Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bussar’

Ett inlägg om kollektivtrafik, bilism och äldre.


 

I morse läste jag en benämning på äldre som jag faktiskt inte tyckte var så dum:

årsrika

För visst är det så att vi borde se våra år – och erfarenheter – som en sorts rikedom? Nog kanske en kan komma på en och annan erfarenhet som en skulle ha kunnat vara utan, men… Åren är en rikedom! Därför blir jag extra förbannad när jag gång på gång åldersdiskrimineras när jag söker jobb, till exempel. Jag söker bara tjänster jag vill ha och tjänster jag är kvalificerad för. Och aldrig tjänster där det står att man söker en yngre förmåga. Ändå händer det allt oftare att jag får svar – vilket är ovanligt, men positivt, att arbetsgivare bemödar sig att ens svara… – i stil med att

jobbet har gått till en annan person för att du är för senior.

Senior… DET ordet, däremot, är nåt jag verkligen avskyr! Det låter urgammalt. Och det är jag inte – jag har många år kvar att arbeta före pensionen. Men OK, jag är inte 35 längre…

Rostig gammal bil

Äldre bilar finns det också…

När det gäller äldre i trafiken sägs det att det finns allt fler äldre bilförare som är ute och kör. Detta oroar Transportstyrelsen, som ska utreda om det behövs en obligatorisk läkarundersökning för att man ska få behålla sitt körkort när man är till åren kommen. Ja det låter väl bra om man preciserar vilken ålder det handlar om. Och om man samtidigt inför skyldighet att använda blinkers när man svänger, förbud mot omkörning på sträckor med förbud mot omkörning samt plikt att följa hastighetsbegränsningarna för så kallade juniorer. Du vet, de här småpojkarna som rusar fram i sin pappas BMW/Audi/Volvo. Fina bilar som 17, men de tycks inte vara utrustade med varken blinkers eller hastighetsmätare/farthållare.

Redan idag är våra läkare skyldiga att anmäla till Transportstyrelsen om en patient inte är lämplig som bilförare. I mina ögon har detta inte enbart med ålder att göra, olämplighet kan ju bero på sjukdom. I övrigt står inte läkarna precis vid vågar vägar och leker trafikpoliser. Men det är oroväckande att bara var tionde som drabbas av demens får sitt körkort indraget. Demens kan emellertid drabba en trots att man inte fyllt 75. Det behöver inte heller drabba en fast man fyllt 75… Som en liten påminnelse kan du läsa här om fem trafikregler som många glömmer utan att vara dementa.

Tågmålning på toa

Det är alltid spännande att se om man når sitt mål när man åker kollektivt. Från och med april nästa år får man i alla fall ersättning om förseningen är minst 20 minuter.

Om man inte får roa sig med att köra bil som äldre kan man ju alltid försöka ge sig ut i kollektivtrafiken. Det kan ju bli riktigt spännande att se om man når fram till sitt mål. Nästa år, i april, ska det i alla fall komma en lag som säger att alla resenärer med kollektivtrafik ska få ersättning om förseningen är minst 20 minuter. Detta gäller alltså all kollektivtrafik, såväl lokal som regional och man ska få ersättning oavsett orsak till förseningen. Så från april 2016 är det inte längre intressant om det är snö, löv eller folk på spåren/vägarna – tågen och bussarna ska gå och går de inte, ska resenärerna få ersättning. Kan bli dyrt, det, för vissa bolag…

arg_tant

Jag är för gammal för att skriva nyheter för News 55!

Almedalsveckan har dragit igång. Det är ju roligt – för dem som är där. Vi som inte är där… tja… Men i samband med veckan sker lanseringen av en nättidning för äldre, News 55. Profilerna bakom är Artur Ringart och Fredrik Lundberg, kända från TV båda två. Artur Ringart säger i tidningen Journalisten att han och hans kompisar är intresserade av att göra saker, men ingen tänker på gruppen äldre ur ett kommersiellt perspektiv – förutom Amelia Adamo… Artur Ringart ska skriva en hel del själv, men även låta frilansare i åldrarna 20 – 50 år producera. Men hallå där! Är inte DET lite åldersdiskriminerande? Jag är till exempel 53 bast och kan fortfarande skriva nyhetstexter och andra texter. Dessutom kan jag stava.

Nåja, den som är intresserad kan läsa News 55 gratis – i alla fall till att börja med. Poddradio ska det också bli. Så… en åldring som jag får väl fortsätta att skriva gratis jag också – fast på nån blogg eller två nära dig… Den som tycker att jag är för gammal kan läsa News 55 här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hålfritt inlägg.


 

Orkidé o tidskrifter i väntrum

Här satt jag och darrade i väntan på Sara.

Jag tänkte nästan filma mig själv dansandes runt sjungandes

Inga hål, inga HÅL, INGA HÅÅÅL!!!

och lägga ut här. Men roligt ska inte DU som läser få. För glädjen är mest min och min plånboks: jag hade inga hål i tänderna!!! Men du ska veta att jag var både darrig och nervös när jag stegade in i väntrummet. Det var ett tag sen sist. Och då blev det dyrt, för jag hade tappat en lagning. Visst är jag rädd att det ska göra ont när de grejar i käften, men idag kan jag säga att jag var räddast för vad det skulle kosta.

Min tandläkare Outi och min tandhygienist Sara vid Dômentandlläkarna är de bästa i sin yrkeskategori – för mig. Jag har gått hos dem nästan sen bronsåldern. De är så snälla och försiktiga. Sara är extra förstående vad gäller min tandvårdsrädsla, Outi är extra förstående vad gäller min plånbok. Så jag mer eller mindre krävde att få dem när jag ringde och bokade tid igår. Och det fick jag! Sara kollar alltid först i käften samt röntgar. Därefter kikar Outi. Sist brukar Sara putsa bort lite beläggningar om det behövs. Det var väldigt lite såna, sa hon, trots att jag inte varit där på ett och ett halvt år…

Men… jag har ett par gamla tandborstskador som behöver fixas till i framtiden eftersom det gärna fastnar skräp i dem. Samtidigt sköter jag mina tänder så bra att det inte har blivit några hål. Än så länge… Med tiden kan det ju bli. Jag fick veta vad det kan tänkas kosta mellan tummen och pekfingret – så att jag ska kunna försöka spara pengar till mars 2016 när jag blir kallad nästa gång.

Eftersom det är ganska dyrt att fixa tänder brukar jag inte göra mer än det allra nödvändigaste. Jag har i åtanke bekantingen L, som bytte ut samtliga sina lagningar mot porslin. Det var svindyrt. Två år senare dog han. Hans sambo K var nästan mer tandläkarrädd än jag, men till sist gick även hon och fick tänderna lagade. Det var också svindyrt. Vad tror du hände sen? Tja, förra året dog K också.

Fyrisfloden

Fyrisfloden, lika skitig som alltid, men spegelblank denna septemberförmiddag.

Det var väldigt märkligt att vara på stan en vardag. Det händer ju inte så ofta att jag är det. Men idag åkte jag buss och jag kände att jag ville gå en lite sväng när jag nu ändå var där. Det mesta var sig likt på min väg genom centrum. Floden låg där, lika skitig som alltid, fast ovanligt spegelblank på ytan denna september-förmiddag. Minnena från en annan tid kommer tillbaka. Det är smärtsamt att gå här, smärtsamt att påminnas. Nu var jag emellertid lite glad, så jag stegade upp till min vän Greken på Kafferummet Storken för att fika.

Ovanligt folktomt var det när jag kom uppför trappan, men jag träffade min vän och fick skryta med att jag inte hade några hål i tänderna. Jag ville fira och den snälle mannen lät mig köpa kaffe och gigantisk räkmacka för endast 50 spänn… Vilken vän, va´?! Och ändå har vi varit grannar. Men somliga grannar är ju faktiskt väldigt snälla, medan andra är det motsatta.

Kaffe och räkmacka

Kaffe och gigantisk räkmacka för bara 50 pix.


Jag satte mig vid ett fönsterbord
 för omväxlings skull. Såna platser brukar inte vara lediga, utan upptagna av studenter som dricker te i tre timmar. Utsikten var Stora torget, bussar och… valstugor… Det var riktigt intressant att se politikerna i stugorna agera som värsta inkastarna på en icke svensk restaurang. Och nej, jag slapp förstås inte undan när jag kom ut – både Vänsterpartister och sossar attackerade mig. Jag tackade vänligt men bestämt nej till deras valpropaganda, helt enkelt för att jag har bestämt vilket parti som får min röst på söndag. Nu är jag orubblig!

Valstugor

Valstugor på Stora Torget. Närmast Kafferummet Storken de rödgröna, på andra sida alliansens.


Jag var hemma vid elvatiden
och har ägnat en del tid åt att fixa fram arbetsprover till ett företag där jag har sökt jobb samt svara på mejl från ett annat. Några nya lediga jobb har jag dessvärre inte hittat än idag. Men jag ger mig två poäng för de lika många kontakterna och så hoppas jag hitta åtminstone nåt att söka idag.

Tandkrämstub liten

Jag fick ett ”bokmärke” för att jag var så duktig…

Det blir ingen bokskrivning idag, utan nu ska jag ta en promenad med dammsugaren. Det behövs. Jag behöver bädda rent och skrubba i badrummet och i duschrummet/toan också, men det kanske blir i helgen. I morgon är Fästmön ledig och då tror jag vi ska göra lite annat än städa, bädda rent och skriva bok. Och så ska jag förstås beundra och vara stolt över det fina ”bokmärket” jag fick på tandläkarmottagningen idag för att jag hade skött mina tänder så bra… Jaa, jag är 52, men när jag kliver upp i tandläkarstolen blir jag inte en dag äldre än fem.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En liten tur i cybermedierna så här på lördagseftermiddagen.


Jag hade inte tänkt göra det, men…
Unge Herrn sitter vid sin dator och håller på med nånting som skrattar som ett spöke. Gamla Tanten sitter därför vid sin dator och kollar in vad som spökar i medierna.

 

iphone-4s

Min gamla kanske ger företaget en hacka om den byts in.

Värdecheck för gammal iPhone. Apple är ett smart företag, inte tu tal om annat. Nu har man infört en sorts inbytessystem där man kan lämna in sin gamla iPhone och få rabatt på en ny. Fast bara i USA, än så länge. För övrigt kommer ju två nya modeller i september, så detta var ju smart marknadsföring genom goodwill om nåt!


”Humaniora nödvändigt för ett kreativt näringsliv”.
Det tycker finansmannen Robert Weil. Och i en debattartikel förklarar han varför. Ett skäl är att humaniora är en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle! Det var ord och inga visor! Dessa ord estimerar vi dessutom!

 

Böcker i bokhyllor på Röda Rummet

Böcker, böcker, böcker… I Uppsala har boken en egen dag, dessutom.

Författarna till Bokens dag 2013 klara. Lokalblaskan har ju kört stenhårt på Bokens dag ett antal år. Årets dag går av stapeln den 28 oktober, men redan nu är författarna klara. Vad sägs om Kjell Espmark, Lena Einhorn, Anna Williams, Linda Skugge, Tomas Bodström och Johan Theorin? En rätt häftig samling i år, tycker jag!


Matfestival i Botaniska.
På bondens egen matfestival hade jag gärna spankulerat för att få se vad som erbjuds. Men vem vet… Festivalen pågår hela helgen och helgen är inte slut än!

 

ULkort

Det funkar inte. Inte det gamla heller just nu.

Strul med biljettsystemen. Dagens ”Vad var det jag sa?”, liksom… Tydligen fungerar inget av biljettsystemen på bussarna just nu – varken det gamla eller det nya. Så himla dumt.


”Kristallen” tråkigare än stupstocken.
Ja det kan man säga. Personligen studsade jag i TV-fåtöljen vid ett felstavat ord (tårka), men det som fick mig att gå i taket var den uttråkade publiken. Jag menar, om man nu masar sig dit kan man väl åtminstone låtsas att man har roligt? Incestfest, för tusan! Programledarna var i jämförelse med publiken riktigt bra. Den som känner mig förstår då hur illa det var… Pristagarna… Tja, en del betedde sig så knäppt att det blev till en enmanskvinnasshow i morse vid frukostbordet här hemma…


Varför blir LCHF:are så aggressiva?
Berglin har svaret – verkligen!

 

Skor i höstens färg.

Skor i höstens färg.

Och vilken är höstens färg? Enligt Isabel Adrian (har aldrig hört talas om tidigare) är det… rosa! Thank God! Vad som helst utom turkos!!


Extramamman kommer till Motala.
Kan man säga att Metropolen Byhålan får en alldeles egen mammis? Nej, det är faktiskt ett helt företag som har skrivit avtal med kommunen om olika sorters personlig hemtjänst.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i media. På nätet, förstås.


Man
Jag måste följa med
vad som händer och fötter i omvärlden. Och då menar jag inte bara när det gäller sportevenemang eller programledarskap för Falsksång med Svansen. Tar en tur omvärlden såsom media speglar den på nätet. Häng med om du vill, stå kvar om du hellre vill det.

 

Cykelhjul

Cykel på cykelbana är det bästa.

Nya cykelvägar i Uppsala. Idag finns det ungefär 31 mil cykelvägar i Uppsala. Det märks inte alltid eftersom vissa cyklister har en fäbless för att cykla på gatan trots parallell cykelbana. Men nu ska det byggas fler cykelvägar – ett tjugotal olika projekt är på gång i år och nästa år. Hurra! säger jag och hoppas att cyklisterna håller sig borta från bilgatorna i största möjliga mån.


Sorg bedövade henne i tre år.
Rebecka Nordström Grafs make gick bort, endast 44 år ung. Hur fixar man att som 41-åring bli änka och ensam med två tonårsbarn? Läs en BRA artikel om sorg och om folks åsikter om sorg!!!

 

blomkål o morötter

Blomkål påminner om hjärna. Men kål är nog betydligt mer utforskad än organet!

Därför ser du ljuset i tunneln före döden! Amerikanska forskare har studerat råttor och kommit fram till att hjärnans aktivitet intensifieras strax före döden. Detta, menar de, skulle vara ett skäl till nära-döden-upplevelser som att se ett ljus i tunneln! Det är gammavågorna i hjärnan som är högre 30 sekunder mellan hjärtstopp och dödsögonblick. Fascinerande, tycker jag! Hjärnan är vårt mest outforskade organ, tror jag. Forska mera!!!


Långa köer på UL-center.
UL, som kör bussarna i Uppsala län och stadsbussarna i Uppsala, ska byta biljettsystem. Detta har lett till långa köer på UL-center på centralen. I måndags var sista dan man fick ladda sitt värdekort. Sen ska ett nytt kort införas. Nån gång i september, tror jag. Jag vet inte så noga. Jag undviker i möjligaste mån att åka buss med UL.

 

min nya kamera

Min kamera fotar garanterat inte några grannar!

Grannar fotograferades – och ställdes ut! Hur kan man nu komma på idén att ens fota sina grannar, än mera ställa ut bilderna? Det gjorde i alla fall Arne Svenson. Några kände igen sina barn och stämde konstnären. Men domstolen friade och hänvisade till den amerikanska grundlagen. Denna lag skyddar den konstnärliga friheten! För det var förstås i USA detta hände!


Bilden av sportiga män: Fansens svar på spelarnas utvik!
Ja, det säger väl allt..? Tack för ett gott skratt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredag skulle vi se foton, hade vi bestämt. Efter en bastant frukost, där vi naturligtvis satt och kommenterade allt och alla, gav vi oss ut i fotriktiga sandaler, vi är ju två robusta fruntimmer… Efter fem minuter träffade vi bekantingarna A och J från Metropolen Byhålan, ett kärt återseende. Tyvärr har mycket tråkigt hänt sen sist, men ändå står vi här idag… Livet kan ta märkliga vändningar…

Vi promenerade genom Kungsan. Lite kul att se i dagsljus vad som fanns där och inte bara nattens mystiska människor och ställen…


Anna i Kungsan.

                                                                                                                                                            Min Pride-flicka poserar mycket ovilligt, men här fick jag henne att ställa sig nedanför den gigantiska scenen.


Min Pride-flicka!

Solen var lika stark som dagen innan. Och överallt vimlade det av regnbågsflaggor…


Sol och regnbågsflaggor över allt!

                                                                                                                                                            När vi passerade Slottet såg vi en härlig fontän. Jag försökte få Anna att göra en Anita Ekberg, men hon vägrade.


Vatten, utan Anita och Anna.

                                                                                                                                                                Kung Gustaf III stod rak i ryggen och syntes försöka dirigera flaggorna att blåsa åt Kungsträdgården till. Men de var olydiga, flaggorna.


Flaggorna blåste åt ett annat håll än kungen dirigerade.

                                                                                                                                                                 Vi promenerade som sagt till Fotografiska museet. Det var varmt och jag solbrände mina axlar lite, upptäckte jag senare. Vid hamnen passerade vi bussar som gick till Paradiset… Undrar var det ligger…


En Birka-buss till Paradiset.

                                                                                                                                                              Vi stannade och fotade en del. Och så fläktade det så härligt vid vattnet…


Anna vid vattnet, här mixtrar hon med sin mobilkamera.

                                                                                                                                                    Fotografiska hade flera spännande utställningar som jag verkligen rekommenderar! Det enda som är mindre bra är inträdet, hela 110 pix. Det är dyraste laget, tycker jag som lever på a-kassa.

Bäst var förstås Robert Mapplethorpe-utställningen, men man får vara beredd på att en del av bilderna är väldigt nakna och, ja, pang på, så att säga. Vidare såg vi en utställning om nordiska modeller i Chanelutstyrslar samt kinesen Liu Bolins märkliga utställning Den osynlige mannen. En utställning om en anorexiasjuk flicka var gripande och nästan alltför svår att ta in. Utställningen av Jacob Felländers analoga foton kändes mest rörig. Men utställningen Circle of memories av Eleonor Coppola var den i särklass mest berörande. Jag kände en sån sorg i bröstet hela tiden jag gick bland höet och alla handskrivna lappar…


Mest berörande.

                                                                                                                                                                Så strosade vi tillbaka igen, genom Gamla stan. Vilade ut med var sin kall öl och passade på att skriva några rader till lilla mamma.


En hälsning till mamma.

                                                                                                                                               Naturligtvis satt vi och spanade på folk och deras klädsel. Vi är fortfarande snyggast klädda själva. Eller i alla fall mest diskret klädda…

På Drottninggatan stannade vi och köpte med oss lite gottis. Anna fick först betala lite väl mycket för sina små bitar, men till sist blev det rätt.


Det var lite Goddag Yxskaft – eller Hello Kitty på godisaffären…

                                                                                                                                                                 Vi vilade en stund på hotellet och tog var sin svalkande dusch. Ursprungliga tanken var att traska tillbaka till Gamla stan och äta, men vi valde ett ställe intill hotellet, Taverna Efes.


Taverna Efes, en grekisk restaurang, finns intill vårt hotell.

                                                                                                                                                            Där underhölls vi – NOT! –  av en kvartett varav en dam i 55-60-årsåldern med basröst och tillika megafon höll låda hela tiden. Anna satt med ryggen mot sällskapet och fick uppfattningen att det var en ung man i 30-årsåldern som talade. Inte ens när jag nämnde ett par bekanta till mina föräldrarsom Bastuban och hennes man påminde om fattade Anna. Men sen såg hon. Och då skrattade vi förstås ännu mer…


Jag åt lax.

                                                                                                                                                              Sen bar det av till Kungsan. Vi träffade både mindre trevliga och trevliga bekantskaper och vänner. Blan de trevliga märktes G från Västerås (ses alltför sällan!), Gunilla och Anna (äntligen)  och Siv och K (jamen varför har vi inte träffats tidigare?!). Tyvärr lyckades jag endast fånga Gunilla och Anna på bild, men visst är de väl söta???


Gunilla och Anna.

                                                                                                                                                                      Så småningom strosade vi hem i julinatten augustinatten. Köpte med oss räkmackor och kaffe upp på rummet och somnade – framför TV:n. Två trötta tanter.

Och nu laddar vi förstås för den stora paraden! I den lär Anna vara sötast!


Anna är sötast!

                                                                                                                                                              To be contiued…

Read Full Post »

Fredag. Fästmön jobbar sin sista dag innan fyra veckors semester väntar. Tre av dessa veckor ska hon tillbringa med sina barn i lite olika konstellationer. Jag älskar bonusbarnen, inte tu tal om annat, men ibland önskar jag att Anna och jag hade något mer vuxentid tillsammans. Tid när hon inte jobbar. Och liiite extra tid får vi i helgen – en hel lördag! Anna jobbar nämligen alltid de helger vi är barnfria, så denna extra dag blir mysig – trots att vi inte har bestämt vad vi ska hitta på. Troligen inte nåt revolutionerande, det sätter innehållet i plånboken stopp för. Men ändå. En hel lördag med tillhörande kväll och natt…

I eftermiddag tänkte vi stråla samman nere på stan. Jag har ju laddat mitt busskort på ICA Solen och ska försöka ta mig in per grön buss. Uff! Den som känner mig vet hur jag avskyr bussar och bussresor, men det är bara att möta sina demoner och ta tjuren vid hornen. Vi tänkte bara strosa lite och kika i affärer. Inget särskilt som ska inhandlas, möjligen nåt för Anna som har en resa i juli att se fram emot. Då kan det ju vara bra att ha nån ny t-shirt eller så.

Min sommar ligger som ett oskrivet vykort. Jag vet inte ens vad den har för bild på framsidan. Kanske den här:


Regnfönster ut mot en trist bakgård.

                                                                                                                                                                   Eller kanske ser min sommar ut så här?


Utsikt över Vättern.

                                                                                                                                                             Mamma undrar varje gång jag ringer – och sista tiden har jag ringt varje dag – när och om jag kommer hem. Jag har inget svar. Jag är ju livegen, kan inte resa hur som helst. Som arbetslös finns det inget som heter semester, inte ens en vecka hos sin gamla mamma.

Igår var det en ledsen dag. Jag är så van att göra rätt för mig och kände mig så påhoppad av facket som jag trodde skulle stå på sina medlemmars sida. Nej, det här livet är inte så roligt just nu, men jag får försöka spotta i nävarna och ta nya tag. Igen och igen. Till den dan jag inte orkar mer. Den dan som närmar sig. Det gör den.

Jag har kört igång en maskin tvätt redan eftersom jag noterade att folk är vakna i huset. Ska snart slänga in mig själv för en rejäl tvätt också – fast i duschen, dårå. Orkade inte göra det igår efter att jag hade varit Ute på Uppdrag. Det blev till att dela en dr Oetker-pizza med Anna till sen middag samt provsmaka rabarberkräm till dessert. Den fick godkänt! Idag blir det kräm till frukost. Det går det med.

Jag har inga drömmar kvar, inga drömmar i vaket tillstånd. Hur kunde det bli så?

Read Full Post »

Ja just det. Vem fick så hon teg..? Man ska INTE utmana naturen och dess makter, det är ett som är säkert. Det kom liksom inte lite snö… Vännen i stan, som jag skrev om, slutade sitt jobb vid 17-tiden och var hemma runt 21. För det gick inga bussar och snöröjarna were nowhere to be seen…

I morse hade vi bestämt oss för att skutta upp tidigare än vanligt för att kolla läget. Frida är den som i vanliga fall måste gå upp först – och den som i vanliga fall gillar mest att ligga kvar. Jag trodde hon skulle ta snön som en bra ursäkt att få stanna i goa sängen, men se hon var uppe före mig! Fästmön, som håller oss alla samman och ser till att vi kommer upp, var naturligtvis först på plan.

Slängde i mig lite java efter morgontoaletten. Klädde mig rejält, som den praktiska tant jag är: stor-kängor, tjocktröja, dunjacka, handskar. Och med lilla Snö-Skotte i handen pulsade jag ut till Clark Kent*. Jag ljuger inte när jag skriver att han var TOTALT översnöad. Två decimeter, som sagts, GLÖM DET! Det var baske mig EN HALVMETER på hela bilen. Jag skottade och skottade och skottade, på och runt. Sopade rutor. Anna och Elias kom ut och Anna hjälpte till att skotta bakom bilen. Men, för första gången i världshistorien – körde jag fast. Helt. Jag backade ut från parkeringsplatsen, svängde runt bilen i rätt riktning – och fastnade. Anna skuttade ur och försökte knuffa på, men vi satt fast. Som tur var uppenbarade sig då ett exemplar ur det manliga släktet, ställde vänligt ner sin matlåda och knuffade. Efter några turer och diverse gnäll från Clark (alltså jag FÖRSTÅR honom!) lyckades den vänlige kille och Anna med gemensamma krafter få loss oss och vi kom ut på gatan. DAGENS SUGARSNAPS TILL DIG, MANNEN!


Om jag hade kunnat så skulle jag ha bjudit Den Vänlige Knuffaren på en sugarsnaps!

                                                                                                                                                          Vid Elias skola var det plogat – och snorhalt! Man hade kunnat roa sig idag – om man var elak och sysslolös – med att stå där och glo på alla mammor och pappor och mormödrar som drattade omkull. Snorhalt var ordet, sa Bull.

Motorvägen var som tur var i bra skick och ett fint regn gjorde sitt för att få bort snön. Men det var verkligen halt – hela vägen in till stan. Anna ringde sitt jobb och meddelade att vi var på väg men att hon skulle bli försenad. Jag tror hon blev fem, tio minuter sen bara.

Här hemma brukar det vara uruselt plogat. Personen/personerna som sköter gräsklippning brukar ta en vecka på sig att klippa allt gräs på området. Jag hoppas att det inte tar lika lång tid med snöröjningen, men det var lite så förra vintern. På infarten var det emellertid plogat NÅN GÅNG under tidiga morgonen/sena natten och efter lite manuell skottning fick Clark äntligen komma inomhus!

Tjejerna i lägenheten mitt emot brukar alltid göra så fina snögubbar ute på gården på framsidan så fort det kommer snö. Men i år såg den första gubben lite märklig ut och jag UNDRAR vad de har haft för förlaga…


Snögubbe eller vad?  

                                                                                                                                                               Nu ska jag hälla upp en mugg rykande nyperkolerat java och sätta mig en stund och läsa lokalblaskan. Idag tror jag INTE att det står nåt om mig, så jag kanske vågar ta en tur över till Tokerian senare. Förhoppningsvis har vår lokale snöröjare skottat framför ytterdörren till dess. Där var det nämligen PULSNING som gällde. Å, vad jag är glad att jag gick till skomakaren som lagade stor-kängorna I TID före vintern!

*Clark Kent = min bilpojke

Read Full Post »

Older Posts »