Ett promenadinlägg.
Mitt bråck har bråkat med mig i några dar, men jag hade bestämt mig för en promenad idag och nu är i alla fall mina kinder röda. Jag mår inte sämre, jag mår inte bättre. Hälsporrarna var snälla mot mig. Det var bara vädret som var lite… tveksamt. En spegling av mitt inre, kanske..?
Mörka moln på himlen, men ljuset vill fram!
Jag gick i gamla spår. Mindes en vänskap, en kärlek, ett barn… Såg en vuxen som framförde en barnvagn på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det såg lite… farligt ut.
En liten brun hund blev klappad av mig medan den nosade på mitt byxben. Husse var vänlig och en äkta hundmänniska. Han talade så varmt om sin lille följeslagare, en yngling om tre år (det vill säga 21 människoår).
Utanför en förskola lekte ett ensamt barn som lät som tio med en plåtburk. Självklart skramlar man så högt för att låtsas att man inte är ensam! Jag vet, jag, barnet mitt…
Nu har jag tagit nya vägar i mitt liv. Jag vill fortsätta gå och leva och inte vara rädd för dödshot. Döden i sig är inte skrämmande. Jag har vaknat med den. Nej, det är ondskan bakom orden. Den gemena, råa ondskan som lyser igenom.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 