Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bloggvän’

Det är ju så att vi alla har lite märkliga prylar för oss. En av mina dito är att jag alltid gläpper i postboxen varje gång jag passerar – även när det rimligtvis inte kan komma nån post. Fästmön har försökt ta mig i upptuktelse. Därför började jag KBT-träna det hela genom att smyyyga förbi och försöka betvinga lusten att… gläppa…

Tydligen har min KBT-träning varit effektiv, för igår glömde jag kolla posten! Eller jag kollade posten en gång och då hade min trista facktidning kommit, bara. Men här i Uppsala har vi två posten, en vanlig och så Bring. Och det var post nummer två jag hade glömt bort.

Så nyss, när vi stapplade ut till Tokerian för att köpa lördagsgodis och var sin sockrig kanelbulle müsli hittade jag två brev i postboxen. Det ena var en NÄSTA månads mobilräkning (jag har ju precis betalat den här månadens!), så den hade jag god lust att låta ligga kvar (men det gjorde jag inte för jag är ju så plikttrogen och skötsam). Men det var ett kuvert till i boxen. Det innehöll det här fina kortet:

Fint kort från snäll bloggvän!


Ett stort och varmt TACK
till snälla Tant Raffa som tänker på mig och mina krämpor! Jag blev så glad för din omtanke och dina ord!!! Det betyder så mycket att nån just talar om för dem att de tänker på en när man har det svårt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här inlägget handlar förstås inte bara om själva Pride-evenemanget. För alltid när Fästmön och jag är här brukar vi ägna dagarna åt att få oss till livs lite kulturella godbitar.

Igår traskade vi ner till Gamla stan och tog färjan till Djurgården. Målet var Spritmuseum som ganska nyligen flyttat dit från en tämligen osynlig tillvaro i Vasastan.

Spritmuseet från utsidan.


Spritmuseets hus är häftigt.
Men frågan är om det var lika häftigt inuti… Det kostade 100 kronor i entré och jag fick behålla ryggan på – om jag bar den på magen eller i handen så att jag inte skulle ha ner saker med den. Trams! Det var gott om tomma utrymmen och inte trångt nånstans. Efter ett tag bar jag ryggan på axeln igen. Det hade varit bättre om tjejen i kassan hade talat om var ingången till utställningarna var, för den var nämligen inte på nåt sätt skyltad eller utmärkt.

Inledningsvis var det en massa konst kring Absolut Vodka. Urläcker reklam! 

Absolut Vodka inom ram.


All Absolut Vodka
var inte inom glas och ram.

Absolut Vodka i neon.


En del verk var…
konstig konst…

Konstig konst, men läcker.


På museet fick man lära sig
en massa om sprit, även hur alkohol påverkar sinnena. En tänkvärd sektion handlade om sprit och sex.

Sprit och sex.


Anna tog tillfället i akt
att lära sig koka sprit.

Anna kokar sprit.


Det fanns massor av intressanta och tänkvärda sektioner,
bland annat från en husvagn där man kunde spela upp hur olika människor i ett sällskap reagerade på alkohol, vuxna såväl som barn som drack saft. Synnerligen obehagligt. I en annan sektion kunde man klicka på en person varpå denne eller denna berättade vilken sorts alkohol h*n föredrar. Också intressant – och i vissa fall oväntat.

Vem dricker vad?


Tro det eller ej, vi var INTE sugna på sprit
efter detta museibesök. Däremot törstiga. Därför traskade vi iväg till O’Leary’s och tog var sin härligt kall Staropramen med lite salta nötter till.

Härligt kall.


Efter ett tag blev vi ombedda att byta bord
eftersom vi hade satt oss vid det enda, när vi anlände, tomma bordet som hade så många som sex sittplatser. Så klart vi flyttade på oss, men det hade ju varit trevligt om personalen åtminstone hade torkat av den kletiga vaxduken på bordet vi hänvisades till…

Jag tittade djupt ner i ölglaset och fattade ett par beslut som har inneburit ett avsked. Och jag känner mig förunderligt fri!


Vi tänkte att vi nog skulle palla med ett museum till,
så när vi anlänt med färjan till Gamla stan gick vi runt vattnet och stapplade in på Fotografiska, vårt favoritmuseum i Stockholm, tror jag. Vi går i alla fall jämt dit när vi är här.

Regnbågsflaggorna vajade på Patricia.


Min häl gjorde vid det här laget ganska ont,
så vi gick i sakta mak längs vattnet.

Medan vi köade för att betala den ganska höga entréavgiften, 110 spänn, dök plötsligt ett knollrigt huvud upp från ingenstans. Det var konstnärliga Kitty som hade sett oss gå in. Trevligt med såna överraskningar! Och ja, jag ska inhandla nånting av Kitty när vi kommer till Uppsala. För övrigt, för den som ofta går på Fotografiska kan det löna sig att köpa ett medlemskort för 495 kronor/år. Då går man in fritt.

På Fotografiska fanns en utställning om sport. Den sprang vi väl mest förbi, för ingen av oss är så intresserad. Men jag kunde ju inte låta bli att stanna vid denna donna, för övrigt med ett fantastiskt fint förnamn.

Ulrika Knape i medaljhopp.


Sally Manns bilder sprang vi också nästan förbi.
Jag tyckte att de var hemska. En sektion bestod av bilder som jag uppfattade som snudd på barnpornografiska, en annan sektion bestod av döda kroppar och kroppsdelar i olika stadier av förruttnelse. Nej tack, sånt vill jag inte se!

Den del av utställningen jag gillade bäst var August Strindbergbilderna. August is my man och soulmate i mångt och mycket. Men jag har ju lyckligtvis inte gift eller skilt mig tre gånger, en ex-fru räcker.

August Strindberg med blicken långt borta i fjärran.


Efter all denna andliga spis
behövde Anna få i sig nåt ätbart. Det blev en tjockkorv som jag tvingade i henne medan vi njöt av solen, vinden och vattnet.

Anna korvar sig.


Så styrde vi stegen hem till hotellet
för att fräscha upp oss och byta kläder. Vi slappade en stund och jag vilade min häl som nu gjorde mer än väldigt ont. Vi kom till Tanto runt 19-tiden – och vi var inte ensamma… Där var packat med folk, gamla goa vänner liksom en del puckon som for runt som jehun med en rullstol och ett ben rakt ut. Funderade på att sno rullstolen och placera mig själv i den, men just dessa ville vi undvika. Mycket! Däremot träffade vi på goa Gunilla som för kvällen höll sig till H2O.

Goa Gunilla med H2O.


Anna var söt i sin svarta La Coste,
den vi internt benämner öltröjan eftersom folk brukar hälla öl över den. Denna kväll var inget undantag, men den som hällde var Anna själv.

Söt i öltröjan.


Framåt kvällen blev det middag
på papperstallrik och med plastbestick. Vi åt vegetariska haloumiburgare. Det var gott ända tills jag hittade ett hårstrå på tallriken.

Halloumiburgaren var god tills jag hittade ett hårstrå.


Och vad ska jag nu tycka om schlagerkvällen,
för det är ju den som har gett det här inlägget sin rubrik..? Tja, nu låter jag gammal och trist, men min åsikt är att det var bättre förr. För ett par, tre år sen stod till och med jag upp på bänkarna – tillsammans med de flesta andra – och dansade loss. Igår kväll var det ingenting på mig som stod upp. Däremot rusade barnen till när artister som Amy Diamond och Sean Banan framträdde. Nä, mitt slutomdöme är trist, trist, trist!! Jag vill inte lyssna på en ny version av årets Melodifestival, jag hade velat höra en blandning av det bästa från då och nu. Som det brukade vara på Prides schlagerkvällar.

Till sist gav vi upp och tog en taxi hem. Min häl gjorde då så ont att jag inte visste hur jag skulle palla att ens gå till taxin. Men det gick.

Idag är det fredag, den tredje semesterfredagen för min del. Vi ska strax ut och kolla lite i söders affärer innan vi möter en god bloggvän här på hotellet. DET ska bli spännande!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var länge sen jag var på en invigning av Pride, men i år var det dags! Tog 14.09-tåget med denna vackra donna till Kungliga Hufvudstaden för att fira Pride i dagarna fyra.

Vacker och älskad.


Tro det eller ej,
men tåget gick som det skulle, tunnelbanan likaså och rummet var… spegelvänt mot vad vi brukar ha. Vi irriteras för övrigt alltid över att toadörren går inåt rummet och inte inåt hallen. Dessutom är det en blästrad glasdörr till toa – och där finns springor att titta i…

Efter uppackning traskade vi iväg till Tanto, där årets Pride går av stapeln. Vi mötte massor av kändisar som Anna kände igen. Själv var jag mest intresserad av husen runt omkring. Detta nybygge är ganska läckert, tycker jag.

Läckert nybygge på väg till Tanto.


Vi var väldigt törstiga,
men det var inget vinunderhåll på vägen, så vi fick vänta tills vi kom fram.

Inget vinunderhåll på vägen!


Det blev både mat och dryck
när vi kom fram. Anna njöt i solen – ett tag såg det ut som om det skulle komma ett skyfall – i sina nya solbrillor som är mycket spanvänliga. Ögonen bakom dessa registrerar en hel del, kan jag meddela…

En spanerska.


Ölen brukar vara halvljummen
och maten sisådär, men i år var öl i alla fall sval och maten god. Fast jag fick förstås ont och kunde inte äta upp.

Maten var god.


Största behållningen av invigningen
tror jag vi båda tyckte var detta att glo på folk. För invigningen var det inte mycket med. Trista artister och ointresserad publik. Men roligt och bra invigningstalande gjorde två politiker, sossarnas Mona Sahlin och folkpartiets Birgitta Ohlsson. Tillsammans.

Jag blev ju lite klen och då kändes det extra tryggt att ha två positivhalande systrar i närheten. Du skulle bara ha sett hur den till höger i bild svängde på stjärten när hon halade… Oj, det var så att det rann till… För dig som föredrar brevlådor rekommenderas annars den till vänster i bild. USCH!

Stjärtar av olika slag.

Luftrummet ovanför oss var inte bara fullt av moln. Där kom massor av plan och massor av ballonger. Detta exemplar var rosa och jag kan ju inte zooma så bra med min gamla mobilkamera så njut av ballongen på lite håll…

Till väders…


Årets dogtag
var en sorts patron som man kunde skruva isär. Inuti låg ett litet meddelande. På min microlapp stod ungefär att jag skulle välja att gå mina egna vägar och att jag skulle lämna avtryck… Tycker jag var väldigt passande…

Årets dogtag.


Bästa artister var
– without no doubt – Gravitonas, ett band som jag faktiskt inte hade lyssnat på tidigare 😳 Så musikaliskt obildad är jag… Gravitonas gjorde sin första och enda Sverigespelning igår på Prideinvigningen.

Gravitonas – fast de syns inte så bra…


Vi traskade ”hem” 
genom Stockholms-natten och var tämligen nöjda med starten på Pride. Somnade med huvudena på små kuddar – de skitstora som finns i sängarna går inte att sova på.

I morse blev det härlig hotellfrukost. Vi roades av två söta hundar som lekte utanför och av en tysk familj som inte tyckte att det var tillräckligt

schön

att sitta vid vårt bord. Hmfp! Och vi som inte ens hade shorts på oss utan var passande klädda i heltäckande benkläder!

Torsdagsfrukost.


Vi åt och njöt
och Anna är lika vacker idag som igår. Nu har vi fyra dar kvar här…

Anna njuter.


Planen för dagen
är ett musiebesök. I kväll blir det förstås schlagerkväll i Tanto. Och i morgon eftermiddag ska vi träffa en bloggvän som har blivit en riktigt god vän – trots att vi inte har träffats än.


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för det vanliga: veckans höjning (skottår) respektive sänkning (råttår). Det är inte svårare än så här:

Skottår

  • Fästmön (som sätter alla andras hälsa och välbefinnande före sitt eget – som vanligt…)
  • Estelle (som är nyfödd prinsessa av Sverige)
  • Busungen (som blev alldeles förskräcklig förtjust i min före detta kollega M!)
  • Kommissarie Banks (äntligen en bra brittisk deckare efter Sherlock-eländet!)
  • Paketet från CCS (Så himla snällt! Och som sagt, utan motprestation krävd!!!)

Råttår

  • Tele2 anmäler sig själv (äntligen får man en förklaring på varför kundtjänsten inte svarar – de har annat för sig…)
  • Min mage (som bara bråkar)
  • Mitt blod (som inte vill…)
  • Sportfånar i skidspåret (om man bryter nåns arm är man bra knäpp…)
  • Den fega så kallade bloggvännen som vägrar svara (har god lust att lägga ut namn och bloggadress här, men jag avstår…)

Read Full Post »

Ursäkta mig, men den här meningen, saxad ur dagens lokalblaska, känns inte riktigt riktig…

[…] De erkände att de hade lyst på poliserna och släpptes senare på grund av deras låga ålder. […]

Eh, släpptes ”skurkarna” på grund av polisernas låga ålder? Knappast, va..? Kan man inte förvänta sig liiite bättre språkliga kunskaper av tidningsmänniskor? En duktig korrekturläsare behövs uppenbarligen (som dock INTE klarar av att korrläsa sina EGNA texter utan är hemmablind). Jag råkar jag känna till en som är tillgänglig!..

(Detta språkpolisiära inlägg är inspirerat av bloggvännen Reb, som då och då hemfaller åt liknande aktiviteter. Språkpolisiära, alltså. Inte skurkaktiga.)

Read Full Post »

« Newer Posts