Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘coachning’

Jag ska erkänna att jag hade lite svårt att somna igår kväll. Tankarna snurrar kring det jag förväntas leverera för institution 1 före årsskiftet och hur jag ska hinna med det. Allting blev ju till exempel väldigt försenat i fredag när den nya servern plötsligt inte hittade min profil. Det var med hjärtat i halsgropen jag startade jobbdatorn i morse – och fann en svart skärm. Då gäller det att ha lite is i magen och starta om. Det är ungefär vad jag kan göra. Och se:

Varde ljus!

Mitt vackra gula höstträd och alla mappar och filer dök upp på skärmen!

Finns på mitt skrivbord på datorn.


Så idag på morgonen
tänkte jag inleda med att se över de ändringar jag gjorde i slutversionen av min kommunikationsplan, det dokument jag jobbade i när servern plötsligt stängde sig för mig. Dokumentet ligger överst i en av högarna på mitt skrivbord. Men jag hann inte öppna det på datorn. Jag skulle bara kolla lite mejl och så först…

Det ena ledde till det andra. På onsdag morgon var det tänkt att jag skulle lära ut hur man gör personliga hemsidor för två av institution 2:s postdoktorer. Men så tyckte jag att två lät lite lite och

the more, the merrier

så jag slängde iväg en förfrågan om det fanns fler intresserade. Det fanns det. Uj uj uj… Därför blir det nu plötsligt så att jag ska leda en kurs för sex deltagare på onsdag i stället för att instruera två. En rolig vändning, tycker jag.

Samtidigt fick jag besök av en av professorerna som sitter i samma korridor som jag. Han satt just och skulle jobba med sin personliga hemsida och behövde lite coachning. Det svåraste, tyckte han, var att hitta sidan i strukturen i redigeraläge. En instruktion om detta vore bra, tyckte han. Efter att handgripligen ha hjälpt herr Professor vidare satte jag mig vid datorn… inte för att skriva klart kommunikationsplanen till institution 1 utan… skriva instruktioner till institution 2 hur man hittar till sin sida i strukturen…

Jag vet att många har kritiserat mig för att inte vara tillräckligt flexibel, varken privat eller i jobbet. Med denna lilla anekdot från verkliga livet den här morgonen vill jag härmed bevisa motsatsen. Att jag dessutom fann nöje i att mina planer blev omkullkastade torde sticka somliga ännu mer i ögonen. HA! Där fick ni! (Tyvärr ser ni det inte om ni inte fortfarande läser den här bloggen, förstås! Men det är väl ointressant nu när det går lite bra för mig…)

Nu ska jag lägga sista handen vid instruktionerna och sen översätta sidan till engelska och publicera båda sidorna. SEN ska jag ta tag i kommunikationsplanen! För idag borde den bli klar att skickas till prefekten på institution 1 för vidare befordran till ledningsgruppen där.

Har din dag tagit några roliga vändningar idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

I spy, with my little eye… something beginning with… Aj..?

Read Full Post »

Idag är det Svenska Flaggans Dag, Sveriges nationaldag. En röd dag. Det har den inte alltid varit. Röd, alltså. Det var den till exempel inte när jag tog studenten 1980. Spelar det nån roll med röda dagar eller svarta för den som inte jobbar? Nej, det gör det inte. Eftersom min lunk följer Fästmöns schema blev det till att skutta upp i morse, för Anna började jobba klockan halv åtta. Hon själv steg upp strax efter klockan sex, medan jag fick sova till halv sju.

Vi åkte med gnisslande bil in till stan. Jag har bestämt mig. I morgon ringer jag min vanliga, svindyra märkesverkstad. Jag är hjärtligt trött på folk som lovar att höra av sig och sen inte gör det. Det funkar inte! Jag vill inte åka omkring med en kärvande och gnisslande broms, helt enkelt. Eftersom jag fick sex veckors a-kassa i förra veckan i stället för fyra, får jag ta av dessa pengar. Jag kollade för säkerhets skull så jag inte hade fått för mycket pengar, men så var inte fallet. Troligen låg a-kassan två veckor efter. Med detta följde också lite extra pengar från inkomstförsäkringen. Detta innebar att jag nästan fick en vanlig lön, så som jag hade för över två år sen. Ja, jag gråter fortfarande över det ibland, men jag tänker inte låta det slå ner mig. Det är som det är.

Elias får sällskap av sin pappa idag på förmiddagen och han stannar tills vi kommer hem, nån gång runt 16.30. Detta innebär att jag kan fixa en del saker hemma hos mig. Jag behöver tvätta och ta itu med en strykhög, framför allt, och så är det också nåt jobb jag ska söka. Mer hinner jag nog inte. Får försöka ta tag i resten i morgon. Då tänkte jag för övrigt stanna kvar i stan och sova över natt hemma eftersom jag har ett morgonmöte på onsdag. Jag hade annars tänkt att åka på nåt firande med grabben, men nu slipper jag det – lite lättad.

Dagarna går och jag hörde med ett halvt öra på ett debattprogram på TV igår kväll om åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Sverige ligger i topp!


Det finns många som jag…

 

                                                                                                                                                                    I till exempel Storbritannien är det förbjudet i lag att åldersdiskriminera. Man är inte heller så intresserad som arbetsgivare av personer som inte har nån direkt erfarenhet av att arbeta. Varför är det så tvärt om här? Varför är jag, och många med mig, arbetsmarknadens losers? Jag är fortfarande pigg och relativt kry och väldigt, väldigt arbetssugen. Dessutom är jag inte hemma och sjukskriven bara för att en fis vänder sig i magen. Jag behöver ingen coachning för ett jobb eller en hög tjänst, inte heller nån talangscout. Jag borde duga ändå. Inget att älta, kanske, men det är min verklighet och jag är bekymrad eftersom jag inte ser nån ljusning i framtiden.

Read Full Post »

Förtydligande: Jag är själv INTE i Fas 3. Än. Men jag är en arbetssökande som inte har fått nån vidare hjälp av Arbetsförmedlingen. Och jag gissar att jag inte är den enda…

                                                                                                                                                            I lokalblaskans artikelserie Jakten på arbete läser jag idag den andra artikeln. (Tyvärr ligger den inte ute på hemsidan.) Den som handlar om Fas 3, en del av jobb- och utvecklingsgarantin, JUG, som är mycket kritiserad. Somliga kallar den till och med en modern form av slaveri. Det handlar om att du kanske får            5 000 kronor i månadslön – före skatt. Samtidigt får din arbetsgivare lika mycket för dig av staten. Och arbetsgivaren betalar inga sociala avgifter eller försäkringar för dig.

Idag är ungefär 500 personer från Uppsala län inne i Fas 3. Om två år beräknas antalet var det dubbla och då befinner sig för övrigt 47 000 personer i Sverige där.

Den som hamnar i Fas 3 har inte rätt att få nån hjälp från Arbetsförmedlingen. Praktik, vidareutbildning eller liknande får man ingen hjälp med – fast det kanske man inte har fått tidigare heller, som jag, till exempel.


Fas 3, ett modernt slaveri?

                                                                                                                                                 Hittills är det endast medlemmar från facket Kommunal som hamnat i Fas 3 i Uppsala län. Facket tycker att medlemmarna blir som livegna. De får ingen vidareutbildning och ersättningen är usel. Kommunals länsordförande talar om förvaring och ett sätt att gömma undan arbetslösa i statistiken.

Hur hamnar man i Fas 3?

  1. Först har man gjort slut på de 300 dagarna med ersättning från a-kassan. Har man barn under 18 år får man a-kassa i 450 dagar.
  2. Sen skrivs man in i jobb- och utvecklingsgarantin. Under Fas 1 och 2 ägnar man sig åt jobbsökning och man får coachning, utbildar sig, deltar i starta-eget-aktiviteter eller liknande. Det handlar om 450 dagar.
  3. När nästan tre år har gått hamnar man så i Fas 3. Då ska man utföra arbetsuppgifter som annars inte blivit utförda på en arbetsplats. Man har ingen rätt till praktik, coachning eller sånt, men man får ta vikariat på arbetsplatsen mot lön. Ersättningen ligger mellan 5 000 och 15 000 kronor i månaden före skatt. Den som hamnar här och inte tidigare har haft a-kassa tvingas leva på socialbidrag.

Jag läser vidare i reportaget om två kvinnor som hamnat i Fas 3. Den ena har jag förmånen att ha varit delvis kollega med på mitt förra jobb. Vi jobbade inte direkt ihop, men tillhörde samma avdelning trots att vi inte ens satt i samma lokaler. (Ja, dessa arrangemang är rätt typiska för min förra arbetsgivare, som för övrigt inte har några skrupler vad gäller att utnyttja så kallad grå arbetskraft.) Just den här kvinnan är invandrare, men hon är dessutom fysiker. På mitt förra jobb arbetade hon bland annat med kulturanpassning av information. Hon har även arbetat som tolk. Men tyvärr räcker inte inkomsterna från tolkuppdragen och hon har tvingats söka a-kassa. När a-kassedagarna var slut hamnade hon i ett socialt företag, en butik där man säljer kläder. Nu har hon fått en anställning och ska arbeta med att arrangera föreläsningar. Hon är fysiker. Tolk. Och ska arrangera föreläsningar.


Jag blir yr och undrar hur det står till med verkligheten.

                                                                                                                                                      Den andra kvinnan är ryggskadad men jobbar i en privatägd butik. Hon gör samma jobb som de anställda, men får 223 kronor om dagen för det. När de övriga anställda kommer sätter de sig och surfar vid datorn. Kvinnan är cirka 60 år. Hon har kontaktat Arbetsförmedlingen, men får inget stöd därifrån. Hon är sjuk. Hon har ont. Hon är nära pensionsåldern. Men jobba ska hon, för peanuts, medan de som är anställda på riktigt inte gör det.

Jag blir yr och undrar hur det står till med verkligheten. När jag läser om de två kvinnorna gråter jag nästan. Kan det vara rimligt att en fysiker jobbar i en klädbutik och att en ryggskadad kvinna jobbar i butik och tjänar peanuts jämfört med de anställda???

Hur kan det få vara så här? Självklart måste det till förändringar som beslutas om på riksnivå, av våra politiker, men hur kan Arbetsförmedlingen gå med på att det är så här? Eller har man inte tid att ”göra revolution” därför att man tjafsar för mycket med Försäkringskasan? Eller vad???

På Arbetsförmedlingen jobbar en del som är riktigt bra på det de gör, men också de som inte gör nåt mer eller nåt utöver det de ska och så de som låter klienterna göra handläggarnas jobb. Tro mig, jag har mött alla sorter. Man kanske skulle göra en liten omruskning i organisationen? (Jag funderar på att tipsa Angeles om det! Inte tror jag att man kör med Management by Love på Arbetsförmedlingen, nämligen.) För när man som jag har fått höra av min handläggare att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb, då undrar jag vad Arbetsförmedlingen är till för. (Jag har för övrigt bett att få byta handläggare, på uppmaning av såväl medarebetare i Arbetsförmedlingens Kundtjänst som min a-kassa, till nån som kanske har en annan syn på Arbetsförmedlingens roll, men jag har förstått att nåt byte inte är aktuellt.)

Read Full Post »

Läser till min förfäran att allt fler arbetslösa tvingas jobba – utan att få lön. Skälet är att de förlorat sin a-kassa och lever på socialbidrag eller stöd från Försäkringskassan. Och det handlar inte om några få personer utan om så många som ungefär 24 000…

Den som förlorar sin a-kassa hamnar i nåt som kallas jobbgarantin. Efter coachning och praktik i 450 dar blir de sen anvisade jobb utan lön. Bara för ett år sen handlade det om 10 500 personer. Nu är antalet personer i den här situationen mer än fördubblat.

Det kallas för fas tre av arbetslösheten. Då, när man inte längre får betalt för jobb man utför utan att arbetsgivaren får pengar för att ta emot en sån person. Detta för naturligtvis också med sig att de som får löner kanske drabbas eftersom fas tre faktiskt ju dumpar löner.

Att bli arbetslös handlar förstås inte bara om att inte längre ha nån försörjning. Det kan knäcka även den starkastes självkänsla, det kan medföra problem i familjen som i värsta fall leder till separationer. Att tvingas ansöka om a-kassa, nåt man kanske betalat varje månad till under hela sitt yrkesverksamma liv, känns som att stå med mössan i handen och skrapa med foten. Men att arbeta utan lön och att arbetgsgivaren får pengar för detta påminner om gamla tiders auktioner på fattiga barn. Och det är f*n i mig det värsta jag har hört i år, 2010…

Vart är vi på väg???

Read Full Post »

En 20-årig tjej i Uppsala blev nekad en praktikplats av Arbetsförmedlingen, trots att hon hittat praktikplatsen själv. Skälet var att hon är för ung och har varit arbetslös för kort tid. MEN HALLÅ! Jag är gammal (nåja…) och har varit arbetssökande i över ett år. Jag får inte heller nån praktikplats.

En liten artikel i dagens lokalblaska gör att jag ser rött. Inte bara liiite rött utan tämligen ILLRÖTT! Här nämns en ung tjej som ordnar en praktikplats på egen hand, en plats som skulle kunna ha gett henne en timanställning till hösten. Men så säger Arbetsförmedlingen nej. Hon är under 25 år och har dessutom varit arbetslös kortare tid än tre månader.  Men vad är det för idiotregler? Det är väl bara att gratulera tjejen till att ha hittat nåt och ge henne möjligheten att prova på att jobba! Hur ska en 20-åring nånsin få erfarenhet annars om hon/han inte ens får testa att praktisera?

Arbetsförmedlingens regler för praktik är att den som har fyllt 25 år kan få praktikplats, om det finns nån sån, utan att vara med i Jobbgarantin eller Jobb- och utvecklingsgarantin. (Ursäkta mig, men… Vad är Jobbgarantin och Jobb- och utvecklingsgarantin? Har jag aldrig hört talas om under de här snart 16 månaderna.) Den som är yngre måste VÄNTA i tre månader innan de får chans till en sån praktik.

Av artikeln framgår att det inom jobbgarantin finns olika aktiviteter, till exempel kartläggning, jobbcoachning och studie- och yrkesvägledning. Efter tre månader som arbetssökande finns det fler aktiviteter, bland annat praktik.

Personligen har jag fått minsta möjliga hjälp av Arbetsförmedlingen. Efter egna påtryckningar fick jag träffa en handläggare – över åtta månader efter jag blivit arbetslös. Vid tillfället var jag ganska förtvivlad, varpå jag blev erbjuden tre eller fyra samtal hos psykolog, nåt jag nappade på. Under tiden träffade jag inte min handläggare, men jag sökte jobb på egen hand. När psykologsamtalen var slut träffade jag min handläggare för att göra en handlingsplan. Den sa inte mig ett smack, ärligt talat, utan var väl mera en byråkratisk produkt så att handläggaren har nåt konkret att visa upp. På mitt initiativ bad jag om hjälp att fingranska mitt CV för att kolla om jag skulle kunna vidga mitt jobbsökande. Handläggaren begärde då ett par veckors tid för att leta reda på ett bra test jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet hos en vägledare på  Arbetsförmedlingen.

Testet var ett stort skämt, för där efterfrågades i var och varannan fråga mina intressen. Vadå intressen? Det är väl sånt man ägnar sig åt på fritiden, eller? OK, om jag hade varit som tjejen i dagens artikel, 20 bast, visst, då kanske jag hade kunnat sätta mig på skolbänken igen och utbilda mig inom nåt av mina intressen. Men jag var vid tillfället 47 år.

Efter detta sista möte med Arbetsförmedlingen hade jag en träff inbokad med min handläggare. Jag fick ringa och avboka den eftersom jag blev akut sjuk och sen dess har vi inte hörts av.

Tiden går och mina pengar börjar ta slut. Jag planerar för en framtid på en parkbänk. För inte heller jag har fått nåt enda vettigt erbjudande eller nån vettig hjälp från Arbetsförmedlingen. Jag har försökt överleva och behålla förståndet bäst jag kan och jag har ordnat en del skrivjobb på egen hand. Tyvärr är det inget jag kan leva på, men jag är anställd vid ett företag som ger mig små uppdrag då och då. Och utan min familj hade jag inte suttit här idag. Men familjelivet har fått utstå stora påfrestningar, det kan jag lugnt meddela.


Mitt framtida hem?

                                                                                                                                                            Min fråga är nu bara, Arbetsförmedlingen, om varken en 20-årig tjej eller en numera 48-årig tant får praktikplatser – vem får det då? Vem är kvalificerad nog att få praktikjobb, enligt er?

Read Full Post »

« Newer Posts