Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘censur’

Kränkande kommentarer som verkligen är hets mot folkgrupp såsom den Hulda i Ludvika försökte lämna på inlägget om pussar på jobbet i Tyskland publiceras inte på den här bloggen. Om hon inte vill bli anmäld, förstås.

Read Full Post »

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.


Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »

Hjärtat var oroligt i natt. Det skuttade och hoppade i bröstet, jag visste inte hur jag skulle lugna det. Kanske längtade det alldeles otroligt efter ett annat hjärta? Det kände sig väldigt ensamt, trots att jag ju den här veckan har sällskap av mamma. Men krämpor och känslor är inte direkt sånt man pratar med mamma om. Krämpor är dessutom till hundra procent mammas ämne – och ingen annans. Det är liksom ingen idé.


En rosacerise blomma jag fotade igår på kvällspromenaden i brist på sjö. En sorts malva, tror jag, ovanligt mörkt i färgen just detta exemplar.

                                                                                                                                                  Naturligtvis är hjärtat oroligt för det det utlovade telefonsamtalet som ska komma i morgon. Det är liksom mammas födelsedag och jag hade velat göra dagen glad för henne. Nu känns det svårt att ens hålla mitt eget humör uppe. Men kanske att det i denna stund handlar om att natten gav högst fem timmars sömn, troligen bara fyra. Sovrummet är olidligt hett och luften står stilla trots takfläkt. Det är som att fläkten bara rör runt luften uppe i taket. Här nere i sängen står det stilla. Men jag ska inte klaga. Jag är glad att jag än så länge har både säng och takfläkt. Det är bara Gud som vet om jag har det vid den här tiden nästa år också.

Hoppade in och ut hos ett antal bloggvänner i natt och kunde åter konstatera att det för miljonte gången inte gick att kommentera på B-bloggarna. Det blev ett felmeddelande med nån sorts kod. Så alla ni som bloggar på B och som jag följer, jag läser men jag kan inte alltid kommentera trots att jag försöker. Ibland kommer jag så långt som att jag ska fylla i en kod – bara det att i nio fall av tio går det inte att läsa vad det står. Jag förstår verkligen inte varför det är nödvändigt med kod när jag borde vara igenkänd vid det här laget hos somliga. Men det kanske har att göra med att jag sitter vid olika datorer och att jag ibland surfar mobilt???

Lätt störd blev jag också av att jag hade kommenterat en viss astronauts senaste bravader hos en WP-vän, men den kommentaren var borta i natt. Är jag censurerad eller blev det nåt fel? Jag tolkar ju naturligtvis in det värsta och tror att jag är censurerad. Å, vad mitt hjärta är oroligt!

Det är lite för tidigt att ge sig Ut på Uppdrag än, men jag ska väl ändå strax kliva upp och göra mig redo. Om inte annat så är jag kaffesugen, bara det att jag troligen väcker mamma om jag kör igång perkolatorn. Får försöka stå ut ett tag till.

Read Full Post »

Läser i dagens lokalblaska att sagda blaska har köpt sajterna uppsala.com och uppsalavimmel.se (Fast man vill förstås inte berätta i sin egen tidning om hur mycket man betalade.)

Genom att köpa de två sajterna, som har cirka 60 000 besökare per månad, enligt artikeln, får Upsala Nya Tidning

[…] en stark lokal plattform för information om bland annat näringslivet i Uppsalaregionen. […] UNT [kan] bredda bevakningen av det lokala nöjeslivet. […]

menar dess vd Dan Lannerö. De två sajterna ska fortsätta leva sina egna liv även om uppsalavimmel.se kan ha ett visst samarbete med lokalblaskans nöjessajt untfredag.se

För den som inte redan visste det är lokalblaskan ett dotterbolag i NTM-koncernen. I den koncernen ingår, förutom vår lokalblaska, Norrköpings Tidningar, Corren, Folkbladet, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten, Gotlands Allehanda, Gotlands Tidningar samt flera tryckerier och radio- och TV-stationer.

I UNT-koncernen ingår, förutom papperstidningen, även nättidningen unt.se, 24 UNT (TV-kanal), samt ett antal gratistidningar såsom olika kostnadsfria lokaltidningar i länet och 18 minuter liksom UNT Distribution.

I dagens UNT läser jag OCKSÅ en stor annons där NTM-koncernen söker nya medarbetare, en sorts webbredaktörer. Det är helt nya tjänster för de nio lokala nyhetssajterna och tanken är att man ska bevaka internet under främst kvällar, nätter och helger och följa sånt som bloggar, Twitter, Facebook och andra forum. (Ja jag skojar lite med en av länkarna i stycket!)

[…] Även där finns nyheter […]

enligt annonsen, nämligen. (Undras om det här blogginlägget skulle komma med???)

Ja vad ska man säga om detta? Man skulle ju kunna säga att UNT och NTM-koncernen är några som tänker framåt, in i framtiden, genom att mer offensivt utnyttja befintliga sajter och sociala medier på internet. Men man skulle ju också kunna tänka som en av dem som kommenterade artikeln på unt.se:

[…] Det här känns väl i ärlighetens namn som om UNT försöker få mer eller mindre de facto monopol på all lokal media. Vilket är lite trist eftersom det ökar risken för medial likriktning […]

UNT har egentligen ingen riktig konkurrent här i stan. Ingen av samma storlek eller som på nåt sätt konkurrerar på samma villkor. Jag är benägen att hålla med kommentatorn ovan och oroas lite över UNT:s lokala monopolställning samt riskerna för likriktning i media. 

På unt.se har även förekommit en del kritik mot censur av läsarkommentarer samt kritik mot att kommentarsfunktioner tas bort till vissa artiklar. Hur ska man hantera detta om man tänker sig växa i cyberspace? Eller ska man inte ha nån kommunikation med läsarna? Det finns riktlinjer för kommentarer, visserligen, men finns det också riktlinjer för censur?

En stark lokaltidning är nog bra, men för att få och behålla sin trovärdighet bör den ha en konkurrent. Vem ska annars granska den? Min åsikt är, som bekant, att allt som står i tidningen inte är sant, nämligen. Eller att allt som står i tidningen inte behöver vara sant bara för att det står just  i tidningen. Ungefär som en blogg, faktiskt. Skillnaden heter emellertid ansvarig utgivare (även en del bloggar har det!), men i vissa fall heter den

Money Talks…

För det som gäller först och främst är ju att sälja tidningen och tjäna pengar. Journalisterna – och webbredaktörerna! – har inte allmänhetens uppdrag att hålla allmänheten informerad, de är anställda av tidningen. Tänk lite på det ibland.

Read Full Post »

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

Igår eftermiddag blev det jag som hämtade Elias från skolan medan Fästmön inhandlade fikagott och middagsmat på ICA Solen. Det var en glad gosse som vinkade och strålade i hela ansiktet när han såg mig, men som inte blev utsläppt från klassrummet av sin fröken förrän han, liksom klasskamraterna, svarat på en minusfråga. Jag frågade Elias om han inte tyckte att fröken var sträng som gjorde så, men han svarade att hon är jättesnäll! (Personligen tror jag hon är en mycket god pedagog OCH lärare! Och jättesnäll och bara lite sträng.)

Hemma i Himlen blev det semlor för dem som så önskade – Anna trodde nämligen att det var fettisdagen! Elias fick chokladmunk och jag pecanwienerbröd. Vi är nämligen inga semmeltyper. Av Anna fick jag sen också en fin pudeldosa, en liten ask som hon lovade mig så snart hon fått en ny. Kan nån gissa vad den är till för, egentligen??? Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till, jag tycker bara den är söt.


En pudeldosa, men vad ska man ha den till..?

                                                                                                                                                            Pratade med en kär vän på eftermiddagen i telefonen. En vän, som liksom jag själv råkat ut för människor som förföljer och trakasserar. Varför är det så roligt att systematiskt jävlas med den som är sårbar? Varför? Varför??? Det är grymt och elakt.

Idag på seneftermiddagen är hela bandet bjudet hem till mormor på middag. Mormor fyllde 70 år i förra veckan, men vill inte fira, så hon och maken for utomlands. Nu vill hon i stället att vi kommer dit och äter gott i efterhand. Några presenter får vi INTE ha med oss, men jag tycker inte man kommer tomhänt, så jag har just slagit in ett litet paket, inget märkvärdigt alls. Fast jag kan ju inte skriva vad det är här, för jag vet inte riktigt om mormor läser min blogg. Det finns en sån möjlighet, nämligen…

Elias bestämde sig för att göra en fin teckning till mormor. Han textade så fint och ritade, men sen var det tur att censuren grep in innan han började färglägga. Vissa av figurerna, som var bilder av mamma och mig och alla syskonen, på teckningen var nämligen försedda med vissa enorma kroppsdelar. En del hade till och med fått kroppsdelar som de inte har i verkligheten… Nu hoppas vi att det inte syns igenom suddet och färgläggningen… Han är i sanning en konstnär, den lille mannen…

Tio grader kallt och strålande sol var det i morse när Elias och jag tuffade iväg till skolan. Mamma hade gjort matsäck med köttbullemackor och dricka, för idag på morgonen var det naturskola. Då lufsar barnen ut nånstans i naturen och kollar på saker och ting – och det vet väl alla att man ska ha matsäck med sig när man går ut i naturen?!

Jag for hem till mig och hittade ett lila brev från min urgulliga mamma. Förutom att det innehöll en trisslott, var det så gulliga ord att jag här måste återge en del av dem:

Tofflan älskade barnet mitt!
Tänker på dig och hoppas att du ska få lite råd och hjälp på måndag. Idag känner jag mig vissen har frossa och troligen feber. Vädret är också trist dis och mulet, så brevet kommer försent. Önskar dig både bättre hjälp och tur den här gången.
[…] Massor med kramar och tankar […] från din mamma som inte kan göra så mycket för dig just nu mer än att be till Gud för dig […]

När jag pratade med henne häromdan erbjöd hon sig dessutom att lösa mitt studielån i förtid. Det är inte så mycket kvar att betala på det, men tillräckligt för att det ska svida varje gång. Har jag den bästa mamman, eller???

Read Full Post »

Läser till min förskräckelse att en statlig utredning föreslår att ansvaret för innehållet i en bok flyttas från författare till utgivare/förläggare. Vadårå? Jo det kan man ju räkna ut med bakarslet att utgivningen blir fegare med en sån lag!

Idag är författaren själv ansvarig för sin bok inte bara rent allmänt utan även rättsligt. Detta innebär att om man utreder innehållet i en bok för förtal är författaren den som ställs till svars. Och det är väl ganska rimligt att den som har skrivit orden själv ska stå för dem?


Vågar författaren stå för sina ord???

                                                                                                                                                              Men nu kan allt ändras om förslaget till ny yttrandefrihetsgrundlag gå igenom. Då skulle nämligen utgivaren bli ansvarig. Inte är det svårt att räkna ut att om förlaget ska stå för orden i boken och inte författaren då lär ju utgivningen bli fegare.

I höst läggs det slutliga betänkandet fram. Det Yttrandefrihetskommittén vill göra är att ta bort skillnaden mellan periodiska skrifter (tidningar) och icke periodiska skrifter (böcker). Och det betyder konkret att en bokförläggare blir ansvarig för det en författare skriver på samma sätt som en chefredaktör på en tidning är ansvarig för det tidningens journalister skriver. Inte är det otroligt att förlagen då blir mer föriktiga med utgivning av kontroversiella böcker! I långa loppet kan det innebära ren och skär censur. Förlagen kanske till och med vill att författaren ändrar i sitt manus. Får vi alls några debattböcker kvar??? Visst är det rimligt att så kallade ”true stories” inte ses som objektiva sanningar – bara det att nån har skrivit en sån bok innebär att nån har gjort ett urval av vad som ska vara med – och kanske dessutom TOLKAT skeenden etc på sitt eget sätt. Men om läsaren upplyses med de enkla orden

BASERAD på en verkliga händelser

eller liknande kommer man ju runt det. För det är en viss skillnad, inte sant?

Men att ändra i grundlagen på det sätt som föreslås tycker jag känns ruggigt! Vad blir nästa steg? Censur eller? Vem vågar skriva böcker då?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »