Hemmaarbetsplats

Ett inlägg om arbete som pågår i mitt hem.

Äntligen mulet! Jaa, för då slipper jag ha dåligt samvete för att jag sitter inne hela dagarna. Eller i alla fall igår. Men jag fick mycket gjort då. Ibland måste man jobba hemma. Jag har min arbetsplats helt och hållet hemma nu. Så gott som.

Min hemmaarbetsplats vid Storebror. Han syns inte. Han är för stor. Skärmen är ganska liten, dock. Ingen utrustning värd att stjäla. Men jag älskar min dator!

Det tar tid att söka jobb. Det är faktiskt ett heltidsjobb med jourberedskap 24 timmar om dygnet. Inte enbart så att man hela tiden oroar sig över att man inte har jobb eller inkomst och huruvida man kan betala sin hyra och sina andra räkningar. Beredskapen handlar också om att en presumtiv arbetsgivare kan ringa när du står i duschen eller sitter på toa?! Det vore väl ganska typat… Och du ska vara redo att ställa upp på intervju när som helst.

Jag skriver och skriver och skriver. Hittills idag har det blivit två ansökningar. Nu har jag sökt över 40 jobb (under augusti månad). Men man måste ringa också. Till exempel till AF och till a-kassan. En del saker går att sköta via datorn, dock inte alla. Ibland fattar jag inte vad som menas, till exempel. Och jämt är det telefonköer!! Det kanske skulle underlätta för alla inblandade om det fanns bra och begriplig information på alla webbplatser. Bara ett tips från en kommunikatör som börjar bli ganska luttrad när det gäller webbkommunikation vid det här laget…

En klok kommunikatör, Per, skrev förresten ett inlägg om webbformulär med mera på sin blogg igår. Han sammanfattade i princip allt jag tycker och tänker om detta, även detta med att ge bort sitt varumärke… Läs Pers intressanta blogginlägg här!

I måndags skulle jag skicka in kassakort för de två föregående veckorna. Jag hade blivit lovad en utbetalning mellan ordinarie utbetalningar om jag skickade in kortet före den 29 augusti. Alltså fyllde jag i och skickade in kortet den 26 augusti. Naturligtvis krånglade tekniken. Det såg ut som om kassakortet inte skickades in. Men när jag loggade ur och loggade in igen såg det ut som om det hade gått iväg. I två dar väntade jag på nån sorts besked från handläggaren på a-kassan. Total tystnad. Kontaktade då handläggaren igår morse, onsdag, via internetkassan och beskrev att jag var osäker på om kassakortet kommit fram som det skulle och om jag får några pengar nästa vecka. På eftermiddagen fick jag svar att kortet kommit fram och att jag ska få en utbetalning av fyratusennånting kronor på torsdag. Nästa vecka, alltså.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Chokladpengar betalar inte hyran.

Nä, om det var Nån som trodde att man blir rik på a-kassa så trodde Nån fel. Och jag kan ge mig 17 på att det inte är många arbetssökande som fuskar heller! Detta som vi hela tiden anklagas för. Men jag kan ärligt säga att det är pengar som inte är värda att fuska åt sig. Det handlar om mindre än hälften netto av den inkomst jag hade nu senast. Så nej. A-kassa är inte värt att fuska till sig. Nu står min förhoppning till inkomstförsäkringen… Den skulle bli ett välkommet bidrag. Men jag kan inte ansöka om den förrän jag har fått min första a-kassespecifikation som visar att jag har fått pengar från a-kassan. Och nu beklagar jag mig inte, jag konstaterar, om än rätt torrt, hur läget är. Det pekuniära läget samt läget som arbetssökande.

Jag blev mycket förvånad över att jag för en gångs skull delar åsikter med LO. Dess ordförande, dess chefsekonom och en utredare har nämligen skrivit en bra debattartikel i DN idag. Det ska vara möjligt att överleva på a-kassa, men det ska också ställas krav på den arbetssökande att söka jobb aktivt. Läs artikeln här! 

I kväll ska jag ut på vift möte hos Uppsalanyheter.se, världens bästa nättidning, som jag skriver alldeles för lite för just nu. Men det är svårt att få tid till sånt som inte ger nån inkomst. Krasst, men så är det, tyvärr. Jobbsökeriet tar mycket av min tid och det måste prioriteras! Nog för att jag sökte jobb när jag redan hade jobb, särskilt i våras. Men det var typ ett jobb i veckan. Nu är det tre om dan. Minst.

Vad händer hos dig idag??? Njuter du också av molnen??? Söker du också jobb??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Livsviktiga insulinpumpar på väg att bli ekonomisk fråga?

Läser en intressant debattartikel, signerad folkpartisterna Anna Manell och Ismail Kamil, om insulinpumpar i dagens lokalblaska. (Tyvärr finns artikeln inte att läsa på tidningens hemsida.) Insulinpumpar används av över 1 500 personer (både barn och vuxna) i vårt län. Men vad händer när Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket nu har beslutat att dra in den statliga subventionen av pumpar?

Guldöverklädda chokladpengar lär inte kunna betala en insulinpump.

                                                                                                                                                                    En insulinpump kostar idag mellan 30 000 och 40 000 kronor. Var hamnar kostnaden när pumpen inte längre subventioneras? Inte är det svårt att räkna ut att den räkningen hamnar i patientens knä. För även om den först passerar den verksamhet i vårt län vars huvudansvar är vård och som vi betalar skatt till för att den ska fungera, gissar jag att man där inte har några som helst pengar för detta.

Enligt debattartikelns skribenter utreddes frågan redan för sju år sen. Då drog man slutsatsen att ett borttagande av den statliga subventionen skulle innebära större skillnader mellan ansvariga vårdgivare i vårt land. Och att patienterna riskerade att få betala förden livsviktiga utrustningen.

En sån här kostar mellan 30 000 och 40 000 kronor.

                                                                                                                                                             Nu har SKL deklarerat att patienterna inte ska bli lidande av förslaget. Men som både debattartikelskribenterna och jag ser det innebär det ingen som helst garanti. För det klart att ekonomin påverkar. Folkpartisterna skriver:

[…] Bedömningen av en patients behov av insulinpump måste vara medicinsk och inte ekonomisk. Den redan ojämlika diabetsvården […] kommer därför att öka ytterligare. […]

En insulinpump fungerar nämligen ganska likt organ i en frisk kropp. Den pytsar ut lite insulin i en jämn ström hela tiden. Det som skiljer sig mot en icke diabetessjuk kropp är att man när man äter nåt får ”skjutsa på” en viss mängd insulin via pumpen – olika mängd beroende på vad man äter, hur mycket man äter etc.

Som jag ser det har insulinpumpen två fördelar:

1. Den påminner om kroppens naturliga funktion och produktion av insulin.
2. Den höjer livskvaliteten.

Med insulinsprutor får man aldrig denna jämna ström av insulin i kroppen. Sprutor är förstås också mindre lätta att ha med sig. Visserligen måste den som har pump ha med sig en spruta för säkerhets skull, men det räcker ju med en, inte flera.

Amputationer av fötter samt komplikationer på ögon och njurar är vanligt hos diabetiker. En amputation kostar 400 000 kronor, enligt folkpartisterna, och vad dialysvård kostar ska vi inte tala om. Men en insulinpump ihop med förebyggande åtgärder är ett hjälpmedel som helt klart minskar andelen komplikationer eftersom den ju påminner om kroppen och dess funktioner betydligt mer än en spruta…

Ska diabetes bli en sjukdom som bara folk med pengar överlever???

                                                                                                                                                                   PS Så klart den här frågan engagerar mig! Fästmön är diabetiker och använder insulinpump.

Read Full Post »