Missnöjt på jobbet?

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.

Konsulten i artikeln säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte få information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…

På den tiden, under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!

Nu är det inte bara jag som har förändrat mig. Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att hämta kraft när det mesta går åt h-e

Efter en jobbig förmiddag, med ilska, förtvivlan, hoppfullhet och glädje för andras skull i en salig blandning träffade jag vännen M. Hon plockade upp mig i bilen och vi for ner till hamnen. Hittade ett bra, men varmt matställe.

Nummer 71 var vi.

                                                                                                                                                                    Jag tog en grekisk sallad, M fisk. Och sen pratade vi om ”allt” i två timmar – jobb, puckon, ex-män, ex-or, barn, dåligt ledarskap, psykopater, bröder, glömska, en gemensam vän, gamla klasskompisar… Med mera. Jag varken kan och vill berätta allt och jag vill inte heller lägga ut en bild på M eftersom jag aldrig bad om tillåtelse. Men jag är så tacksam för jag hämtade kraft ur vår dialog. Det var som om åren vi inte setts eller umgåtts var borta. Hade vi bott i samma stad hade vi nog varit vänner idag.

Jag lämnade löken eftersom den gör allt annat än underverk för såväl mage som andedräkt…

                                                                                                                                                                    Ett stort TACK till M ifall du läser det här (vilket jag inte tror att du gör, men ändå…)! Jag tror att du är jättebra på ditt jobb!!!

Vi skildes åt med en kram och jag traskade upp mot stan för att inhandla jordgubbar. Naturligtvis började det regna och jag hade varken paraply eller jacka. Och jordgubbsförsäljarna stod varken utanför banken eller Gallerian… Fruktansvärt kissnödig var jag också, men jag tog mig i kragen och släpade in mig i en leksaksaffär. Där hittade jag dessa tre paket till min favoritkille som fyller år om några veckor.

Tre paket till min favoritkille.

                                                                                                                                                              Fästmön messade från Berlin att hon längtar hem och jag försökte att inte kissa på mig. Mobilen har för övrigt gått varm idag! Stort TACK till ”ALLA” för det stöd ni visar!!!

Jag har insett att rosa foppatofflor är skornas haute coture här i Metropolen Byhålan. Ungefär som hemma, då. Fy f*n så fult, säger jag bara! Jag messade en kär vän som inte har så mycket till övers för dessa fotbeklädnader och kände sympatin strömma ut genom svars-sms:et. Ännu varmare sympati kände jag när jag gråtfärdig messade att jag var kissnödig, letade födelsedagskort till mamma, det regnade ute, jordgubbarna verkade vara slut i hela Byhålan och så om förmiddagens otur.

Hemma igen och jag hann precis in på toa. Mamma kom just innanför dörren efter att ha varit hos frissan. Det har slutat regna, jag får bara snälla sms hela tiden, jordgubbar köpte jag av en tjej som stod och sålde utanför Systemet. Jag tränar mig att tänka positivt, men idag är det svårt, mycket svårt.

Dessutom var det en närsynt unge med ett katt-namn som höll på att cykla på mig på vägen hem tre gånger och nyss gick en man med gula byxor förbi utanför fönstret. Förskräckligt! När det finns kläder i tjockis-svart!

I morgon åker vi till Uppsala, jag och mamma. På måndag fyller hon år och jag ska försöka fira henne efter bästa förmåga, men jag har blivit lovad ett samtal under den dan, ett samtal vars utgång jag inte är säker på… Jag lever i ett vacuum, jag orkar inte gråta mer, jag bara nickar luttrad och tänker

Jaha! Det var inte min tur den här gången heller.

Jag vet inte var eller ens när den här mardrömsresan slutar.

Read Full Post »