Ett porträtterande inlägg.
Ungefär så här såg jag ut. Fast till skillnad mot Buddha på bilden hade jag BH.
Nu har jag gett mina grannar nåt riktigt kul att skratta åt ända fram till midsommar nästa år: jag har städat. Det är väl inte så kul i sig. Det roliga ligger i min städmundering. Jag har gått omkring i några timmar som en gigantisk Buddha – fast med svart bikiniöverdel – framförandes min snabeldrake*. Tänkte att jag skulle bjucka dem på nåt som de kan gotta sig åt och så. Eller också ligger de och kaskadspyr. För en Tofflisk Buddha i svart bikiniöverdel dragandes en snabeldrake är ingen vacker syn. Den är inte vacker nånstans. Och nej. Till och med jag har gränser. Det blir ingen bild på spektaklet. Det blir en bild på en annan Buddha. En BH-lös sådan.
Medan jag gick där och drog draken över mina repiga golv funderade jag över det här med porträtt. Jag älskar att fota – roliga saker, kul skyltar, felstavningar, vackra blommor, häftiga träd och så vidare. Jag avskyr att fota människor. När det gäller att ta porträttbilder är jag urusel. Det är möjligen så att jag en halv gång lyckats fånga nåns rätta jag. Därför är jag riktigt avundsjuk på Elisabeth Ohlson Wallin. Hon kan ta porträtt, hon! Jag slukade hennes senaste fotobok med hull och hår. Och gapade av beundran.
Sånt här kan jag fota bra…
Det finns porträttbilder som jag tycker att jag har lyckats med. Bland annat har jag en favoritbild på Fästmön som jag älskar. Men Anna själv avskyr den bilden, tyvärr. Så jag får nog fortsätta att gå omkring och vara avundsjuk på Elisabeth Ohlson Wallin och såna däringa proffsporträtterare. Och fota mina gamla fina och häfiga blommor och träd.
När det gäller porträtt är jag för övrigt helt klart bättre på att skriva dito. Alla människor har nämligen en historia. Kanske gör jag ditt porträtt nån gång – i ord..?
*snabeldrake = dammsugare
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 