Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘buss’

Ett inlägg om min verklighet och den där ute.


 

Snöig Clark

Det är fortfarande mörkt och vinter – fast inte lika mycket snö nu som i januari 2010 när den här bilden togs…

Jag var så väldigt nöjd med mig själv för idag på lunchen kom jag äntligen iväg till Bil 3:an. De har finfin drop in där för byte av lampor. Clark Kents* kupélampa pajade i förra veckan. Inte tror en att en jädra kupélampa behövs, men… det är fortfarande vinter. Dessutom är det mörkt i garaget och mörkt på parkeringen när jag åker hem från jobbet. Lite svårt att se var en ska stoppa in nyckeln för att starta bilen. Jag ringde häromdan och trevlige Robin sa att jag var så välkommen – fast inte före jobbet och inte efter klockan 16. Så jag åkte på lunchen. Med mig hade jag en bok och en macka. Den senare åt jag tillsammans med kaffe som verkstan bjöd på. Jag hann knappt svälja sista tuggan så var Clark redo efter ingreppet. Själv blev jag bara 70 spänn fattigare och det tycker jag att det var värt.

Under morgonen, i verkligheten där utetappade en buss från Förorten in till Uppsala ett av sina hjul. Asså, förstår du nu varför jag inte åker buss utan väljer bil? I bilen har jag kontroll över min körning och min säkerhet så tillvida att det är mitt ansvar att se till att bromsar, lampor, hjul och andra vitala delar fungerar som de ska. Nu skedde lyckligtvis ingen olycka och det är jag förstås glad för. Men kanske bussarna här i krokarna skulle behöva ha en alldeles egen Bil 3:an..?

Kranmunstycke

Kökskranen droppar trots byte av munstycke.

En annan sak jag tog tag i idag var att mejla Riksbyggens felanmälan för att få hit en rörmokare. Nu har jag samlat på mig ett antal småjobb, så jag hoppas att jag snart blir kontaktad. Jag mejlade för att formuläret för felanmälan på deras webbplats inte har fungerat på… ett bra tag. Riksbyggens mejl fungerar desto… mer. Jag fick hela tre (3) bekräftelser med olika lydelser om att mitt ärende inkommit och att jag ska bli kontaktad för att boka en tid. Vid tredje mejlet kunde jag inte hålla tyst utan svarade och tackade för de tre (3) bekräftelserna och att jag hoppades att jag snart blir kontaktad av en RÖRMOKARE också. Det var liksom det jag ville. Vad tror du hände då? Jaa… jag fick ett fjärde mejl. Så nu är jag tyst och avvaktar och hoppas att nån röris kanske RINGER snart. Jag är nämligen rätt trött på min droppande kökskran, kranen på toa som läcker och kranen i duschen som en behöver vara Starke Adolf för att kunna vrida runt…

Kranhattar

Kranhattarna antingen läcker eller går inte att vrida runt.


Jag var så väldigt nöjd med 
att jag liksom kom till skott med även rörmokarkontakten idag, men jag har faktiskt jobbat däremellan också. Bland annat lay outat en uppdatering av en beskrivning. Det är fullt ös på jobbet och ändå är framtiden osäker. Det gjorde mig grymt irriterad att jag på grund av stelbenta regler blev tvungen att tacka nej till ett uppdrag utanför jobbet som jag tror både skulle ha passat mig och roat mig. Tyvärr har jag ingen egen firma.

Och medan jag, i min verklighet, stannade vid Tokerian för att handla veckans luncher och lite billig fisk, hittade några förskolebarn ett vapen. Vart är vi på väg??? Verkligheten där ute i Uppsala skrämmer mig. Snacka om kontraster jämfört med min verklighet här…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett högst varierande inlägg.


 

Blå disktrasa

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Lattjolajbanlåda

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

Godis

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.


I kväll blir det inget godis
utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett Stockholmskt inlägg.


 

Igår var det Dagen D för årets Stockholmsträff med vännen FEM. Ja, vi lät en dotter och en fästmö följa med också.

The more, the merrier

du vet. Regn, regn, regn hela dan. Tur att våra sinnen var soliga. Det blev mycket prat och skratt, en hel del shopping och framför allt: många fikastunder.

Vi gillar också att ta selfies. Och det är tur för dig, för då får du ju se hur vi ser ut efter att ha blivit mer eller mindre dränkta av lördagens konstanta ösregn.

Detta bildspel kräver JavaScript.



Vi fotade faktiskt en hel del. 
Dock inga kändisar, trots att vi redan i Uppsala mötte Marie Göranzon på perrongen. En stilig kvinna, för övrigt.

Tåget kom och gick som det skulle. Möjligen har SJ gått nån charmkurs, för de hade nån sorts fånig utlottning under resan. Ja, fånig var den för att det var fina priser och vi vann inget. Fast lite mer fånig var den för att en kunde vinna på sitt vagnsnummer och sitt platsnummer och några såna såg vi inte nånstans…

Första stoppet i Stockholm skulle bli Vetekatten på Kungsgatan där vi skulle inta frukost. (Vi åkte tidigt hemifrån.) Men där var det knökat med folk, så det kunde vi glömma. Vi gick i stället upp till Muffin Bakery på Drottninggatan, nästan mitt emot det som tidigare hette Hurtigs. Mumsigt värre med varm bagle med kalkon och philadelphiaost samt chokladboll med pärlsocker! Jag passade på att överlämna ett stycke födelsedagspresent och en julklapp till FEM.

Soffan och FEM hade vid det här laget redan drabbats av påssjukan på väg genom stan från bussen. Men vi hamnade naturligtvis på Alfa där vi alla handlade nånting, tror jag. Jag fyndade två böcker där och senare under dan en tredje i en bokhandel på Drottninggatan.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I Gamla stan fikade vi två gånger,
bland annat på Muren, trängdes i en bokhandel (paniken var nära) samt plaskade runt i ösregnet på Stortorgets julmarknad. Nej, vädret var ingen höjdare. Det kanske var därför vi fikade så ofta. Då fick vi torka till en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När vi kom ut från sista kaféet 
regnade det fortfarande. Det var dags för FEM och Soffan att dra sig mot sin buss. Vi kramades farväl under överinseende av Tyska kyrkan. Anna och jag fortsatte mot nya äventyr. Vi skulle leta efter en hemlig trädgård…

Tyska kyrkan

Tyska kyrkan.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.


 

No bikes

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. 
Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men oroa dig inte. 
Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.


PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spårigt inlägg.


 

Vinterdäck

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero davolo

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Äggröra

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tvivelsamt och grekiskt inlägg.


 

Det blev grekisk inramning Fästmöns och min lördagskväll. Efter att ha tillbringat eftermiddagen med att jaga sand behövde vi ju äta. Jag tyckte vi skulle fira att jag har fått jobb. Tyvärr har jag inte fått lön än, men jag grävde fram två femhundringar ur min nödkassa och en åkte vi ner på stan.

Åkanten över Fyrisån

Oktoberkväll. Här glor vi på Åkanten från en bro över Fyrisfloden.


Vi var liksom inte ensamma hungriga 
igår kväll. Dumt nog hade vi inte bokat bord och vårt första alternativ på matställe var knökfullt. Vi strosade därför vidare och hamnade på Tzatziki. Där var det också fullt, så fullt att folk även satt på uteserveringen. Det kändes… lite kallt, för precis som Åkanten på bilden ovan ligger Tzatziki vid Fyrisfloden. Men vi lyckades få ett ett bord för två inomhus. Och där är det hur mysigt som helst. Det är en gammal byggnad och en ser valv och tegelstenar. Dessutom hänger det många roliga saker på väggarna, ifall en inte vill titta på varandra. Självklart tittade vi på varandra, men det var liiite svårt att konversera – ljudnivån var på såna höjder att alla samtal måste föras halvskrikande.

Hjul på väggen inne på Tzatziki

God hjul? Nä, de var faktiskt ganska dammiga och det hängde spindeltråd från dem. Men vackra att se på, trots allt.

 

Anna på Tzatziki

Min fästmö.

Det slog mig att det var väldigt många unga människor ute och åt. Det är trevligt, men en kan ju inte låta bli att undra hur de har råd. En får känslan att det inte är så farligt med den där ungdomsarbetslösheten… Nåja, vi lite äldre fick som sagt gräva i våra nödkassor, men jag tyckte att vi skulle äta gott och mycket och verkligen unna oss. Det gjorde vi.

Det blev en trerättersmiddag med en flaska grekiskt rött Tsantalivin. Jag smockade i mig piperia gemisti till förrätt. Det var starkt och gott, men jag saknade bröd till. Det kom aldrig. Nu må det vara förlåtet, för det var verkligen smockfullt på stället och personalen fick slita hårt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi valde samma huvudrätt, kycklingsouvlaki. Den grekiska salladen till var fräsch, men jag fick mycket större och många fler bitar fetaost än Anna. Vidare förstår vi fortfarande inte vitsen med att lägga ett bröd med röd sås i botten på tallriken. Det brödet går aldrig att äta och jag är inte överdrivet förtjust i den röda såsen. Jag ångrar att jag inte bad om att få mer tsatsiki i stället, för den klicken var mikroskopisk.

Till dessert beställde vi båda kaffe, men bara Anna fick först. Miss nummer tre, alltså. Jag åt chokladtårta och den var helt ljuvlig och alldeles lagom chokladig. Blåbär, hallon, hallonsås och en gigantisk physalis gav syrlighet och en klick grädde gav sötma. Allt smakade underbart gott.

Fyrisån natt

Fyrisån by night.

Vi rullade mot bussen och klarade av att resa hem utan att kräkas eller så. Det var ganska sent när vi kom hem, så vi satt inte uppe så länge.

I morse lyckades jag sova lite längre, Anna lite kortare. Snart är det dags att skilja på oss igen. Vår enda gemensamma vuxenhelg utan jobb i månaden passerar alldeles för fort. I eftermiddag pockar våra respektive familjer på uppmärksamhet. Jag har varit duktig och tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen. På så vis vet jag att måste laga till nån middag i kväll, annars hade jag struntat i det. Att äta ensam är aldrig roligt. Att äta grekiskt är alltid gott.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Taking livesIgår kväll flög vi hem från Fästmöns jobb för att se andra delen av 100 Code. Men lustigt nog följde en bra film på den, så vi satt uppe framför Kanal 5 alldeles för länge och såg Taking lives (2004).

Filmens story är ruggig, men ganska okomplicerad. Den franskkanadensiska polisen kallar in en FBI-profilerare för att hjälpa dem i jakten på en seriemördare. Mördaren är dock märklig så tillvida att han tar sina offers identiteter efter att han har mördat dem. Vi tittare får se alldeles från början när han som tonåring blir bekant med en annan tonåring som gett sig av hemifrån. När bussen får motorstopp bestämmer sig de två vännerna för att köpa en bil. Fast när den bilen sen får punktering och de stannar för att laga den… Då blir det… riktigt jävla otäckt, på ren svenska! Otäckt och kallblodigt.

Jag tycker att den här psykologiska thrillern är väldigt spännande och på flera ställen i filmen blir jag rädd. Mördarens identitet avslöjas inte förrän mot slutet, men filmen är inte slut med det. Det blir liksom ett extra slut, med en knorr. Angelina Jolie är förresten riktigt bra i rollen som profilerare – med drag från Saga i Bron

Toffelomdömet blir högt, för det här är bra och spännande.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett resande inlägg.


 

Grusväg

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Resväska med glas och flaskor 3 500 kr Mjödstugan Gamla Uppsala

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.


Den inre resan… 
Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

Sista orden i en författares sista bok

De allra sista orden i en författares allra sista verk.


För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp
i kväll. Det känns inte… bra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.


 

Nyklippt svartvit

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Orange rosor

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

Bokstöd läsande flicka

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förljuget och fuskande inlägg. Ha ha ha, bara skojar! Eller..?


 

Varför ljuger och fuskar vi människor? Sker det nånsin i djurens värld, till exempel? Jag försöker nog att varken ljuga eller fuska själv. Mest för att jag inte kan ljuga (medvetet), det syns direkt. Att bli avslöjad som lögnare skulle vara väldigt pinsamt. Och när det gäller fusk… Nää… jag vill inte tillskansa mig fördelar och vinster av nåt slag – varken små eller stora – för är dessa baserade på fusk är de ju inte äkta. Du skulle bara veta hur… upprörd jag blir när jag i samtliga skriftliga meddelanden från Akassan Vision upplever att jag blir misstänkliggjord för fusk… Jag, som till och med häromdan betalade min infrastrukturavgift på fem (5) kronor från mammas födelsedagsutflykt i somras…

Infrastrukturavgift 5kr

Såna här fakturor ägnar sig vissa byråkrater åt att skicka ut. Undrar vad själva handläggandet kostade. Med all säkerhet mer än fem spänn.


Psykologiprofessorn Per Carbring menar 
att människor vanligen inte fuskar och ljuger för att få fördelar. Fusket och lögnerna handlar i stället mest om att undvika obehag. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter häromdan att det är svårt att upptäcka lögnare och fuskare just i stunden. Själv blev jag ljugen rakt upp i ansiktet häromdan och uppfattade lögnen direkt. Det gjorde mig mycket, mycket ledsen eftersom det var en person som jag tycker om.

Spelkort

Att fuska i kortspel är väl inte hela världen..?

Att ljuga om eller fuska i små saker/sammanhang är väl inte hela världen. Som när man spelar kort eller brädspel hemma i familjen. (Fast personligen lackar jag ur då. Och jag är verkligen inget bra på kortspel som Bluffstopp och liknande…) Men ibland får fusket (slarvet?) väldigt stora konsekvenser. Jag läste i Aftonbladet igår om ett förväxlingsfel vid fertilitetskliniker i Danmark. Detta har lett till att åtminstone ett barn har fötts med ”rätt”mamma, men ”fel” pappa. En dansk kille blev till efter att ägg hade förväxlats och fick ”fel” därmed föräldrar. Nu misstänker man att det har förekommit åtminstone fem ytterligare förväxlingar. Det går inte att föreställa sig vilka känslor alla inblandade får när ett sånt här fel har upptäckts. Tänk att kanske ha levet ett helt liv i lögn, på sätt och vis, på grund av en förväxling vid tillblivelsen…

ULkort

Laddat med hur mycket? Tja, det måste jag gå till en kassa för att få veta.

I samband med detta är fusket hos UL den 14 och 15 augusti en piss i havet. Och nåt fusk är det kanske inte egentligen, bara ett tekniskt fel – och ytterligare en bekräftelse på att jag aldrig ska ladda ner deras app (det är inte första gången den krånglar). För en gångs skull är det inte resenärerna som har fuskat med biljettavgifterna utan UL. Det vill säga UL:s app, dårå. Resenärer som använt appen under de aktuella dagarna har blivit dubbeldebiterade. Men kontaktar en UL:s kundservice kan en få pengarna tillbaka om en tror sig ha råkat ut för detta. Heder åt UL som erkänner detta, i alla fall i lokalblaskan (som kanske inte alla läser, men…)

Däremot är det inte hedersamt av UL att strulet med reskassesaldot kvarstår och skylla på att det beror på att chaufförerna lämnar in sina redovisningar sent. Lös problemet, bara! En har inte en aning om sitt saldo, för när en loggar in och kollar sitt kort kan det visa ett helt annat saldo än när en står på bussen och ska betala.

Och ta bort texten

[…] Vi jobbar på en lösning […] 

när det gäller kortköp via läsplatta eller smartphone som står på webbplatsen. Inget har hänt på flera månader… DETTA är ljug!


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen är den sista serien på den här bloggen, kommer inom kort!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »