Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dåligt hjärta’

Ett inlägg om ett foto.


 

Mormor o jag

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade vid 6-tiden och inte kunde somna om kom jag att tänka på min mormor. Egentligen är det väl rätt naturligt att vi i dessa Allhelgonatider minns våra nära och kära lite extra. Men ändå. Det var ett tag sen jag tänkte på mormor.

Mormor var bara tio år äldre än jag när hon gick bort. Hon hade alltid haft ett dåligt hjärta – trots att det var väldigt gott – och mot slutet av hennes liv blev diabetesen mycket svår också. Hon började se väldigt illa.

Jag var inte så gammal när mormor gick bort, nio år, så mina minnen är ganska svaga. Men jag har några bilder och situationer som jag plockar fram då och då. Mormor, som stod i köket och lagade mat i sitt prickiga förkläde. Eller mormor, som bredde alltför mycket smör på mackorna till mig och la tjocka skivor kokt medwurst ovantpå. Och mormor, vars nitroglycerintabletter jag ålade på golvet för att hitta. Mormor och jag på promenad, i kakaffären, i saluhallen…

Mormor och morfar var ett strävsamt par. Eftersom mormor var sjuklig hade morfar tre jobb/uppdrag för att klara tillvaron: han var snickare, han var fastighetsskötare och han var förbundsordförande i ett av landets nykterhetsförbund. (Det är inte utan att jag skäms idag, jag som inte har ett enda jobb…) Trots detta hade mormor och morfar alltid tid för sitt barnbarn, den ganska intensiva lilla Tofflan, som då och då kom på besök.

Det sägs att mormor var en rolig en – och det kan jag mycket väl tänka mig! Som den gången hon i vuxen ålder blev åthutad av sin lillasyster när de båda samt deras små döttrar skulle bort på kaffekalas bevisar detta. Lillasyster Margit sa då till storasyster Svea, min mormor:

Och så mycket du vet det, Svea, så sköter du dig nu!

Jag kan ju bara föreställa mig att mormor var en spelevinka, men för mig var hon ju liksom ”bara” mormor.

Hon hade så roliga uttryck. Hon sa till exemel att djävulen satt under bordet när morfar lärde mig som femåring att spela poker. Och så sa hon ”kaffi” och ”henni” i stället för ”kaffe” och ”henne”, för mormor var småländska. Hon växte upp utanför Vimmerby på sina föräldrars gård tillsammans med två bröder och en syster, tror jag. Och en av grannarna var Astrid Lindgren. Om henne pratade mormor nästan aldrig, men jag fick ofta Astrids böcker i julklapp eller födelsedagspresent. Vid nåt tillfälle dristade sig mormor till att säga:

Ja, hon var ju lite egensinnig, den där Astrid…

Mormor hade alltid en mjuk och varm famn och jag var alltid välkommen att sitta i hennes knä. Annars var jag som liten inte mycket för tanter. Jag tyckte att tanter var så otroligt… tramsiga. Men mormor var inte tramsig som jag minns, bara väldigt, väldigt snäll.

Den här bilden fann jag i ett fotoalbum som min pappa gav mig i 30-årspresent. Visst är den underbar?!


Mormor och jag.

Read Full Post »