Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.
En av mina offerkoftor.
Jag försöker verkligen jobba med två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig. Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:
Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!
Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.
Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:
Det är så synd om mig för att jag är skild.
är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!
Mitt liv är ett helvete – på jobbet.
Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.
Min man/fru förstår mig inte.
En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.
Jag har så ont i huvet!
Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…
Mina ungar är så jobbiga!
Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!
Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!
Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)
Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.
Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att
vi har gjort slut?
Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland? Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)
Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 