Jag ser rött…

Yet another ilsket inlägg.

Åter en dag full av strul, både på jobbet och hemmavid. Man skulle kunna tro att det är en konstant fredagen den 13 för min del. När jag tittar i kalendern står det emellertid den 4 december. Idag är det dessutom onsdag. Det innebär bara två dagar till av mörkerkörning den här veckan, till exempel. Det är nånting jag inte estimerar, bara så du vet.

De få ljuspunkter jag ser när jag åker till och från jobbet är mest bländande.

Om den externa webbplatsen strulade igår… Strula, förresten… Den låg nere i flera timmar och folk blev jättearga på mig. Och det var ju verkligen mitt fel (här är jag mycket ironisk). Jag drog ur kontakten till servern bara för att jävlas. Skämt åsido, idag var det intranätets tur. Det gick inte att skapa nya sidor. Då är det ju liiite svårt för mig att… skapa nya sidor såsom nyheter som ska läggas ut. Jag felanmälde, men problemet var fortfarande inte löst när jag åkte hem i kväll.

Efter en som vanligt mer eller mindre fasansfull bilresa hem med livet som insats möttes jag av En Liten Flicka, i princip, som stod i Tokerianrondellen och visade röd flagg när jag ska svänga av in till mitt bostadsområde. Naturligtvis vevade jag ner rutan och sa nånting om att jag ju bor här. Det sket hon fullständigt i och hänvisade mig till Tokerians parkering – tills vidare. Där kunde jag stå och vänta – VÄNTA! – tills det gick att köra. Kommunen fixar en jävla cykel- och gångbana längs med vägen som går utanför mitt bostadsområde. I kväll pågick visst nån form av värsting-asfaltering. BARA bilar från andra hållet fick köra på gatan. Jag såg lika rött som Den Lilla Flickans flagga var. Bara det, alltså…  Föreställ dig…Tofflan stoppad av En Liten Flicka med en jävla röd flagga… GAAAAAAAAAAH!

Jag såg rött!

Men det var bara att parkera utanför Tokerian och promenera hem, ilsken som ett bi. Utanför mitt hem mötte jag Fästmön, som fick gå till och från jobbet idag. Det tycker jag var jätteduktigt gjort av henne. Sen gick hon dessutom och köpte kycklingchorizo med tillbehör till oss så att vi fick nåt att äta i kväll.

Som vanligt skulle jag tömma min postbox nere i entrén innan jag gick trappan upp till mig. Fast nyckeln gick inte att vrida runt i låset… Den otroligt smarta brevbäraren (ironi igen!) hade nämligen tryckt i alldeles för mycket post i min box. Det var nästan så att jag inte fick ut nyckeln när jag kört in den i låset. Jag kan tala att jag vid det laget nästan grinade och skrek. Väldigt högt. Men i stället ringde jag bostadsrättsföreningens ordförande, eftersom jag vet att han har en huvudnyckel så att man kan öppna hela fronten på postboxen – det enda sättet för mig att få ut min post, nämligen. Tyvärr – för min del – satt ordföranden vid ett julbord och kalasade, men lovade att försöka komma förbi i kväll nån gång och låsa upp. Om det inte blir för sent. Annars vet jag inte vad, för boxen innehåller julklappar som Somliga inte får se.

I övrigt har nu början av veckan passerat, anser jag. Urmakaren har ännu en gång låtit bli att ringa (det senaste budet var att han skulle ringa i början på den här veckan) om mitt inlämnade armbandsur.

Nu har jag tvättat en maskin grönt. Jag hoppas det inte slank ner nån röd flagga i tvätten. Rött och grönt blir nämligen brunt. BAJSBRUNT. Tvätten ska hängas nu. Fortfarande kan massor av saker gå på tok… Dessutom har Anna köpt nåt gott till kvällskaffet. Jag bränner mig säkert på kaffet och sätter det goda tillbehöret i halsen, kvävs och dör. Eller vad tror du???

Livet är kort. Vissa dar är det för mycket.

Read Full Post »

En helt annan luft…

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.

Häromdan satt Fästmön och jag och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.

Idag är det en helt annan luft! När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!

Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »