Ett inlägg om nattens övningar och dagens prövningar.
Uppenbarligen har det varit en kall natt. Jag ser att taken är vita, liksom gräset. Frost! Vi går oundvikligen mot den årstid jag har svårast att fördra – vintern. Tiden när naturen vilar och det bara är kallt och halt och allmänt eländigt. Enligt min mening.
Det blev ingen promenad för min del igår. Inte utomhus, i alla fall. Det blev i stället en tur med snabeldraken inomhus. Jag har dessutom gjort upp en städplan för vecka 47 (nästa vecka), när jag är ensam. Detta ifall det inte sker nåt mirakel vad gäller jobb, förstås. Men, som sagt, mirakel har jag slutat tro på. Det handlar om egna insatser. Tre intressanta tjänster har jag sökt nu på morgonen. En av dem är riktigt intressant, en ger riktigt dålig lön men är värd att söka ändå och en tjänst har jag kompetens tillräckligt för att sköta. För övrigt är det inget nytt på jobbfronten, men dan har å andra sidan knappt börjat.
Igår trodde jag att vi skulle ut på landet och fira Fästmöns pappa på kvällen. Men firandet skedde dagtid och då jobbade Anna. Så vi blev hemma och firade Farsta med tonfisksås och pasta som jag snodde till vid spisen. Enkelt och gott och fettsnålt, för den som vill äta så. Jag tror nämligen inte på alla sektliknande dieter utan på en bra balans i maten, med lagom av allt.
Tofflans tonfisksås – enkel, god och fettsnål.
Telefonerade med både mamma och Pe igår och det var givande samtal båda två. Mamma var på gott humör och det blev inget tjatande av nåt slag. Nu är det bestämt att hon ska ansöka om riksfärdtjänst. Det blir i såna fall tre veckor här hos mig.
Jag har insett att jag har så många goda vänner – och jag som ibland tycker att jag har så få nära! – att jag gör som vännen Fatou (jag läste om det på hennes blogg vid nåt tillfälle): använder vännerna på lite olika sätt. Med Pe pratar jag om hur det är att vara arbetssökande och orolig för sånt som ekonomi. Pe förstår och det är skönt att slippa vara övertydlig. I gengäld kan jag vara bollplank till Pe i vissa frågor. Och det är det vänskap är för mig: nån som lyssnar och ger råd – men också nån att själv lyssna på och ge råd till! Det finns många fler vänner jag skulle kunna nämna i detta sammanhang. Men jag nämner bara ytterligare tre: FEM, Gunilla och Klara. Tack för er omtanke och för att ni bryr er!!! Ni vet själva varför ni är viktiga i mitt liv!
Min bästa vän och den som alltid kan få mig att skratta mitt i eländet är förstås Anna. Men igår var älsklingen mycket trött efter två långa arbetspass som började tidigt. Vi tittade sen på Bron – nu är det bara två avsnitt kvar! -och nåt mer på TV, innan vi knoppade in. Jag läste, Anna var för trött. Idag har jag varit uppe sen klockan sju, Anna får sovmorgon. Jag hoppas mitt knackande vid datorn inte har stört henne för mycket!
Jag skrev ju häromdan att jag har börjat drömma så mycket. Eller det kanske handlar om att jag kommer ihåg mina drömmar? I natt drömde jag att jag var tillbaka på en gammal arbetsplats. Den var helt förändrad mot när jag jobbade där tidigare. Bland annat satt vi alla i kontorslandskap och medelåldern var 25, typ. Förutom ett par gamla chefer, som också var i tjänst, varav en är död i verkligheten. Jag träffade en före detta kollega och fick tillfälle att säga till henne att jag inte var nån förrädare. Ytterligare en äldre kollega hade jag ett djupt och enskilt samtal med i ett mötesrum, eftersom hon kände sig obekväm och bortkommen på arbetsplatsen… Sen vaknade jag och livet var som det har varit ett tag. En slutsats som jag definitivt kan dra av min dröm är att jag längtar efter att jobba och få tillhöra en arbetsgrupp igen.
Det ser ut att bli en solig dag. Jag kommer inte undan promenad idag. Dessutom behöver jag handla. Anna har lite saker för sig som gör att jag inte kan skylla på att jag vill hänga på henne. Jag har beställt nya mediciner och funderar nu på att beställa linser också. Ska bara räkna sekinerna först.
Ha en go måndag och en fin arbetsvecka, du avundsvärda som arbetar!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 