Än klappar hjärtan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk är nog ingen bok jag själv hade plockat från hyllan och köpt med mig hem. Mamma hade läst den, tyckte den var bra och tog med sig den hit. Nu brukar mamma och jag väldigt sällan ha samma litterära smak, men ibland finns det undantag. Som den här gången.

Boken handlar om tre systrar – Astrid, Sandra och Lena. Den inleds med att Astrids son Viktor ska ta studenten. Till firandet kommer förstås mostrar med respektive och barn och mormor, men även Viktors biologiska pappa Michael. En pappa som lämnade Viktor när pojken var ett år. I hans ställe trädde Henrik in och adopterade så småningom Viktor.

I alla familjer finns det historier och konflikter som inte är lösta. Men eftersom en av systrarna blir svårt sjuk ställs saker och ting mycket snart på sin spets. Även Michael har en roll i det hela, trots att så många år har gått.

Man skulle kunna klassificera boken som en feelgood-roman trots att den inte är det. Men det som just känns bra är att personerna i den utvecklas genom sorgliga och svåra händelser.

Toffelomdömet blir högt för denna utvecklingsroman!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och så blev det vinter igen

Ett kyligt inlägg.

---

 

I morse vaknade jag som vanligt av grannarnas gap och skrik. Jag fattar inte att vissa vuxna i den familjen har några stämband kvar såsom man använder dem. Stämbanden, alltså. Och så var det också det här med ryggen som väckte mig. Ryggen gjorde sig grymt och hårt påmind. Det var väl bara för att jag tyckte att den var lite bättre igår igen. Problemet är att jag inte orkar röra på mig på det sätt jag borde. Men jag är i alla fall säker på att febern är på väg ner.

Vinter. Igen. Tyvärr.

På väg ner är också… snön. När jag drog upp persiennerna i sovrummet nyss såg jag att det var alldeles vitt. Jag tog en bild genom balkongdörrens fönster ut mot baksidan. Det blir ganska fula bilder på vintern nu när jag fotar. Det är så jag känner. Vintern är ful. Jag vill ha vår och värme. Lite typat också med snön, för i kväll kommer GoaJohan, äldste bonussonen, och ska hjälpa mig med sommardäcken. Vi får hoppas att snön inte ligger kvar. Det ser mest blött ut. Men det vräääker ner, det gör det…

Min systers hand håller fram knappen som visar vem hon är.

När jag så smått lyckades ta mig ur sängen idag krånglade jag mig ner på köksgolvet. Där låg jag länge och tryckte ryggraden mot det kalla och hårda underlaget. Passade på att kolla Twitterflödet och att messa till min syster. Min syster och min farmor hade namnsdagar igår och jag missade det! Nåja, så länge farmor levde hade hon ingen namnsdag och nu är hon borta sen över 30 år. Men min syster finns. Ja, hon är inte min biologiska syster utan en syster jag har valt som vuxen. Det är sånt bonussystem som vi utan syskon ägnar oss åt. Min syster har emellertid två bröder, så det är jag som har bonusasystemat henne.

Målet för dagen är att försöka vattna krukväxterna. Kanneländet fyllt med vatten är tungt, men jag ska väl fixa det. Och framåt kvällen kommer ju Kronprinsen hit, så till dess behöver jag vara tvättad och klädd. Jag känner mig lite fräck som lockar hit honom, men det var Fästmön som sa i telefonen igår kväll att han är ledig idag. Självklart får han en slant för besväret. Man ska inte utnyttja unga män. De ska åtminstone få betalt för bussresan.

I övrigt börjar jag verkligen längta efter naprapatbesöket i morgon förmiddag. Nu vill jag få ordning på ryggen! Jag vill att det ska sluta kännas som om den går av varje gång jag hostar. För hostar gör jag ju eftersom infektionen fortfarande härjar i min kropp. Men jag hoppas att viruset börjar mattas av nu. Jag är inte bara trött på vintern, jag är rätt trött på att vara sjuk.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En hiskelig bakgrund!

Jorå, jag är medveten om att dagens bakgrund är hiskelig. Lime är precis som turkos inte en färg utan en nyans. Den (lime, alltså) är dessutom betydligt mer skrämmande än turkos. Jag blir skräckslagen när jag ser den. Skräckslagen att se nånting så… fult, helt enkelt.

I morse blev det tidig väckning, halv sex, av barnskrik. Men jag klagar inte för om man klagar på barnskrik är man nån sur och elak tant. Igår var det en modell större som levde rövare hela förmiddagen. Men jag klagade inte på det heller, för jag vill verkligen inte vara en sur och elak tant. Jag är bara ingen barnmänniska på det viset att jag ogillar gap och skrik. När det gäller bonusbarnen… ja, där säger jag ifrån om jag tycker att det går för långt på nåt sätt, men jag tycker sällan att det gör det. Dessutom har dessa barn två föräldrar som agerar föräldrar. Till skillnad från andra. Alla är nämligen inte lika lämpade att vara föräldrar. Se på mig! Det finns ett skäl till att jag inte har barn!

Jag vill inte vara nån sur och elak tant.

                                                                                                                                                                 På tal om föräldrar läste jag nyss att det inte är brottsligt att lämna tillbaka ett adoptivbarn som man inte gillar. Snacka om cyniskt! De svenska adoptivföräldrarna lämnade helt enkelt tillbaka dottern till hennes biologiska far i Gambia. Svenskarna

[…] tröttnade på henne för att hon var bråkig […]

enligt artikeln. Att flickan sen kom tillbaka till Sverige för att hon mådde dåligt ses inte heller som nåt bevis för att hon blivit dumpad och övergiven. Frågan är om det är brottsligt att lämna sina biologiska barn till nån släkting när man tycker att de är bråkiga. Eller är det skillnad på skit och pannkaka igen? En stilla undran.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Jag mår inte bra idag. Jag vaknade och hade hiskeligt ont i magen, lika hiskeligt som bakgrunden till bloggen. Jag fäller hår som värsta djuret. Jag ser illa. Mina händer domnar. Men jag lever än. Och bråkig är jag. Men jag klagar inte. Nån sur och elak tant vill jag inte vara. Bara ibland. Moaahahahaaaaa……….

Jag lever än och är bråkig.

Read Full Post »