Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bredda jobbsökningar’

Det gick inte att sova i morse. Trots att jag kände mig tämligen mörbultad efter gårdagens övningar och var rejält fysiskt trött, blev sömnen kort. Men säkert tillräcklig. Tyvärr satte ältandet igång i morse och min enda lösning blev att stiga upp ur sängen, fixa java och slänga på datorn för att skriva av mig på den här gnällbloggen.

Idag är det 28 dar kvar tills den totala förnedringen drabbar mig. Till dess att jag måste gå till Arbetsförnedringen igen och stå med mössan i handen och be om hjälp – som jag inte får. Det första halvåret jag var arbetssökande struntade de i mig totalt. Jag hade ju min försörjning och eftersom jag varken var funktionshindrad eller ungdom så var jag väl inte särskilt intressant att hjälpa.(Jag ska förklara det där med funktionshindrad strax.) Min första handläggare träffade jag aldrig. Jag blev ombedd att rapportera till henne var åttonde vecka. Via e-post.

Men när jag fick en ny handläggare ville JAG ha kontakt och efter några vändor konversation via e-post även med DENNA handläggare fick jag så en tid – efter hennes sommarsemester. Vi träffades några gånger och jag fick också träffa en psykolog där tre gånger eftersom jag var mitt uppe i en kris på grund av det som inträffat. Varje gång jag gick från både psykologen och handläggaren grinade jag. I en vecka. Jag fick höra såna idiotiska saker att jag trodde mina öron skulle trilla av och mina ögon ramla ut med alla tårar. Till exempel: Jag hade ont i en axel. Då tyckte en av dem – minns inte om det var psykologen eller handläggaren – att jag skulle be min läkare skriva ett INTYG att jag hade ett funktionshinder. skulle de lättare kunna hjälpa mig till ett jobb…

Vid ett annat tillfälle frågade jag min handläggare om de förmedlar några jobb eftersom det korrekta namnet är Arbetsförmedlingen. På detta svarade hon nekande, det är inte så de jobbar, sa hon. Ett ärligt svar, men…

Men droppen var nog när min handläggare skulle ha flera veckor på sig att leta fram ett test. Jag bad nämligen om hjälp att titta på mina erfarenehter utöver dem som jag valt ut till mitt CV för att se om jag kunde bredda mina jobbsökningar. Så småningom fick jag ett test som jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet med en annan person på Förnedringen. Testet skulle ta rätt lång tid att göra. HA! Det tog mig högst fem minuter. Och redan efter fråga två slog jag bakut: allting handlade om mina intressen och vad jag skulle kunna kunna tänka mig att skaffa mig för utbildning. Testet var nämligen utformat till att gälla för en 20-åring. Inte för en tant som då nästan var 48… Vid genomgången av testet fick jag åter igen försvara mig varför jag inte vill starta eget. Och så fick jag höra om DEN handläggarens framgångsrika barn i USA. VARFÖR ÄLSKAR HANDLÄGGARE OCH COACHER ATT PRATA OM SINA FRAMGÅNGSRIKA BARN?

Efter detta hade jag åter en tid hos min ordinarie handläggare. Denna tid fick jag avboka eftersom jag blev sjuk. Magsjuk. Då KAN man inte gå ut, allra minst till Arbetsförnedringen. Jag ringde och lämnade ett meddelande på min handläggares telefonsvarare och jag tror också att jag mejlade. Fick senare mejlsvar där det stod att jag skulle höra av mig när jag blev frisk. Det gjorde jag. Jag mejlade och bad att få slippa komma om det nu inte var så att jag måste. Skälet jag angav var att jag inte ville gråta i en vecka efter varje möte. Det var helt OK, svarade hon och avslutade sitt svarsmejl med att jag ju kunde höra av mig om jag behövde hjälp igen.

Och nu är jag snart framme vid den dan när jag MÅSTE kontakta Förnedringen igen. Jag behöver hjälp, men ärligt talat tror jag inte att jag får nån. Men jag gissar att jag måste gå dit om jag ska få nån a-kassa.

Idag har jag valt att skriva ett öppet inlägg om det här. Jag har tidigare skrivit mest låsta inlägg – av olika skäl. Bland annat har jag blivit rådd att lösenskydda dessa inlägg ifall presumtiva arbetsgivare läser min blogg. Det har inte hänt ett skit. Jag är lika arbetssökande som tidigare. Så nu skriver jag öppet.

Jag behöver ett arbete den 1 december. Jag vill inte gå till Arbetsförnedringen och göra förnedrande tester och gråta i en vecka. Jag vill arbeta. Jag har en lång och gedigen erfarenhet som informatör och redaktör. Jag har inga småbarn. Jag vill inget hellre än att arbeta. Mitt CV finns i huvudet på denna blogg.

Varje dag från och med nu ska jag räkna ner dagarna till förnedringens datum. Jag hoppas att alla DLF:ar i hela världen känner sig mycket nöjda nu med det de har åstadkommit. (Och jag orkar inte förklara vad DLF står för, den som vet det vet därför att h*n är smart – eller skyldig.)

Read Full Post »