Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blygsam’

Ett inlägg om Tofflans vardag och dagens jobb.


Uppdaterat inlägg:
På förmiddagen idag har jag bland annat åstadkommit… en sida skit. Titta här! (Sidan finns även på engelska.)


För den som inte visste det är det tisdag idag.
Tisdag innebär jobb på femte våningen, högst upp i huset, för min del. Utomhus är det soligt och varmt. Himlen är nästan så där soldisig som den kan vara utomlands. Ja, jag var utomlands på semester 1996 senaste gången. Om man inte ska räkna Danmark (1997). Jag minns hur det var. Här inne är det emellertid AC, svalt och skönt att arbeta. På vintern är det ganska kallt på kontoren, men så här års är det behagligt.

Dagen inleds med lite webberier på intranätet, följt av stormöte. Resten av dagen tänkte jag mest ägna åt att gå med piska och morot och kolla av hur det har gått för dem som skulle jobba med de externa  forskningssidorna. Det är inte så lätt att vara effektiv och driva detta framåt om man bara är här en dag i veckan.

tangentbord i gult
Inte lätt att vara effektiv på ett ställe där man är en gång i veckan, bara.


Nästa tisdag blir en aning sönderhackad
för min del. Min närvaro är önskad på institution 2, där jag ska ha en liten kurs för en sektion om personliga hemsidor samt se till att medarbetarna i den sektionen kommer igång med detta. Det är inte det lättaste att undervisa professorer (två stycken, i det här fallet) och smarta forskare, men det är väldigt lärorikt. Den mänskliga naturen är fascinerande! Och det som är ganska genomgående här är att duktiga människor är så blygsamma. Den enda gång de vill framhäva sig själva är när de har fått nånting publicerat. Det är lite synd, tycker jag, som nu vet att det finns många spännande saker att berätta till exempel mellan start och mitt på ett projekt – och även efter mitten, fram mot resultatet.

Fästmön har sin enda lediga dag idag – och naturligtvis vaknade hon före mig i morse. Det är väl ganska typiskt när man har jobbat mycket? När jag jobbar på mitt ordinarie jobb står mitt alarm på 6.10. Mitt andra ”jobb”, på Uppsalanyheter.se, sker på kvällar och helger. Nej, det blir inte mycket fritid just nu. Samtidigt misstänker jag att det blir väldigt mycket fritid från den 1 augusti. Har du nåt heltidsjobb till mig från augusti tar jag tacksamt emot det! Jag behöver en inkomst så jag kan betala mina räkningar, typ.

Jag har skrivit ett par notiser för Uppsalanyheter.se, men är naturligtvis stoltast över artikeln om Magnus som toppade sajten igår på dagen. Min snälla uppdragsgivare la in text och bilder efter att ha fått materialet i färdigt skick på morgonen innan jag åkte till jobbet. På torsdag efter jobbet här ska jag till redaktionen och lära mig att göra det själv, det vill säga lägga in texter och bilder, lay outa och publicera. (Jag tror inte att det är svårare än varken WordPress eller EPiServer, som jag annars är van att jobba i.) Förhoppningsvis har jag nämligen på torsdag ytterligare ett personporträtt färdigt, eftersom jag ska träffa nästa spännande person på onsdag, också det direkt efter jobbet. Som vanligt kommer det sen en puff till artikeln här ifrån bloggen!

Dagboksskrivande
Jag lämnar nog en hel del bevis här på bloggen, så jag måste vara en ordentlig flicka…


Men nu ska jag fokusera
på det som ligger framför mig just nu. Frågan är bara var jag ska börja… Med en trilskande forskare (kärvänligt gnabb) eller på en webbsida…


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.


Däremot uppskattar jag mindre
när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[…] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. […] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. […]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[…] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. […] och jag oroas över utvecklingen. […] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. […] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[…] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. […] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land […] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. […]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[…] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. […]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken dag! Jorå, tyvärr, tycker säkert somliga, men jag överlevde presentationen. Det fläppaste var emellertid att jag hade förberett ett anförande på fem minuter på engelska och sen skulle jag prata på svenska. Det slutade med att jag svamlade utan manus. Dessutom fick jag krångla på mig en mikrofon med krokar som skulle hakas runt mina elefantöron. Tro det eller ej, men krokarna räckte till! Och som sagt, jag både överlevde och fick frågor, så jag nådde uppenbarligen fram.

Jag syntes trots alla träden. Den här bilden är en detalj ur en tavla på mitt nya arbetsställe.


Efter mötet satt vi kvar en stund
ett gäng och jag och fikade och pratade jobb. Jag var sen fräck och frågade M om hon hade tid med en guidad tur på institutionen och det hade hon! Det blev en presentationsrunda som hette duga, bland forskare, professorer, doktorander och på såväl kontor som laboratorier. Alltså, det här universitetet är fantastiskt!!! Här jobbar folk med en massa spännande och angelägna frågor och projekt – men alla är så förbaskat blygsamma. Min roll som kommunikatör blir delvis att få folk att visa upp allt bra de åstadkommer. Jag ska jobba både strategiskt och operativt och det tycker jag är både givande och intressant. Även om jag mest är teoretiker vill jag inte tappa förankringen med verkligheten. Den verklighet som till exempel heter hemsidor och att uppdatera dessa…

Tillbaka på kontoret var klockan redan lunchslagen, men jag behövde besvara några mejl innan jag stack iväg. S tittade in och ville ha med mig till Syltan. Tyvärr fick jag avböja eftersom jag inte kunde avbryta just då. Min intention var dessutom att ta en mack-lunch vid datorn. Väl framme på Syltan – UTAN piruetter idag! – insåg jag att de smörgåsar som fanns kvar att köpa inte lämpade sig att inta vid skrivbordet. Den enda sorten jag kunde äta innehöll nämligen en otroligt kletig räkröra. Såg fru Chef2 sitta ensam och stegade fram och frågade om hon ville ha sällskap. Även hon hade bråttom, så vi lovade att försöka hålla så gott det gick på vett och etikett (det där med att slafsa och prata med mat i munnen, typ). Det gick hyfsat att kombinera, men jag kan berätta att min mobilskärm blev helt kladdig av nån anledning. Just såna är impromptu-möten/luncher kan ge otroligt mycket!

På vägen tillbaka mötte jag A som förirrat sig uppåt mina domäner. Jag tackade så mycket för fredagsunderhållningen han och hans mamma bjöd på och vi samtalade en stund kring ämnena storhandling och mammor.

Eftermiddagen ägnar jag åt att besvara mejl, boka in tider i alla mina tre kalendrar, ringa på ett intressant jobb (ja, jag måste ju) samt kolla in vad problemet är med ett avvikelseformulär som inte vill fungera som det borde.

Read Full Post »