Iskyla, människor jag är nyfiken på och en och annan blomma

Ett inlägg av den filosoferande sorten om allt från iskyla till vackra blommor, via människor som INTE har glidit genom livet på ett bananskal.

Idag är det söndag, strålande sol och Mors dag. Jag pratade med mamma igår, men jag ska självklart ringa idag också. Att bli ihågkommen på Mors dag är viktigt för henne. Igår när jag ringde svarade mamma med iskylerösten. Den där kalla rösten som skrämde vettet ur mig när jag var barn. Rösten, som indikerade att när mamma hade fått säga alla de elaka saker hon ville, då… Rösten, som var signalen på att flera dagars total tystnad skulle följa på de kalla, hårda orden. Ja, tycker du att jag är långsint ska du veta att min mamma kunde tiga i flera dar. Ibland utan att man visste vad man hade gjort. Det skulle man gissa sig till. Det var inte alltid lätt att vara barn i min familj.

Isigt.

Så ursäkta mig om det är lite svårt ibland fortfarande mellan mig och mamma. Och visst kanske jag hade pressat mig till att åka dit i helgen om inte… Nu är det emellertid som det är. Jag ska föreställa vuxen idag och kan hantera det här på ett annat sätt. Men inuti blir jag lika ledsen, rädd och frustrerad som när jag var barn.

Nu släppte iskylan i rösten igår, det tog trekvart. Jaa, ingen kan påstå att jag inte bryr mig om min mamma. Jag blir väldigt arg när jag får höra sånt. Det är inte mitt fel att mina föräldrar inte skaffade fler barn. Jag bor 30 mil från mamma, jag kan inte åka dit bara för att hon känner sig ensam några timmar en dag eller behöver hjälp att plantera. Mamma förstår det när man får resonera med henne en stund. Men det finns andra som uppenbarligen inte förstår eller känner till hela situationen och jag tycker i ärlighetens namn att de ska tiga, inte göra varken mamma eller mig mer ledsna och sårade. Däremot sänder jag en tacksamhetens tanke till mammakusinen B som har förmågan att förstå både mamma och mig. TACK!

Idag ska jag jobba lite för min nyaste uppdragsgivare. Det ser jag fram emot. Den kommande veckan ska jag sätta min byline under två artiklar om Uppsalamänniskor som jag är väldigt nyfiken på. Jag är spänd och förväntansfull och samtidigt full av nån sorts vördnad för dessa människor. De har nämligen gått igenom livet när det, livet, inte har varit särskilt enkelt. Till skillnad från andra som glider fram på bananskal eller i gräddfiler.

Här springer jag i rött tillsammans med dagens intervjuoffer på stranden i Varamon. Jag kanske är fyra, fem år gammal, han… sju, åtta?

Jag har varit vaken en god stund. Skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Tanken var att krypa ner i sängen igen när jag kom hem, men det är för många tankar som snurrar just nu – allt från sånt som den student vi plötsligt insåg att vi ”får” den 5 juni via kommande arbete fram till helgen när jag kanske får herrsällskap här hemma…

Även idag är huset tyst. Jag har inte gjort mycket väsen av mig heller. Har fördelat veckans medicin (mot bråcket på magmunnen och brister i blodet) i min Anabox, vikt och lagt in det som hängde kvar av gårdagens rena tvätt. Laddat en ny maskin smutstvätt, men väntar ett tag. Det är ju söndag.

Min Anabox.

Jag har gått runt och tittat på mina krukväxter. Plockat bort lite döda blad. Funderat vad jag vill ha på ballen*. Tror det blir en enda blommande växt på bordet. Kanske rentav skaffar den idag..?  Jag har presentkort kvar sen 50-årsdagen förra året.

Min doftranka har fått för sig att blomma.

Noterade att flera av mina blommor, inte bara Mårbackapelargonen i köket, blommar. Doftrankan i vardagsrummet, till exempel, har inte blommat på många herrans år. Porslinsblommorna, en i vardagsrummet och en i gästrummet, har redan blommat båda två en gång.

Porslinsblommorna har blommat.

Porslinsblommor är vackra, men dess blommor doftar starkt och är kletiga. Den jag har i vardagsrummet fick jag av före detta arbetskamraten M på en av mina arbetsplatser i slutet av 1990-talet. Då hade M:s barn blivit allergiskt mot blomman.

Himlen är alldeles klarblå. Det blåser lite idag också, men kökstermometern visade över 21 grader i solen redan vid 6.30 i morse. Det ser ut att bli en fin dag idag hos mig. Det hoppas jag att du också får!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Glömsk och arg – och asgarv

Jag har väl skrivit ett antal gånger att jag är glömsk? (Eller har jag glömt det?) Jag har blivit glömsk på senare år och ett skäl till det är de brister jag har i mitt blod. Det blir liksom ett symtom och det är därför jag medicinerar. Under det första året tyckte jag att jag blev både piggare och bättre på att komma ihåg saker, men den senaste tiden håller jag på att falla tillbaka i glömska, så att säga. Att andra glömmer mig fort fick jag erfara på det där jobbmötet jag var på strax före jul. Den gången kunde jag inte hålla masken för mamma när jag kom hem.

Men också jag själv börjar glömma nu igen och det är inte bra! Jag har börjat tappa ord och jag hittar dem inte – eller så tar det väldigt lång tid innan jag hittar dem. Och under den tiden hinner jag få lite småpanik. Idag hade jag till exempel jättesvårt att komma på ordet

arbetsmoral.

Ja, jag skojar inte, jag hade verkligen svårt att hitta ordet! Det är emellertid inte bara ord jag glömmer. Jag glömmer vad jag ska handla, vem jag har lovat mejla till, vem jag har lovat ringa till och sånt. I morse glömde jag mitt armbandsur hemma. Hur irriterande var inte det?! (retorisk fråga)

På en av mina köksbänkar ligger ett stort block som fungerar som min privata kom-ihåg-lapp. Jag noterade idag att jag trots allt kan stryka en del saker, som att plocka bort julprylar. Det gick nämligen inte att låta bli stakarna när jag kom hem. Men inte hade jag en aning om att jag hade så många stakar… Nu återstår bara gröngölingen och den åker ut i morgon kväll eller lördag förmiddag.

Några saker har jag kunnat pricka för på kom-ihåg-listan i alla fall.

Idag var jag så arg och okoncentrerad på jobbet att jag vet inte vad och hur jag skrev. Det är liksom omöjligt att skriva när nån pratar i telefonen alldeles intill eller avbryter när man som bäst sitter och skriver. Men situationen är ju som den är och det är bara att försöka härda ut. Jag känner mig redan uppträngd i ett hörn, mer eller mindre, och skulle föredra att lämna min stol och min dator redan nu. Fast det är ju det där med pengarna… Dem behöver jag ju. Januarilönen är ju det jag har att leva på tills… jag vet inte när. Ja, livet är verkligen stenkul – NOT! – och det är inte längre med glädje jag åker iväg om morgnarna. Tur att jag har så fantastiskt roliga kollegor! Tack vare dem får jag asgarva rejält på fikarasterna. Sen att det skrattet i vissa sammanhang är tillbakahållen gråt – eller hånskratt – är en annan femma. Och det vet ju inte mina kollegor, eller hur?! (JA, jag är utnyttjig!)

Jag har fått veta i förrgår och idag att företaget som jag blev intervjuad av i måndags har kontaktat flera referenter. Det låter ju väldigt positivt. Men några förhoppningar vågar jag förstås inte ha. (Fast det klart att jag får ändå…) Ett par trådar till har jag att dra i den närmaste framtiden och en av dessa är synnerligen intressant. Tänk om…

I badrummet mullrar den näst sista maskinen tvätt på ett tag. Den rena och torra tvätten är vikt och sorterad och väntar på att Nån ska stryka den. Jag ska försöka sätta mig och göra en hushållsbudget för 2012. Fatta vilket hästjobb det är, dårå, med tanke på att jag enbart kan lägga in en enda lön, den i januari?!  Jag känner hur trött jag blir redan innan jag har börjat…

Postboxen innehöll dessutom bara irriterande post idag. Jag menar hur kul är det att få Dimsyn, eller vad det nu är min facktidning heter, en uppgift på hur många tusenlappar försäkringsbolaget tänker autodra i slutet av månaden för blirförsäkringen och hemförsäkringen, reklam och så ett %&¤#/ brev från Pisskitlotteriet. Nä, nu går jag och sätter mig på toa bara för det!

F*n så arg och sur och irriterad jag är. Fortfarande. Trots att pappa tog bilden för ungefär 49 år sen. (Jag är cirka ett år.)

Read Full Post »

”Jag orkade inte med grottandet…”

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »