Ett inlägg om en marsmåndag.
Min farmor brukade vända lite på orden ibland när hon skulle uttrycka sig på svenska. Ja, farmor var ju inte född i Sverige utan hade ryska som sitt första språk, finska som sitt andra. När jag som barn grät – ja, det hände att jag gjorde det – sa farmor alltid:
Aj aj, har du lite ledsamt?
En lunch för en som hade det lite ledsamt.
Idag hade jag lite ledsamt fast jag grät inte utanpå. Stegade i stället ner till blomsterhandeln och köpte en bukett med blåa liljor och vita rosor att ge till M. Utmärkelsen skulle firas idag på eftermiddagen, men jag skulle inte få delta. I stället festade jag på en räkmacka på lunchen. Och märkligt nog dök M upp med den återvändande H, så jag fick sällskap den sista kvarten! Dessutom blev det tillfälle att överlämna buketten. Perfekt!
Jag hann med att göra både mitt eget jobb och andras idag. Dessutom blev det en liten tårtbit för M, eftersom personen jag skulle ha möte med inte var omöjlig. Mötet gick för övrigt hur bra som helst, trots att jag hade fått höra olyckskorpar innan. För mig funkar det nämligen bäst om jag är rak och ärlig och ”tar” folk på mitt sätt. Det uppskattades även idag, vilket jag också fick höra. Nu är vi inte på långa vägar klara, men en god bit på väg.
Hade velat gå in och inte bara passera.
Idag lämnade jag jobbet åtta minuter efter ordinarie arbetstids slut. Bland annat har jag lagt mitt huvud i M:s kompetenta händer, men jag passerade också en byggnad i vilken en spännande mediedag gick av stapeln. Jag hade så velat vara där. Nu vet jag att man inte får hälften av det man önskar sig, fast man förväntas vara nöjd ändå.
Gott var det att så småningom komma hem till New Village där Fästmön hade pasta med tomatsås redo för mig att värma och en redan uppvärmd famn. Det är omtanke och kärlek, det!
Till kvällskaffet serverade jag var sin trisslott. Men det är en annan historia…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 