En dag med en hund: Mårran och Bubben

Ett hundvänligt inlägg.

---

 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot.

Vädret har varit perfekt för promenader. Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!

Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsfriskus

Ett inlägg där jag tar i lite.

Äh, inte har jag blivit nån friskus på gamla dar, heller! Men det är skönt att skena ut och gå. Jag mår så mycket bättre av ljus, frisk luft och framför allt: hemifrånkommandet.

Med tjejen på Runkeeper som sällskap gick jag ungefär tre och en halv kilometer idag. Och så slog jag nytt hastighetsrekord i genomsnitt – trots att jag stannade och tog hela elva bilder! Ändå gick jag snabbaste kilometern på sämre tid än igår, fast de övriga på bättre tider. Det berodde mycket på att ingen av fötterna gjorde särskilt ont idag. Underbart! Igår kväll hade jag ganska ont och satt och masserade fötterna. I kväll blir det nog massage i fotbadet! Det är mina fötter sannerligen värda. I övrigt brände jag en halv chokladkaka, ungefär i kalorier. Det är bra, det, inför kvällen.

Dagen är ganska grå och trist. Tänkte först gå utan solbrillor, men tog med dem. De åkte av och på. Först var det rätt mörkt…

Mörkt längs vägen jag gick.

Idag hade jag ett mål och jag hade en helt utstakad väg att gå. Faktum är att den kändes förvånansvärt kort. Jag gick både lite nya vägar och lite gamla. Gamla vägar, som jag en gång kände så väl. För så där en 30 år sen…

Tur att det finns vissa som lyser upp vägen!

Vädret var som sagt omväxlande. Nästan ända fram till mitt mål var det soligt.

Här är solen på väg bakom molnen.

När jag kom ut efter förrättat ärende hopade sig molnen ovanför Guds hus. Ett tecken?

Mörka moln ovanför Guds hus.

Sen kom regnet. Inte hårt, inte kallt, men lite lagom svalkande. Och vått. Jag drog upp luvan och kände mig som Döden i Det sjunde inseglet…

Lite trist var det att gå ensam idag. Hade kunnat tänka mig sällskap, för en gångs skull. Kände mig… en aning hängig…

Även denna var lite hängig.

Men alla vägar bär till Rom, sägs det. Mina vägar bär hemåt igen.

Vart bär dessa?..

Livet är kort.

Read Full Post »