Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘där ute’

Ett inlägg om farorna i livet. För där ute, där känns det väldigt farofyllt just nu.


Uppdaterat: Idag kommenterade Fredrik Reinfeldt Husby på en pressträff.


Alltså vad är det som pågår där utanför min glasbur?
Idag arbetade jag på femte våningen och kontoret är stort och luftigt och väggarna och dörren utåt är av glas – därav glasbur. Och just utanför min dörr händer ju inget, jag menar lite längre bort. Men inte mycket.

blixt
När fallvindar och uppvindar möts i intensiva åskmoln kan det uppstå en tromb. Eller en tornado, som man säger i USA.


När jag läser detta orkar jag inte spana mer i omvärlden just nu. Då känns alla andra irritationsmoment, som studsmattor  (nu kompletterad med vattenleksaker) utanför mitt arbetsrumsfönster hemma, trasiga persienner och till och med beslutsimpotens i arbetslivet så jävla futtiga.


Livet är kort. Nu måste vi göra nåt så att det blir bättre. På riktigt.

Read Full Post »

I kväll har Fästmön och jag glott på en ny dokumentärserie på TV3. Första delen handlade om kvinnor som faller för mördare. Jag satt och var förbannad mest hela tiden.

Kriss är en av kvinnorna i dokumentären. (Bilden är lånad från TV3:s hemsida.)


I det här programmet berättar två kvinnor
om sina förhållanden med män som bland annat är dömda för mord och misshandel. Jag försöker förstå vad det är som lockar och drar, hur en kvinna bara kan få för sig att skriva till en dömd mördare att hon älskar honom efter att ha sett hans bild i tidningen. Har hon inte kunnat läsa vad han är dömd för eller vad?

Även två dömda män kommer till tals i programmet. En av dem, dömd för bland annat mord och mordbrand, säger att han tycker att vissa kvinnor som sökt kontakt är mer eller mindre skruvade. Han säger ungefär:

Hur kan de välja en man som sitter inne när de själva befinner sig där ute?

Det är en fråga även jag ställer mig. Jag försöker, men kan inte förstå. Trots att de båda kvinnorna i programmet säger att de dras till starka, farliga män. Den ena kvinnan för att hon behöver möta en jämlike eller en något starkare man som kan sätta henne på plats (!); den andra kan inte se att han är en mördare, liksom blundar för och vägrar tro på att han begått det brott – mord – han är dömd för.

Nej, jag förstår verkligen inte kvinnor som faller för mördare. Jag kan inte se lockelsen i nån som har gjort nån annan illa. Jag tycker nästan synd om kvinnorna för att de inte begriper bättre… Och det är en fruktansvärd känsla, för vem är jag att döma nån annan..?

Read Full Post »