Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bra bild’

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.



Mina onsdagskvällar
fortsätter i samma stil: Jag kollar på Deckarna. Av de sex deckarförfattare som har samlats på värdshuset var det Denise Rudbergs tur att bli skärskådad i afton. Om henne vet jag typ ingenting. Jag har inte läst nån av hennes böcker.

Denise Rudberg

Om Denise Rudberg visste jag ingenting innan jag såg på programmet.


Denise Rueberg har gjort sig känd på 
en genre som inte intresserar mig så särskilt mycket: chick-lit. Jag har gett mig på några av de mest kända utländska författarna som har skrivit den typen av böcker, men det hjälper inte – jag är totalt ointresserad. Kanske är det därför jag hittills har dissat att läsa nåt av Denise Rudberg..? Den genre hon skriver nu kallar hon själv

elegant crime.

Och jag tycker nog att det låter lite… töntigt. Eller i vart fall inte som min stil. Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag efter kvällens avslöjanden får en annan bild av Denise Rudberg. HON är nämligen inte töntig. Det visade hon redan som femtonåring när hon packade sin väska och drog – av skäl som hon ger vissa obehagliga glimtar från under programmet.

Det hon berättar om Författarförbundet får mig att pysa av ilska. Ett fack ska väl måna om medlemmar och om dem som vill gå med, inte avslå ansökningar på grund av tycke och smak?!

Om genrebytet säger Denise Rudberg att hon ville gå vidare. Hon tyckte att det blev tjatigt med chic lit och ville skriva böcker med mer samhällskritik. Då är deckare den perfekta genren.

Programmet om Denise Rudberg blev väldigt hattigt. Ett skäl till det var att Katarina Wennstam, som suttit tillsammans med Christoffer Carlsson och skrivit en kortroman där Denise Rudberg var mördare, föll ner för en trappa och skadade sig. Det blev ambulansfärd till röntgen, så Roslunds, Hellströms och Anna Janssons romanprojekt fick vi aldrig riktigt höra.

Toffelomdömet blir medel. Programmet blev för rörigt och jag hade svårt att få en bra bild av författaren.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Christoffer Carlsson som ska utredas.


Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mordiskt inlägg igen.


 

Igår riggade jag en fälla. En fälla för irriterande flygfän – bananflugor. Jag placerade en bunke med…

  • en del vatten
  • en del rödvinsvinäger
  • två droppar diskmedel

på en av fönsterbrädorna i köket. Skyfflade undan lite bland krukväxterna. Men ingenting hände. Först. Sen kompletterade vännen Agneta mitt recept med

  • lite strösocker eller honung

Självklart måste man ju locka med nåt sött! Varför ingick inte det i receptet* på fällan från Sveriges städmästare?! Jag grabbade tag i burken med strösocker – och höll nästan på att tappa den på köksgolvet! Då hade jag skrikit F-ordet. Högt. Men jag är flink med fingrarna (ibland) och lyckades styra upp burken. Jag hällde i lite socker och sen väntade jag. Och väntade. Och i morse fotade jag:

Bananflugeoffer

Bananflugeoffer!

 

Det var lite svårt att ta en bra bild, men i morse hade fällan i alla fall slagit igen kring ett par offer. Och nyss när jag gick och tittade hade där offrats ytterligare. Bunken får nu stå över helgen, så att alla små rackare fångas in.

TACK, Agneta – din komplettering gjorde susen! Moahahahaahaaaaaaaa…


*Noteras bör att det i det receptet stod äppelcidervinäger. Jag körde med rödvinsvinäger!

 


Livet är kort.

Read Full Post »