Utan spår

Ju fler tittare, desto snabbare dör offret! Ja det var huvudbudskapet i den otäcka mördarens sajt. Vi fastnade framför filmen Utan spår (2008) på SvT1 igår kväll, Fästmön, Frida och jag.

Blodig och läskig historia!

                                                                                                                                                       Jennifer Marsch är internetspecialist inom FBI. Hon får i uppdrag att hitta vem som har en sajt där obehagliga bilder av djur visas. Men hon får att göra med en mästare! Och när han slutar använda djur och i stället kidnappar människor och låter dem dö live blir det riktigt otäckt. Ju fler tittare på sajten, desto snabbare ”avlivar” webbmastern sina offer. Tittare finns det gott om, antalet ökar för varje offer. Samtidigt kommer seriemördaren allt närmare Jennifer själv…

Det här är en riktigt läskig historia och med tanke på alla människor med konstiga intressen skulle den mycket väl kunna vara sann. Morden är grymma och raffinerad – mördaren låter till exempel sina offer blöda till döds och brännas ihjäl genom att tillföra blodförtunnande medel och starka lampor…Vi får emellertid mot slutet en förklaring till morden som innebär att det inte egentligen är mord för skojs skull. Slutet blir lite rumphugget, men medelbetyg får filmen för sin spänning och för att de skildrar sånt som faktiskt kan hända på nätet och i verkliga livet idag…

Read Full Post »

Tromboflebit – vad är det och vad beror det på?

Nu har jag surfat runt lite och kollat vad läkarna menar med utbredd tromboflebit som jag har (haft) i benet. Bäst information hittade jag i mitt födelselandsting Östergötland. (Tyvärr är sidan som länken går till borttagen!)

Tromboflebit är en kärlinflammation i ytliga vensystemet. Man vet inte varför man får tromboflebit. Det är vanligt att man får det i ett åderbråck. Min inflammation startade högt uppe på låret och vad jag vet var det inte i ett åderbråck.

Antingen kan man få det nedanför knäet eller mera utbrett. Det finns ingen riktigt bra behandling tycker jag, men man försöker att börja med att behandla med antiinflammatorisk gel och/eller Hirudoidsalva. För min del funkade gelen bäst, för den smärtlindrade. Den som endast får under knäet rekommenderas stödstrumpa.

Ett ben.

För mera utbredd tromboflebit kan man ge injektioner med blodförtunnande medel – om patienten är frisk för övrigt. Och jag var ju inte det. Bland annat var mitt blodvärde så lågt att jag hade riskerat inre blödningar om jag hade fått injektioner. Också när det är så här utbrett och värdena är mindre bra samt att inflammationen pågått så länge är det vanligt att man utreder så att det inte redan finns nån inre blödning eller nåt annat som orsakar. Det är en sån utredning jag har gjort. Vissa av mina värden var för höga, andra för låga och så hade jag feber med mera. Mitt blodvärde är aplågt, vilket har gjort mig trött och orkeslös. Därför äter jag nu järntabletter, två om dan. Förhoppningsvis stiger värdet.

Sprutor är inte goa…

I sista hand ger man waran som är blodförtunnande medicin, tabletter. Min pappa hade åtta proppar i sina ben och han stod på waran livet ut… Då måste man också regelbundet kolla blodet så att det inte blir för tunt. Och ja, ärftligheten KAN spela roll när det gäller tromboflebit. Jag vet inte om kostomläggning kan göra nån skillnad, men jag ska fråga.

Sen har jag en annan åkomma som jag kanske ska opereras för, men den har troligen inget samband med tromboflebiten. Däremot kan den påverka vissa av mina värden.

Slut på föreläsningen!!!

Read Full Post »

En sjuk historia

Jaha, tänker du, när du läser rubriken. Nu ska Tofflan självömka igen. Och det ska jag kanske! För lite sjuk är jag allt… Dessvärre, tycker en del, är jag inte dödligt sjuk utan bara just lite sjuk. Och väldigt, väldigt trött just nu…

Anna och jag var och fikade hos Annas mamma i Slottet och jag skulle sen vara hos doktor Anders klockan 14. Vi bestämde att Anna skulle stanna, för det brukar ju inte ta så lång stund för mig hos doktorn. HA! Jag fick strippa för doktor Anders och visa upp mina feta, håriga ben.

Ungefär så här lurviga är mina ben. Mycket osnyggt!

                                                                                                                                                        Han klämde och kände också på min fläskiga mage. Kom fram till att det här med piskrappet på benet nog måste kollas upp på Sjukstugan i Backen. Jag fick först gå till provtagningen och ta temp och snabbsänka. Och sen fick jag en remiss till akuten där han ville att jag skulle kärlröntgas. Jippi! NOT! Jag blev ju skitskraj. Snabbsänkan var nämligen för hög, men jag hade ingen feber idag. Men smalbenet i det onda benet var svullet… Så jag ringde och pipplade till darlingen och så blev det så att jag åkte ut till Slottet och hämtade henne som stöd innan vi satte kurs mot akuten.

På akuten behövde vi inte vänta alltför länge innan jag fick komma in. Där fick jag strippa igen, denna gång för en söt liten syrra – jag kände mig ÄNNU MER som en elefant. Hon skulle ta EKG och blodtryck och allt vad det var, men sen blev det lite blodprover mest. Provsvaren skulle ta en stund att få fram och medan jag väntade på dem och på doktorn blev jag utrullad på övervak. Stackars Anna fick gå och sen sitta trångt mellan vikskärmarna och dessutom på en obekväm stol, medan jag fick vräka mig i min snygga sjukhusskjorta på en smal brits. Grannsjuklingens närstående var himla nyfiken och pratsam – han kommenterade nästan allt vi sa, så det blev lite jobbigt. För jag var ju orolig och så och kände mig inte så pratsugen.

Efter nån timme blev jag inrullad på ett rum och så kom doktor M,  mycket söt i gråsvart, krulligt hår. Mycket artig och mycket tysk var han också. Lite som en manlig drottning Silvia. Han var tyvärr lite allvarlig och ville helst att jag skulle stanna kvar på Sjukstugan så att jag kunde få en spruta blodförtunnande – varje dag, hela helgen…

Jag gillar inte sprutor.

                                                                                                                                                            Men vara kvar var uteslutet för mig och då kunde jag heller inte få nån spruta eftersom mitt Hb var för lågt och då är det risk för inre blödning. Inte nåt man riktigt hanterar hemma i sängen. Uj, visst låter det läskigt..? Ett annat prov hade visat ett för högt värde, vilket KAN tyda på nån sorts propp. Alltså jag ville verkligen inte vara kvar över helgen och få blodförtunnande sprutor varje dag. Jag hatar sprutor och jag är rädd när jag vistas på Sjukstugan i Backen. Skiträdd. Hade jag INTE haft för lågt Hb så hade han skickat hem mig MED sprutor, men nu vågade han inte det för riskerna.

Efter en del diskussion mellan doktorn, mig och bakjouren fick jag skriva på ett papper att jag hade åkt hem frivilligt.  Bara för att komma tillbaka måndag morgon och göra en kärlröntgen. Och om jag får svårt att andas eller mår sämre under helgen ska jag åka in bums.

Så fort vi kom ut till parkeringen ringde jag mamma, men hon verkade väl inte så vansinnigt orolig trots allt utan började prata om hur ont i håret hon hade efter gårdagens omilda behandling. Jag var inte på humör för att prata om det, utan vi ska höras i morgon. Anna och jag åkte och handlade käk och vi har nyss satt i oss tacos. Medan vi var och handlade – då var klockan efter 19 – messade gulliga, omtänksamma fru Hatt! RARING!!!

Nu känner jag mig mest trött, så tyvärr, tyvärr, alla som avskyr mig, ont krut förgås inte så lätt! Jag tänker vara hemma ett tag och nu ska jag vila, för jag är aptrött efter denna sjuka historia.

Aptrött… Fast retsam lika fullt! C’est moi!

Read Full Post »