Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘börda’

Jag har just stängt igen kuvertet till a-kassan och satt på två frimärken. Alla miljoner blanketter och intyg ska postas idag, ungefär en vecka före Dagen D. Eller Dagen S som är Skit! Jag avskyr att ligga det allmänna till last, men nu finns det inget alternativ. Så roligt för alla som häcklar mig, nu får ni alla vatten på era kvarnar! Till er andra, som peppar mig, vill jag säga tack för att ni försöker få mig att förstå att detta är nåt jag är berättigad till. Det är svårt ändå! Jag har alltid klarat mig själv sen jag blev myndig. Jag flyttade i princip hemifrån direkt efter gymnasiet. Då är det svårt att bli en börda, en tärande.


Jag blir en börda och jag kan inte glädjas.

                                                                                                                                                 Skandalen som togs upp på Aktuellt igår – länkar finns i det låsta inlägget under detta, annars kan du ju bara gå in och kolla SvT Play från igår kväll klockan 21 så förstår du kanske vad det handlar om – ger mig ju inte nåt jobb, men som jag tidigare skrivit ger den mig ändå viss bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan andra. Men glädjas åt det kan jag inte. Nej, för jag är inte ute efter hämnd och skadeglädje är inte nån sann glädje för mig. Mina tankar går till dem runt omkring personen i fråga, fru och barnen, framför allt. Min enda önskan var att personen skulle få känna en enda dag det jag har gått igenom. Så har nu skett. Jag är inte gladare för det.

Nu ska jag fixa lite prylar innan jag åker och postar det förhatliga och tjocka kuvertet. Och hämtar ett paket med två födelsedagspresenter och en julklapp…

Read Full Post »

Nu är det plötsligt mindre än två veckor kvar tills jag måste stå med mössan i handen och be det allmänna om hjälp. Jag är inte fylld av skam, direkt, snarare ilska. Jag vill inte ligga nån till last, vill inte vara nån börda.

Och tro det eller ej, kära löntagare, jag tänker fortsätta betala skatt. Alltid något… Nån smitare eller fuskare är jag INTE, men du ska veta att det tar emot. Det tar emot jättemycket att be om hjälp när jag har klarat mig i alla dessa år. Förutom när pappa en gång lånade mig pengar så att jag kunde betala en före detta sambo för att dra. (Det är en lång historia och jag anklagades för allt möjligt. Men jag lurade INTE nån på pengar – det finns 70 000 bevis på det – på papper, om nån är intresserad. Dessa pengar betalade jag sen tillbaka till min pappa. Däremot hann jag inte betala allt innan han dog, men mamma efterskänkte det som kvar av skulden då. TACK!)

Igår kväll började det klia nåt vansinningt i mina ögon. Det var som en allergisk reaktion. Jag tänker att det nog är stress. Stress över min situation. Jag satt i min favoritfåtölj och läste, vi hade TV:n påslagen. Då slog det mig plötsligt hur skört allting är, hur väldigt, väldigt nära det är att jag får gå ifrån alltihop.


Dags att flytta utomhus?

                                                                                                                                                             Jag har i vart fall kunnat sova bra i natt – och länge. I morse kunde jag somna om vid sextiden, bara för att min älskling låg bredvid och snusade. DET är inte alla förunt och jag är mycket glad över kärleken i mitt liv.

Read Full Post »

Alla har sina bördor att bära. Och jag bär min sorg. Min sorg som finns djupt inuti och som ibland kommer ut. Jag blir aldrig kvitt den – kanske vill jag det inte heller..? Men den finns där.

Ibland blir bördan alltför tung att bära. Det är då jag ger mig ut på en resa och gråter vid ratten. Kanske inte det smartaste ur trafiksäkerhetssynpunkt, fast det funkar för mig. Det tar på krafterna, men efteråt blir jag människa igen.


Who will comfort Toffle?

                                                                                                                                                      Tidigare, när jag inte bodde ensam, var duschen ett bra ställe att lätta på bördorna. Då hördes inte gråten och tårarna kunde falla fritt utan att de syntes.

För jag gillar verkligen inte att gråta, jag gillar inte att vara svag. Kanske är det därför jag har detta problem med ödmjukheten? Denna kamp för att bli en bättre människa. Och att kanske kunna förlåta dem oss skyldiga äro… För inte heller jag är utan skuld. Det är det som gör bördorna så tunga att bära.

Read Full Post »

Gårdagen, tisdag, var en riktigt svart dag, på alla sätt och vis. Den ursprungliga tanken var att Fästmön, som hade sin lediga dag, och jag skulle ta bilen ut till landet och få lite sol på våra bleka nosar under tiden Lilleman var i skolan. Men det var mörkt, kallt och lite regn i luften. Jag vaknade med en dundrande huvudvärk och tillhörande illamående samt magont. Och när vi satt och försökte skriva en prio-lista på vad som nödvändigast behövde handlas hem kändes tillvaron tyngre än tyngst. Till exempel så MÅSTE man köpa toapapper när vi är sex personer och det endast finns två påbörjade rullar på respektive toa. Det går liksom inte att prioritera bort – även om det är en skitsak (harkel…).

Detta var ett EXEMPEL på gårdagens mörka innehåll. Jag tänker inte dra upp fler, det var bara alltför många saker. Och själv tar jag som vanligt på mig en massa skuld, nåt som inte minskades av en vissa ord jag fick mig tillsända via mejl. Ord som sved eftersom jag inte kan hjälpa den de berörde. Ja, skuld är i sanning en tung börda att bära…


Som trädet bär sina grenar, bär jag min skuld med mig. Alltid.

                                                                                                                                                     Men framåt kvällen lättade tyngden något och den vänliga Fru Hatt skickade rara sms och visade sin milda omtänksamhet! Det betydde massor!

Mamma ringde på mobilen efter kvällspromenaden och var så glad att jag kommer på fredag. Det känns gott att göra henne glad, men också att jag är välkommen. Det har inte alltid, i alla tider, känts så – av olika anledningar.


Här ska jag promenera i helgen.

                                                                                                                                                        Idag är det bättre väder, soligt, men dock inte samma värme som förra veckan. Dagen började tröttigt, fast i morse fick Anna INTE skratta åt mig för jag lyckades komma ihåg att ta av mig de blå plasttossorna när vi hade lämnat Elias. Det är inte alltid jag kommer ihåg det – till Annas stora förtjusning (hon brukar ta tid eller räkna meter).

Hemmavid verkade det som om folk hade glömt saker på konstiga ställen. På min parkeringsplats hade nån tappat en burk med dryck. Den hade inte exploderat, men burken var tillknölad och hade jag kört på den så hade nog Clark Kent* fått sig en oönskad dusch… Utanför garaget hade nån tappat en svart tröja och den lyckades jag köra över, för jag inte såg den i tid. Och dessutom.. de senaste dagarna har jag känt mig förföljd av en svart Mazda… Huuuuu…

Nu ska jag tvätta bort troll och spöken och ta mig en rejäl mugg java innan jag struttar in i duschen. Senare idag blir det en tur till Tokerian för att posta ett brev till Anna. I eftermiddag ska vi sen försöka hinna med en studentfixargrej samt inhandla mat till i morgon när det är picknick och öppet hus på Elias skola. Insulingrejorna får ligga kvar på apoteket till dess också, för vi hinner inte hämta dem idag och det är inte akut än.

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min bil

Read Full Post »

Det är tuffa tider. Ingen har väl missat det? Jag gissar att om du inte är drabbad själv så känner du nån som är drabbad.

Idag är det besynnerligt tomt inne i skallen. Det är som om alla – inklusive jag själv – lägger sten på bördan och trots det blir det tommare än tommast. Ändå tänker jag fortsätta. Jag tänker inte varken tystas eller låta mig styras in i vad jag får och inte får uttrycka. Men jag skulle aldrig förnedra mig själv till att upprepade gånger söka kontakt om jag visste att jag inte var välkommen, det är säkert!


En sten till på bördan.

                                                                                                                                                       Och jag skulle heller aldrig komma med kommentarer om hur jag borde leva mitt liv så att det bäst kommer andra till nytta. Vänskap och kärlek är starkare än så! Jag gråter för att jag har dåligt samvete för att jag inte kunnat infria de förhoppningar jag har haft på mig själv gentemot andra.

Men jag lever sant. Jag försöker bistå de svaga när jag kan. Det är inte alltid svårt. Det kan räcka med ett telefonsamtal eller ett besök eller kanske en hundralapp.

När fanns du senast till hands för nån som tillfälligt är/var svagare än du?

Read Full Post »

« Newer Posts