård. Inte för att vara skådespelare i dokusåpor!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förmiddagstur bland bladen

Ett inlägg i vilket Tofflan surfar runt i media – det nya sättet att läsa morgontidning.

Nej, nån morgontidning har jag ju inte längre. Det blir en surfrunda i media i stället, vilket är nog så gott. Det finns nämligen fortfarande många nättidningar som är bra och visar gratisnyheter. Uppsalanyheter.se är till exempel en gratis sån. Rekommenderas!

Nytt lopp på nationaldagen. (Vad är Stockholm Marathon, liksom..?) Springeling!  Ja det är vad som försiggår här i Uppsala. Nyligen var det Blodomloppet. På nationaldagen är det dags för nästa spring, nämligen Ekebyloppet, som det är premiär för. Både barn och vuxna deltar och de skenar tio eller fem kilometer eller en barnbana. Starten är vid Ekeby bruk och där omkring pågår en mängd andra aktiviteter, som trollkarl, livemusik, DJ-musik, matservering etc. Arrangörer är Friskis & Svettis, OK Linné och vårdcentralen Ekeby Hälsocenter.

Frös ihjäl med fyra miljoner på banken. Läser åter om en man som dog ensam. Mannen la sig i en sandlåda under påsken – och frös ihjäl. Troligen hade han missat sista tåget hem. Mannen hade ett arbete, visserligen, men ensam var han ändå. Och pengar hade han på banken. De fyra miljonerna tillfaller nu Allmänna arvsfonden. Det är väl i och för sig bra, men denna fruktansvärda ensamhet i Sverige gör mig oerhört ledsen.

Därför är Hitler en tekanna. En annons har väckt uppmärksamhet: en tekanna såg ut som Hitler. Människor har i alla tider sett ansikten eller föremål på saker. Egentligen har det varit mönster, som när man ser på med viss blick ser ut som nånting annat. Det kallas pareidoli och det kan handla om andra sinnen än synen, även om just synen är det vanligaste.

Motionsvåg lockar oetiska bolag. Ja du som känner mig vet ju min inställning till det här med motion, sport och idrott: inget för mig. Andra får gärna ägna sig åt det, men jag avstår. Idag läser jag dessutom ett debattinlägg om att oetiska bolag rider på motionsvågen. Bland annat ordnar man kurser i löpning, ”lär-dig-springa-i-skogen-kurser” och liknande. Trött man blir bara av att läsa om det! Kritiken kommer från Oslo maratons chef Tony Isaksen som menar att joggingturer ska vara gratis. Att maratonlopp kostar pengar i form av anmälningsavgifter är förstås nåt helt annat. Såna saker är ju inte gratis att anordna!

HBT – en jättemarknad som branschen har glömt. Det går att tjäna pengar på såna som mig. Företagen har bara inte insett det. Homosexuellas köpkraft i Sverige är hela 100 miljarder, enligt Företagarna. Och snart kommer en handbok (!) så att företagen tänker om när det gäller sin marknadsföring. Lagom till Pride kan man man tänka..?

Ole fick vara pappa ett dygn. Den här historien griper en verkligen. Tänk att kämpa så för att hålla sig vid liv!.. Ole hade en ilsken form av hjärncancer. Hans mål: att få uppleva sin sons födelse.

Är gåtan Amelia Earhart löst? Stiftelsen The International Group for Historical Aircraft Recovery hävdar att man kan ha hittat vraket av Amelia Earharts plan på havsbotten, nära en öde ö i Stilla havet. Amelia Earhart försvann den 2 juli 1937 när hon gett sig av för att flyga jorden runt. En fascinerande historia, tycker jag! Men än är gåtan inte med säkerhet löst, alltså…

Livet är kort.

Read Full Post »

Har regeringens favorisering av KBT sabbat för andra terapier?

Jag läser ett upprört debattinlägg i Svenska Dagbladet, signerat ett antal leg. psykologer och leg. psykoterapeuter. De är upprörda över att regeringen har, som de skriver, satsat KBT i rehabiliteringssyfte. Satsningen har nämligen medfört att andra terapier har kvävts, menar de.

Det klart att

[…] ett brett och mångsidigt perspektiv […]

är bäst när det gäller psykoterapi. Det som passar en patient behöver nödvändigtvis inte passa en annan. Men skribenterna menar, tror jag, att KBT har favoriserats av kostnadsskäl. Och DET är ju inte bra, inte bra alls!

I stället efterlyser skribenterna valfrihet även inom terapins område:

[…] Inom EU pågår ett vetenskapligt samarbete för utveckling av psykoterapi, där både psykodynamiska och kognitiva beteendeterapeutiska behandlingsmodeller ses som likvärdiga och kompletterar varandra. Det är svårt att se något vetenskapligt stöd, eller något annat skäl, till att Sverige skall avvika från övriga länder i detta avseende. […]

Nu börjar jag fundera lite… Psykodynamik – och jag ser… rött! På nära håll har jag nämligen beskådat hur en person utvecklade rena psykopatdrag i samband med psykodynamisk… inte behandling utan… utbildning! (På arbetsgivarens bekostnad, ska dessutom tilläggas.) Ja, det var rent skrämmande hur denna person började skrika oregerligt alt. kommunicera per e-post trots att jag befann mig i… närområdet.

Skribenterna menar i sitt debattinlägg att KBT kanske visar goda resultat i experimentella studier, men inte fullt lika goda i klinisk verklighet. De hävdar också att så många som ungeför var fjärde patient som erbjudits terapi i rehabiliteringsgarantin har avbrutit sin KBT i förtid.

Själv kan jag bara säga att KBT fungerade utmärkt för min egen del, när jag använde den för att komma förbi ett trauma. Den fungerade jättebra – till dess att psykopaten ovan förstörde mitt liv – och tvingade mig att avbryta KBT:n…

Så, jag säger JA! till KBT och ett rungande NEJ! till psykodynamiska metoder! Vad tycker du???

Read Full Post »

Shamanens sång – om en oundviklig människa

En ung kvinna, skadad i en trafikolycka, förbannar på sidan 144

[…] det samhälle som orättfärdigt stämplat henne som arbetsskygg, för att vara en fuskare. En föraktad, en icke önskvärd. […]

Läkaren Jan Lidbeck har skrivit en bok om den nya tidens paria, de smärtsjuka. Och den svenska sjukvården, som vi så stolt slår oss för bröstet över. Och om skyddsnätet som för länge sen, före den borgerliga regeringens tid, faktiskt, slutade att fungera. Boken Shamanens sång. Om en oundviklig människa kan läsas som ren fiktion, men läses med blyertspenna och kanske ännu hellre som ett långt debattinlägg. Stort TACK till författaren som sände mig detta recensionsexemplar!

En debattbok. Eller ren fiktion.

                                                                                                                                                     Hjärtdoktorn Martin Lehman har nyss blivit änkling. Han söker och får en tjänst i Afrika. Dottern Johanna, sjuksköterska på intensiven, råkar ut för en trafikolycka och får en whiplashskada. Trots svåra smärtor får hon ingen hjälp nånstans i vården, egentligen. I stället blir hon förnedrad och förödmjukad av läkare som ska vara proffs. När sjukpenningen blir indragen rasar hennes värld samman. Samtidigt är Martin Lehman svårt sjuk i Afrika och får inte veta hur illa ställt det är med dottern förrän det är för sent.

Som jag skrev inledningsvis kan man läsa den här boken på olika sätt. Helt klart är den en debattbok, man blir allt annat än oberörd under läsningen. Den har också drag av psykologisk thriller och ett inslag av hämnd som jag skadeglatt njuter av när jag läser vad som drabbar de oförstående, men hyllade läkarna.

Jag funderar mycket på vad som är baserat på verkliga händelser och får i slutet veta att berättelsen har

[…] verklighetsbakgrund från 2000-talets Sverige […]

Det som gör att den känns väldigt trovärdig är att författaren är läkare och själv arbetar med smärtpatienter i Lund. Jag funderar ett steg till och undrar hur mycket i berättelsen som är självupplevt…

Det svenska samhällets hårdnande klimat och demokratin, som hittar vägar att göra sig av med den som är besvärlig, beskrivs gång på gång på ett rakt sätt, ofta utan känslouttryck. Detta ökar också trovärdigheten. Så här skriver författaren om demokrati, till exempel:

[…] Jo, det hade hänt att de ansvariga för våldet i totalitära regimer ställts inför domstol. Den svenska statsmakten var inte totalitär, den byggde på folkstyre. Men om en demokrati kände sig hotad kunde den också få en totalitär prägel. Det fanns många exempel från historien. Demokratier kunde på många sätt oskadliggöra enskilda eller mindre grupper av individer vilka förklarats utgöra hot. Spridande av lögner, stoppad befordringsgång, avsked från anställning, omyndigförklaring, tvångsvård på mentalsjukhus, fängelse och mord sanktionerades även av representativa demokratier. […]

Ord och inga visor. Svidande ord, men ord jag håller med om. Men den här boken är mer än så! Den har roliga sidor också, tragikomiska. Som skildringen av läkarnas utseende och det faktum att alla ”dumma” doktorer i boken har konstiga namn, förutom örnnäsor, putande magar, glipor till ögon med mera. Och man kan inte låta bli att skratta när patienten SPYR över en läkares skrivbord – och därefter känner sig lättad!

Jag skulle kunna fylla det här inlägget med massor av bra citat från den här boken, men det ska jag inte göra. Jag tycker i stället att du ska läsa den.

Högsta betyg var den nära att få av mig. Tyvärr innehåller boken alltför många korrekturfel vilket stör mig oerhört. Det är nämligen så att när jag läser nånting riktigt bra, vill jag att det ska vara perfekt.  Då ska det inte stå saker som ”tvi veckan” när det ska stå ”tv i veckan”, ”var” när det ska stå ”vad”, ”jumboplast”  när det ska stå ”jumboplats”, ”egentlig” när det ska stå ”egentligen” med mera. (Några konstiga meningsbyggnader finns också samt ytterligare ett antal korrekturfel, framför allt mot slutet.)

Näst högsta betyg ger jag den här boken!

Read Full Post »