Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brutaliteter’

Det här inlägget skulle handla om många och mycket. Men det som avses är filmen Odjuret, baserad på boken med samma namn av författarduon Roslund & Hellström, som gick på SvT 1 igår kväll.

odjuret

Föräldrarna. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Den här filmen
handlar väl om det som är alla föräldrars mardröm: en liten flicka rövas bort från dagis och hittas mördad och våldtagen. Mördaren har nyligen rymt under en fångtransport. Den förtvivlade pappan tar saken i egna händer. Polisen får i stället för att jaga en pedofil ta hand om en pappa som anklagas för mord.

Jag har gillat de flesta av Roslund & Hellströms böcker. Odjuret är den första i serien böcker om den synnerligen specielle polisen Ewert Grens och en av de bästa böckerna. Det jag gillar mest är egentligen inte böckernas brutaliteter utan att de känns så realiastiska – framför allt människoskildringarna och skildringarna inne ifrån fängelset. (En av författarna är före detta kriminell.)

Därför blir jag… inte förbannad men ganska mållös när man sabbar detta genom att sätta in Peter DallePETER DALLE! – som Ewert Grens. Hur i h-e tänkte man där??? (Man tänkte inte alls.) Nej, porträttet av den kufiska Grens-polisen känns allt annat än äkta! Däremot gör Ola Rapace och Philomène Grandin utmärkta rollprestationer som de förkrossade föräldrarna. Ola Rapace är lysande.

Tyvärr räcker det inte att två av filmens alla skådespelarna gör ett bra jobb. Den här filmen når bara upp till medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Men är det verkligen OK att ta lagen i egna händer?

Read Full Post »

I kväll blev det en titt på den sista Irene Huss-filmen, den tolfte i ordningen, Jagat vittne. Fästmön och jag tittade på brutaliteter och papperslösa flyktingar. Och lite hedersinslag.

Den sista Irene Huss-filmen ever???


En ung kvinna hittas död
i vattnet. Hon bär en fin klänning och en dyrbar vigselring. Men kvinnan har inte drunknat – hennes bakhuvud är krossat. Vem hon är? Spåren leder till mansnamnet inuti ringen. Den mannen är emellertid gift med en helt annan och högst levande kvinna.

Även det här fallet får kopplingar till Irene Huss familj, men kopplingarna är inte så starka som i tidigare filmer. Det är bra, för jag tycker att det känns lite tjatigt. Som vanligt tas ett angeläget ämne upp – papperslösa flyktingar. Det gillar jag också.

Det här är som sagt den tolfte och kanske sista Irene Huss-filmen. För vem ska ta över nu när Lasse Brandeby inte längre kan spela polischef?

Jag ger filmen högt betyg, för den blandar realism med en ganska stor portion känslor den här gången. Och det hela görs på ett bra sätt.

Read Full Post »