Vid vägs ände..?

Det fanns en tid när bloggen var det rent praktiska som höll mig över kanten – förutom Fästmön, dårå. Jag har skrivit mig ur en kris och en god bit ur ett helvete. Men se framme i ljuset är jag inte än!

Den sista tiden har jag tappat läsare. Ärligt talat bryr jag mig inte om det så mycket. Jag har aldrig bloggat för andra, jag har bloggat för mig. För att få ur mig det som gör ont inuti.

Men nu gör det i stället ont att förstå att jag bara var intressant så länge jag hade det svårt. Glädjande nog kan jag informera att jag fortfarande har det svårt. Jag har inte fått nån lön på ett ganska långt tag, till exempel. Det är lite jobbigt. Man kan inte leva på luft och en Lottovinst på 2 000 kronor och en snäll mamma i all evighet. Det sistnämnda är också nånting jag riktigt skäms över.

Det gör ont att höra att man inte orkar följa min blogg

[…] för att du skriver så mycket! […]

Ha! Jag skriver många färre inlägg numera. Men inläggen har ett annat innehåll än tidigare. Och det kanske är lite svårt för somliga att begripa hur mycket jag älskar det jag gör om vardagarna, det jag gör på mitt vikariat. Jag lovade mig själv att aldrig mer bli mitt jobb. Det är väldigt svårt att hålla det löftet – jag trivs verkligen om dagarna nu.

Och jag är rätt trött på att fortsätta vara klassens clown. Jag är rätt trött på att ha ett webbtroll som inte kan respektera att h*n inte är välkommen ”hemma hos mig”. Har h*n inget eget liv? Varför är jag så intressant?

Nån kan få ta över stafettpi… jag menar clownnäsan. Varför bloggar till exempel inte webbtrollet? Är det för att det inte har nåt eget liv?

                                                                                                                                                            Det finns en tid för allting och kanske är det så att den här resan närmar sig vägs ände. Därmed också den här bloggen. Det är i alla fall nåt jag överväger.

Read Full Post »

Grådag är en gladdag

En grååå dag. Men en glad dag! Huvudvärken försvann HEPP! Ja, jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Ipren är effektivt! Men varför har ni dumpat den blålemmade lilla farbrorn som sjöng så många lustiga sånger??? Det var dumt av er!

Jag har intagit Un Grand Petit Déjeuner* med löskokt ägg. Det var gott! Kaffet fick jag också bra, men det var för lite. Jag är nog lite trött fortfarande…

Kokt ägg ska vara löst.

                                                                                                                                                            Jag har vidare telefonerat med mamma. Hon pratade inte bara om julbesöket här utan lyssnade lite också. Jag har också telefonerat med Älskling. Det måste bli en tur till Stormarknaden idag för inköp av två presenter – Kalas-Killen ska bort både i kväll och i morgon eftermiddag. Vi blir för övrigt bara fyra till middagen idag. Rena glesbygden, alltså! Och med Elias på kalas i kväll är det familjens tre äldsta kvinnor som rule! Hajaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Ännu har jag inte tvättat mig, bara använt handduken i faktum #1 (och då fattar du vilken kroppsdel jag har rengjort!) samt borstat tänderna. Men tvätten från igår kväll har jag vikt och lagt undan. Allt utom Annas trosor, som av nån outgrundlig anledning inte hade torkat.

Ryggsäcken är packad. Annas ryggsäck är packat. Leksaks-datorn står vid dörren. Bara en Willyspåse, maskerad till matkasse**, ska fyllas. Jag åker ut till Himlen sen och hämtar Anna och Elias med in till stan och Stormarknaden. Gissningsvis anländer vi ungefär när farbror Uggla är på plats för att signera sin nya skiva. Då blir det inga fyra sekunder på Stormarknaden, som jag hade hoppats på. Det blir trängsel, gap och jobbigt. Jag avskyr folkmassor!

Nåt annat jag avskyr är finnar. Ja, inte finländare alltså, utan acne. Jag är tant, snart 50, ändå har jag både lingonvecka och finnar. Livet är orättvist! Jag har försökt klämma den senaste blemman som placerat sig på en prominent plats i mitt ansikte – näsan. Det gick inget vidare. Näsan är röd som en clownnäsa nu, finnen är ond och jag är skitförbannad för att jag inte lät den vara! (vara… he he… var… sånt som finns i finnar… 😆 )

Nu dags att sätta fart! Här blir inga barn gjorda, men grådagen ska vara en gladdag, inte en argdag!

Tjolahopp!

PS Till FEM: Var det inte Lejonpenis respektive Balle som folk ville heta, men inte fick???

                                                                                                                                                  *Toffelfranska för En Stor Frukost
**Maskerad matkasse innehåller ofta alkohol och/eller snask.

 

Read Full Post »

Att få nånting med sig

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:

En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?

En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)

Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »