En lyckträff! Jag kan inte annat än sammanfatta dagens 100 000-besökare-på-bloggen-fika som det. Ärligt talat trodde jag inte att nån enda skulle dyka upp. Men det gjorde CL.
Att två människor som aldrig har träffats förut kan prata bort två timmar (mer ändå…) är nog inte så vanligt. Och att vi båda, på var sitt håll, vågade oss ut på denna hala is som en bloggträff ju är, var också nåt unikt.
Denna årets sista juniförmiddag blev varm. Jag kunde tack och lov ta bilen in till stan och parkerade på sedvanligt ställe. Hoppade in på ett apotek som hette nåt annat än apotek (FINNS det överhuvudtaget några Apoteket-apotek kvar i Uppsala???) och slet åt mig svindyra skavsårsplåster.
In på Åhléns för att köpa TV-tidning med tillhörande kvällsblaska. Slut! Ut igen, rakt över torget med Pressbyrån Bananbyrån i sikte. Då haffar nån tag i mig och frågar om jag är jag, så att säga. Och det kan jag ju inte neka till! Framför mig står CL.
CL minns inte exakt när hon (ja, för det var en kvinna!) började följa min blogg. Hon kommenterar inte så ofta, men har då och då skrivit vänliga mejl som har lyft mig ur djupa mörker och eländes elände.
Vi går till stans bästa fik och beställer morotskaka och kaffe. Jag blir bjuden, trots att jag protesterar. Min vän greken får vi tyvärr inte hälsa på idag – han är i Grekland – men hans två trevliga, söta och väluppfostrade döttrar sköter ruljangsen med bravur.
Hur CL ser ut och vem hon är, blir min hemlighet idag. Men jag kan avslöja så mycket att hon tog macchiato (till vänster) och morotskaka UTAN grädde, jag svart kaffe och morotskaka MED grädde.
Uteserveringen har plats för oss och jag lyckas trolla upp ett parasoll! Vi hamnar lite i solen ändå, men med gemensamma krafter får vi parasollet i ett hyfsat läge.
Vi fikar och pratar och jag säger att
du vet ju typ ALLT om mig genom bloggen, nu får DU prata!
Och CL pratar och berättar sin historia. Jag pratar jag också – som bekant har jag ju svårt att hålla min mun – men jag blir alldeles tagen av CL:s berättelse. Frågar, kanske aningen klumpigt, om hon inte kunde tänka sig att skriva, men det ligger inte för henne.
CL har en otroligt mjuk och behaglig röst som gör att man bara av den lyssnar. Hon har inga konstigheter för sig när hon pratar, hon bara berättar. Först lite trevande och sen rinner det ur henne. Och som sagt, jag blir alldeles gripen.
CL pratar om svåra saker. Jag pratar om svåra saker. Det är vänskaper, död, galningar, arbete, gamla mammor och annat som ”drabbar” en människa.
Vi klickar. Vi byter telefonnummer och säger att vi ska ses igen. Den här gången vet jag att vi gör det. Vi ses igen. För vi är långt ifrån färdigpratade!
När jag går till bilen kommer regnet. Det svalkar skönt. Och väl hemma igen börjar det mullra.
Jag slår mig ner framför datorn, loggar in och skriver ner dessa tankar. Inser att jag måste bli betydligt mer ödmjuk inför livet än jag var före klockan 11 idag.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 