Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brev’

Ett inlägg om nåt jag gillar – blommor.


 

Baksätet fullt av blommor från Elliot

Hela baksätet fullt av växter.

Det finns saker som gör mig glad. Till dessa saker hör blommor och växter. Och en dag, när livet var så där fruktansvärt svart som det kan vara ibland när en har det svårt, hittade jag ett brev i min postbox. Det var från Elliot, en hårig kille. Han ville muntra upp mig med ett presentkort på Blomsterlandet. Hela 200 kronor fick jag. Idag satte jag sprätt på presentkortet. Eftersom Elliot hade varit så generös blev hela baksätet i bilen blev fullt…

 

 

Jag köpte tre krukväxter till jobbet: en saint paulia, i färgen nånstans mellan cerise och lila, en röd novemberkaktus och så en kardemummablomma, en grön växt.

Förr i tiden brukade jag ofta köpa mig en lördagsblomma, vanligen gladiolus. Idag återupptog jag den traditionen och köpte ett par underbart vackra vita gladiolus.


Tack snälla, gulliga håriga killen Elliot för de fina blommorna!!!


Här kan du titta på de fina blommorna och växterna som jag köpte idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

Det kom ett brev idag i postboxen. Ett pappersbrev, ett sånt med frimärke. Snigelpost, kallar vi det. Men även om vi raljerar rätt mycket om den tid det tar för brev att komma fram till oss blir vi ju lite glada när vi får ”riktig” post. I alla fall blir jag det – när det inte är fönsterkuvert, vill säga. Dagens brev var inte nåt fönsterkuvert och jag kände inte igen handstilen…

Brev till mig

Brev till mig!


Jag skulle handla lite 
Tokerian och sen hämta Fästmön för att skjutsa henne till jobbet, så jag öppnade kuvertet i bilen – med en viss bävan. Det var nämligen lite tjockt och jag vet att alla inte vill mig väl… Men det här brevet var från en som ville gott. En som gjorde gott! Jag blev så glad att jag grät en skvätt.

Kort och presentkort från Blomsterlandet

Ett gulligt kort och ett alldeles för generöst presentkort hos Blomsterlandet från Elliot och hans morföräldrar.


Vilken liten sötnos han är, Elliot!!! 
Fast han har nog fått lite hjälp av mormor och morfar att skriva kortet och fixa det alldeles för generösa presentkortet hos Blomsterlandet! Tusen, tusen, TUSEN tack till er alla tre!!! 

Det ligger en ganska nyöppnad butik väldigt nära där jag bor som jag ska besöka endera dan. Men jag blev redan så uppiggad av att bara få detta brev med innehåll och den omtanke som Elliot och hans morföräldrar visar, så nu gråter jag nog en skvätt till. Och då kan jag inte visa mig bland folk.

Elliot flirtar

Elliot är inte bara söt, han är omtänksam också!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Dödens bokFör ett tag sen vann jag en bok hos UppsalaewaNu är det tre veckor sen vi strålade samman och bytte böcker, för Uppsalaewa vann ju en bok även hos mig. Eftersom jag har fått många böcker för recension har jag inte haft tid förrän nu att gripa mig an min vinstbok, Reginald Hills Dödens bok. Det var en riktig tegelsten och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Tack till Uppsalaewa!

Den här boken ingår i en serie om poliserna Dalziel och Pascoe. Dessa tu kan en även se på TV då och då. Sett dem på TV har jag gjort nån gång, men jag hade inte tidigare läst om dem. Och kanske är det detta, att den här boken ingår i en serie och inte är den första i den, som gör att jag har mycket svårt att komma in i boken trots att det är en fristående fortsättning. Flera historier i Dödens bok går in i varandra. Dels får vi läsare följa breven som en frigiven fånge skickar till Pascoe, dels kärleken mellan kollegan Hat Bowler och Pomona Rye, som höll på att bli en seriemördares sista offer. Också är det ett litet HBTQ-tema med homosexuelle polisen Wield som får kontakt med en ung, prostituerad kille som förser honom med tips om brottslingar. Det blir lite för mycket av det goda och lite för rörigt.

Boken är säkert välskriven, men jag retar mig på vissa saker vad gäller översättning och korrekturfel. Det förekommer liksom inte en gång utan flera. Till exempel blir singular plural, det är presentutdelning vid jul (jag har julklappsutdelning), det applåderas för i stället för åt, har blir hur, influensan blir influensen med mera. Och det är inte bra, det ger ett dåligt intryck. Men, som sagt, jag tror säkert originalboken är välskriven. Författaren fick ju trots allt många priser och utmärkelser och var lärare, ett yrke han gav upp tio år in i sitt författarskap.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färdigt inlägg.


 

Pronto är italienska och betyder färdig. Färdig är jag också med Pronto, en digital kommunikationsbyrå med en massa snygga anställda. (Inget fel i det!) Runt midsommar ställde jag upp på en kampanj anordnad av Pronto. Det var andra och sista gången för min del.

RekordvinnarenMitt första samarbete med Pronto skedde emellertid redan i november 2012. Eftersom jag är bokmal nappade jag på ett uppdrag som gick ut på att läsa en då nyutkommen bok, Rekordvinnaren av Pieter Tham. Jag blev lovad

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

och jag skulle få

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

För att få boken och den därtill hörande upplevelsen skulle jag naturligtvis blogga om boken. Boken handlade om en man som vinner mycket pengar på en lott och hur detta förändrar hans liv. Några dar efter att jag hade läst ut boken kom ett brev med snigelpost till mig med liknande innehåll som mannen i boken hade fått. Kuvertet innehöll dessutom en Trisslott. Redan där föll liksom hela kampanjen platt: brevet med lotten kom till mig alldeles försent. Jag var helt uppe i en ANNAN bok vid det laget. Nä, det funkar liksom inte med den här typen av utskick eftersom vi ju faktiskt alla läser olika snabbt. Boken fick för övrigt medelbetyg av mig (och då var jag snäll) och den fick ingen större uppmärksamhet nånstans i media eller så.

I början av sommaren fick jag ett nytt erbjudande av Pronto. Eftersom även det handlade om böcker beslutade jag mig för att nappa. Nån ersättning var det aldrig tal om precis som förra gången, ordet

volontär 

var vanligt förekommande i mejlen från Pronto. Däremot stod det också

[…] Som tack för sitt engagemang som volontär kan man få en fribiljett till Augustgalan. Som bloggare får man även en officiell &#8221badge&#8221 att märka sin blogg med. […]

Orden

[…] kan man få […]

visade sig betyda att alla bloggare deltog i en utlottning av en (?) biljett. (Hade Pronto tillstånd för lotteriverksamhet?)

Jag deltog i kampanjen Bokvalet genom att blogga om den. Främsta skälet var att jag tyckte att det lät som allt annat än lika villkor att digitala böcker har högre moms än andra böcker. Det tycker jag fortfarande, för övrigt. Ett annat skäl var naturligtvis den hägrande biljetten till Augustgalan. Jag fattade inte först att

[…] kan man få […]

betydde just det jag skrev ovan, att man som en av många (?) deltog i en utlottning av en (?) biljett.

Ja till sänkt moms på digitala böckerNä. Jag fick förstås inte den där biljetten. Och ja. Det är delvis därför jag skriver detta inlägg – jag är en dålig förlorare. Men… jag vill också lyfta fram hur viktigt det är att man tar reda på saker och ting innan man lovar att jobba gratis åt andra med till exempel marknadsföring.

För i Bokvalets fall visade det sig inte bara handla om nån liten orättvis moms. Det handlar om lagstiftning och EU-regler och om att digitala böcker ses som tjänster av EU och inte som varor. DETTA hade varit bra att få veta i förhand av kampanjarrangören. Eftersom jag spred kampanjen i alla sociala medier där jag har konton fick jag nämligen ta ett antal diskussioner också. Och blotta min okunnighet. Jag borde ha läst på innan jag bloggade. Jag borde kanske också ha fått bättre underlag…

Pin Ja till lika villkor för alla böckerVidare fick media (traditionell) underlag före kampanjstarten, medan vi bloggare (social media) fick underlaget samma dag som kampanjen startade. Lika villkor? Nä, inte särskilt. Nån tidsplan såg jag inte röken av. Det fanns heller inte preciserat i uppdraget när jag skulle blogga och i vilka ytterligare kanaler jag skulle puffa för kampanjen.

Som jag såg var DN först med en artikel om Bokvalet. Därefter kom vi bloggare. Det twittrades lite samma dag och nån dag efteråt. Sen hände ingenting. Eller i vart fall såg inte jag nåt mer om kampanjen Bokvalet. Med en tidsplan där Pronto hade preciserat när bloggarna – eller ett visst antal – skulle ut med sina texter – hade kampanjen fått större genomslagskraft. Vidare borde Pronto ha kollat av med bloggarna vilka andra kanaler de skulle använda, hur och när och kanske på så vis varit med och styrt. Nu fick kampanjen hyfsad uppmärksamhet i ett par dar. Och sen blev det tyst.

Eller??? Blev det tyst? Som medhjälpare i den här kampanjen hade jag önskat – förutom en biljett till Augustgalan – en redovisning hur det gick. Det enda jag fick var en inbjudan till ett evenemang i Stockholm, ett kampanjkalas. Den inbjudan kom ett par (2) dar före festen, vilket gjorde att jag inte kunde delta.

Nä, vet du… Nu är det pronto med Pronto för min del! För övrigt har jag fortfarande inte vunnit nån storvinst på Triss och jag har inte heller läst en enda digital bok. Jag håller mig till de gamla hederliga pappersböckerna. Och Augustgalan kan jag följa på webben, säkerligen, det gjorde jag förra året.


Från och med nu gäller för min del

  1. inget gratisjobbande
  2. ta reda på alla fakta och se till att få underlag innan jag tackar ja till medverkan i marknadsföring
  3. fortsätta skriva på bloggen om varor och tjänster som jag själv tycker är bra och har provat

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.

Joe och Vera

Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I den här första långfilmslånga delen
av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.

Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.

Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.


 

Karl den XIIbibel

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lite senare telefonerade jag med Fästmön
Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverask med bibelord

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.


Men nya testamentet på engelska 
var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Jag skulle vara din hundNån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lördagligt inlägg.


 

Vin de la maison 2007

Vin de la Maison 2007 smakade rustikt och plommon.

Vad bjuder du på när du får oväntat besök? Ja här fick jag minsann riva fram ytterligare en kycklingfilé och tina upp. En öppnad flaska Villa Puccini räckte knappt till var sitt glas, så jag slog på stort och korkade upp en flaska Vin de la Maison från 2007. Sen var det ingen som ville smaka den. Hmpfff… Jag tog ett glas till Mr Selfridge och det smakade… rustikt och plommon. Inte alls dumt!

Det var inte mycket som hände igår. Därför blev det ett välkommet avbrott i tristessen att få sällskap. Jag lagade mat, vi åt, softade, glodde på TV – och körde vår egen variant av Earth Hour. Jag passade på att slänga en bläng på fönstren i närområdet. De flesta var upptända hela kvällen. Men man ska inte leka med elden. I Helsingborg började en eldartist brinna i samband med firandet av Earth Hour, enligt Aftonbladet.

Anna letar efter nåt med ficklampa

Anna letar efter nåt med ficklampa under min soffa.

Vårt Earth Hour då? Tja det gick i stort sett ut på att Fästmön lekte kontrollant med ficklampa och kollade läget under min soffa. Där hittade hon, förutom damm, en och annan godisbit och en ostbåge. En får ju skämmes när en sade sig ha städat så sent som i torsdags… Att få skratta lite lättar upp. Så till den milda grad att jag hällde kaffe på vardagsrumsbordet, mattan och min arm. Ifall nån undrar brände jag mig inte särskilt mycket.

Alla klockor flyttades fram innan läggdags. Det blev en lagom sovmorgon idag också, för Anna hade fått ledigt. Tyvärr är vädret inte nåt som inbjuder till promenader – vårsolen lyser med sin frånvaro och regnet smattrar mot rutorna. En perfekt dag att sitta inne och läsa, med andra ord. Igår började jag på en liten bok som nån tipsade mig om, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Det är en roman med en fiktiv historia, men författaren Anneli Jordahl har ändå baserat den på brevväxlingen mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen. Fast det är bara en uppsättning brev till en av de tu som finns sparad. Intressant är den och personligen tycker jag att den slår Lena Anderssons till skyarna höjda Egenmäktigt förfarande med hästlängder.

Regn på fönstret och mussvans

Det regnar idag. Till och med musarna rymmer.


Men vi ska ut på en tur strax 
till Förorten där vissa litterära och andra ärenden ska utföras. Clark Kent* ska plöja genom vattenmassorna. Belöningen blir förhoppningsvis en kopp gott kaffe i Himlen nånstans.

Slutligen en förfrågan: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett drömmande inlägg.


 

Resväska med böcker

Väskan var inte ens halvfull med böcker… (Resväskan och böckerna tillhör inredningen på Myrorna, Kungsängsgatan i Uppsala.)

Vi drömmer alla om nånting. Många av oss drömmer om natten, några om dan och somliga både och. Igår kväll gick jag och la mig hungrig. Det var väldigt länge sen, men det blev en bra påminnelse om hur det kan bli. På dan hade jag ätit en skål fil med müsli till frukost och räkor och ris till lunch nånstans runt klockan 12. Till kvällen hade jag inte tänkt ut nåt ätbart, det fanns inte ens en macka att breda. I stället glufsade jag i mig en liten choklad (Plopp) som jag hittade ett köksskåp vid kvällsmatstid. Alltså var jag hungrig vid läggdags. Långt ifrån svält, bara hungrig för att jag hade varit klantig och inte tänkt ordentligt.

Kanske var det det som gav mig nattens mardröm – jag hade knappt några böcker i min att läsa-hög. Eller också hade jag i färskt minne den där gamla resväskan jag såg på bokavdelningen i källaren hos Myrorna på Kungsängsgatan. I resväskan låg några böcker, men väskan var inte ens halvfull! Fasa! Tänk att inte ha tillräckligt mycket att läsa! Naturligtvis hörde resväskan och böckerna till inredningen. Men bilden – se ovan till vänster! – etsade sig fast.

Det är tur att jag haaar så snälla kamrater,

som min pappa skrev på finlandssvenska en gång som barn i ett brev till farmor och farfar när han låg (hungrig, troligen) på sjukhus. I skrivande stund finns en hög från A, en hög från FEM, en liten hög med bokreaböcker och en second hand-bok jag själv har köpt samt en bok som Annas snälla mamma har lånat mig. Och alla dessa böcker ingår i min att läsa-hög. Jag är bortskämd! Och tacksam.

Att läsahögar 17 mars 2015

Alla dessa högar bildar min att läsa-hög. Bilden tog jag i morse.


När lusten faller på
springer går jag rätt mycket på loppisar och second hand-affärer. Numera är det väldigt sällan jag köper nåt, ens böcker. Jag brukar fota och skicka upp till Instagram. Det kanske är nån som får nytta av mitt tips. Men det är så roligt att titta på gamla saker. En del är riktigt fina gamla antikviteter, medan annat är mer loppisprylar. Eller vintage. Hur som helst gillar jag att inspireras av retro. Inte så att jag är fixerad vid en viss tidsepok, jag bara gillar gamla prylar – eller prylar som ser ut att ha varit med om ett och annat.

Selfie mars 2015

Typisk selfie, tagen en sen kväll i början av mars. Nä, nån skönhet är jag INTE, som synes.

Nåt jag också gillar är gamla foton och bilder. Förr i tiden var fotograf ett yrke som så många andra. Idag tror vi alla som har smartphones att vi är fotografer. En del människor är duktiga och tar helt fantastiska bilder. Andra tar mest mer eller mindre lyckade bilder av sig själva. Jag brukar för det mesta enbart ta selfies när jag ska håna mig själv – eller skicka en kvällspuss till Fästmön.

På Twitter hittade jag igår ett jätteroligt bildkonto att följa, Aftonbladet retro. Det är nån som sitter och lägger ut guldkorn från Aftonbladets bildarkiv. Jag har bland annat sett utbildningsministern på en bild från 1995, svarvaren Jimi Bah och hans barn Sallo och Alice (1978) och Jonas Gardell i snickarbyxor enbart (ingen tidsangivelse, men jag kan tänka mig tidigt 1980-tal). Vill du se härliga gamla bilder på kändisar från igår och idag rekommenderar jag dig att följa detta konto!

Vad gillar DU att titta på? Gamla saker, nya saker, foton, böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för nyfiken är jag alltid!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till aktuellt inlägg.


 

Från sjuksängen 1

Här var jag lite sjuk på sjukhus för några år sen. Idag kan jag inte vara sjuk eftersom jag då förlorar min a-kasseersättning.

Igår läste jag på nätet att det väntas bli förändringar i sjukförsäkringen. Riktigt hett är att den bortre gränsen för sjukskrivning, alltså maxtiden som man får vara sjukskriven, ska tas bort. År 2008 infördes den och sen dess får man inte vara sjukskriven längre än 2,5 år. Partierna tycks komma överens i den utredning och socialförsäkringarna som läggs fram idag.

Hur kommer det sig att man nu backar plötsligt? Med maxgränsen fick bara de som var mycket svårt sjuka – och knappt ens dessa! – vara sjukskrivna längre än 2,5 år. Kritiken har inte varit nådig och kanske har politikerna äntligen lyssnat på den. För den som är för sjuk för att jobba väntar ren fattigdom efter 2,5 år såsom reglerna är nu. Det man vill införa nu är att Försäkringskassan genomför kontroller varje halvår för att utreda den sjukskrivnes arbetsförmåga och behov av rehabilitering. Kontrollerna ska också avgöra huruvida man beviljas sjukersättning eller inte. För den som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering ska samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen starta tidigare.

Genom de nuvarande reglerna har den som blivit utförsäkrad vanligen gått till Arbetsförmedlingen för att få introduktion till arbetslivet, som det så vackert heter, samt aktivitetsstöd. Efter tre månader kan man ansöka om sjukpenning igen, vilket de flesta av dessa människor gör.

Jag vet alldeles för många som är för sjuka för att arbeta. En del av dem har fått sjukpension, medan andra harvar på som sjukskrivna. Visst ska alla som vill få jobba, men om man inte kan för att man är för sjuk, är det väl bra om man kan få vara sjukskriven? Det finns nämligen många friska som både vill och kan jobba. Sätt in lite insatser för dem i stället och låt de sjuka få vara sjuka. En degenerativ eller kronisk sjukdom blir nämligen inte bättre. En arbetslös person förlorar i värde – såväl eget som i arbetsgivarnas ögon – för varje arbetslös dag som går. Så jag undrar förstås vad som händer med insatser för arbetssökande och a-kassan, som inte har höjts på 13 år? 

brevlåda

Nån idé att lägga nån post på lådan?

Idag läste jag om Posten på lokalblaskans webbplats. Eller PostNord, som den ju heter sen 2009. Själva postverket grundades redan 1636. Sen bolagiseringen 1994 har det blivit allt färre postterminaler. I höstas flyttade delar av Uppsalas terminal till Roserberg. I januari i år stängdes posten i Uppsala.

I förra veckan införde Posten Nord ett nytt arbetssätt för brevbärarna här i stan. Jag är lite fascinerad av detta eftersom det nya innebär att brevbärarna ska åka på två utdelningsrundor varje dag.  Fascinerad är jag för att vi ju här har två ”Posten” – det vill säga PostNord (”Postenposten”) och Bring. Dessutom har väl antalet pappersförsändelser minskat otroligt och mycket ”post” finns att hämta elektroniskt via till exempel e-post. Jag trodde i stället att man redan hade minskat antalet utdelningsrundor här. Nån post från ”Postenposten” kommer till exempel bara tre av veckans fem vardagar. Inte för att jag får mycket post, men det är konstigt att jag aldrig får brev på onsdagar och fredagar…

I lokalblaskan uttalar sig en anonym brevbärare. Han säger att det är mycket lågt i tak hos PostNord. Arbetsmiljön är stressig och det går inte alltid att ta ut rast. Bland annat säger den anonyme brevbäraren:

[…] De pratar om att företaget går med vinst, men vi bryter nästan ihop. […] Det blir ofta fel i sorteringsmaskinerna på postterminalen, och det hinner vi inte alltid justera. När man måste välja mellan att jobba över eller lämna post outdelad är det något som inte stämmer. […]

Vidare rekommenderar han inte PostNord till kunder.

Det är bara att konstatera igen att det är för få människor som jobbar, uppenbarligen, och för många friska som går hemma utan jobb. Ett företag som går med vinst borde ju rimligen kunna nyanställa en och annan. Eller? Var ligger felen i maskinerierna, egentligen???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »