Ska vi verkligen dansa???

Härom kvällen gjorde jag misstaget att av och till titta lite på Let’s dance, ett vad jag förstår, mycket populärt TV-program. Det är så populärt att det i skrivande stund är ”gillat” av 2 417 personer på Fejan, deltagarna bloggar om sin medverkan och media skriver. Kvällspressen skriver kilometer…

Innan programmet härom kvällen kunde jag läsa om en deltagares rumpa. Rumpa! Deltagarens rumpa gjorde succé och fick, enligt tidningen

[…] kändisarna i extas […]

I en annan tidning kunde man som vanlig läsare hitta hjälp att fixa en egen sån rumpa…

Jag vet inte allt som har hänt i programmet, men tidningarna har skrikit ut om hur en av deltagarna bröt ihop – och fick revansch. En annan deltagare tvingades (!) dansa med sprucket revben. Fast sen kom nån på att det var en bluff… För det första undrar jag vem som tvingas delta i ett sånt här larvprogram. Och för det andra undrar jag ju förstås om man verkligen kan dansa med en spricka i revbenet… Jag menar, det kan vara svårt att röra sig rent allmänt då, än mindre dansa…

Och sen är det det här med juryn som är så elak. De minuter jag tittade såg jag tre personer som såg smått uttråkade ut. De visade så gott som inga känslor – inte i sina ansikten, i alla fall. Ändå säger en tidning att deltagaren som åkte ut nu sist gick till attack mot juryn för att juryn – elakt nog? – hade gjort upp innan om att deltagaren skulle åka ut. Eh… dålig förlorare, eller? Det ska ju visst vara en sorts tävlingsprogram…

För övrigt är juryn visst inte enbart elak, den består av bööögare också, som gärna fäller smickrande omdömen om en del dansare. Och detta eldas på i media, förstås. Nu senast tog till och med en jurymedlem ett skamgrepp på en av deltagarna. Gissningsvis fick han betalt av produktionsbolaget för att ta det greppet.

Nej fy, jag ska inte slösa bort en enda minut av mitt liv igen genom att se på sån här skit! Jag älskar dans och skulle verkligen vilja se ett riktigt danstävlingsprogram, inte sån här dynga.

Noll tofflor i betyg!

Read Full Post »

Blodvite, Twinglybugg och lite annat

Uppdaterat: Det här är min rätta Twinglyrankning!

 

Trööött i morse! Samma mörka morgon som resten av veckan, men inget regn idag utan tre minusgrader och knastrande steg. Mindre katastrof med stort trauma vid garaget – jag kom inte in! Nyckeln gick inte att vrida runt. Faktum är att när jag väl hade fått in nyckeln fick jag inte ut den igen… Detta kunde möjligen bero på fukt i låset som frusit. Hur som helst, paniken var nära. Jag vred och stönade, gick ner på knä, fick ut nyckeln, körde in den igen, lirkade, vädjade, bankade. Till slut öppnade sig Sesam, men det var baske mig inte på grund av några ord utan ren råstyrka och kraft! Såna krafter att ett trauma uppstod – jag skadade mig i tumvecket. Detta upptäckte jag emellertid inte förrän jag hade kommit till jobbet och tog av mig handskarna. Och tur var väl det, jag hade väl svimmat vid garaget annars… (har ju en tendens att göra det när jag ser blod – du kan ju bara föreställa dig hur… intressanta mina lingonveckor är…)

Svimningsorsak för mig. 

Inte en själ såg jag på jobbet när jag kom, men en efter en har S och J kommit hit och så väntar jag på Lisbeth, förstås. Hon kom tillbaka efter julledighet igår och det blev ett kärt återseende. Hon får mig alltid att skratta, hon är så cool!

Jag har inlett morgonen på jobbet med att mejla till Twingly igen för det visade sig att man bara tillfälligt tycktes ha fått ordning på buggen igår kväll. Nu är jag rankad både som ett och som sex igen. Högst irriterande och förvirrande…

Vidare har jag utnyttjat jobbkopiatorn till att dra cirka tio kopior på betyg. För en gångs skull har en presumtiv arbetsgivare bett att få kopior på betyg och intyg! Jag tycker att det är jättekonstigt att inte fler efterfrågar det! Man kan ju ljuga om vad som helst på ett CV, liksom! Tvingade S att vidimera kopiorna också, så nu är allt klart inför intervjun i nästa vecka.

Idag blir det fyra timmars jobb. Sen blir det en mugg java hemma innan mamma och jag åker på shoppingtur till Stormarknaden. Jag kommer liksom inte undan längre…

I morgon, fredag, har vi pratat om att göra ett besök på Maestro. Tyvärr är det lite för långt att gå för mamma – rullstolen står hemma i hennes källare – så vi får ta taxi. Ska bara ringa och kolla så att det finns bord först! Och att det är öppet – det är ju röd dag i morgon.

Read Full Post »

Helt jävla värdelös…

… är man uppenbarligen inte. Blev nyss uppringd av ett bemanningsföretag genom vilket jag har sökt en tjänst. Trots att mina löneanspråk ligger lite högt vill de ändå träffa mig i nästa vecka för en intervju. Och jag ska ta med mig kopior på betyg, intyg och utbildningar samt namn och nummer till minst två referenter. Spännande! Det kanske inte blir detta jobb, men…

To be continued…

Read Full Post »

Inga nyårslöften, men delmål för året

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!

En gammal bild på kvartetten.

När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!

Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »

Jag trodde inte att jag skulle klara det… Men det gjorde jag!

Det var en rent fruktansvärd natt. Jag tror att jag har sovit högst fyra timmar. Naturligtvis låg jag och ältade saker, framför allt brevet från SKTF:s a-kassa som jag skulle ringa om idag på morgonen. Men också att jag har uppgifter på jobbet som ska slutföras innan jag går på ledighet på torsdag. (Jag trodde ju att jag skulle sluta här i december och tog därför ut alla innestående semesterdagar.)

Vädret var också rätt fruktansvärt i morse. Vaktmästaren höll på att ploga hemma, men det var moddigt och jäkligt, framför allt utanför garaget. Vägarna till jobbet var ganska hyfsade sen, tack och lov. Inte trodde jag att snön skulle ligga kvar när det var plusgrader igår, men det gör den!

På jobbet bet jag så i det sura äpplet och ringde till SKTF:s a-kassa. För första, nej andra gången fick jag tala med en person som var trevlig och hjälpsam och som bemötte mig som en människa, inte som en mindre vetande varelse från jag vet inte var. Jag behövde fixa ett arbetsgivarintyg från Blogvertiser för tiden juni – augusti. Resten av tiden har jag ju inte fått nån a-kassa. Och det handlar totalt om två arbetade timmar den perioden, det kan ju liksom inte klassas som deltidsarbete! Jag mejlade Chef-Anders på Blogvertiser och skickade med en ifylld blankett – bara för honom att granska, signera och posta och det har han gjort. Tänk så skönt det är med ordningsamma människor! Och att SKTF:s a-kassa har serviceinriktade personer anställda där gör ju att betyget åker upp ett snäpp… Stolt var jag också att jag klarade av att ringa detta otroligt jobbiga samtal utan att bryta ihop! Jag klarade det – även om jag inte trodde det.

Jag klarade  att ringa det svåra samtalet – och blev trevligt bemött!

Sen var det dags att sätta fart! Efter ett antal korrekturvändor nu på förmiddagen har jag så äntligen fått iväg nyhetsbrevet – ut på webben, ut på intranät, ut via mejl och ut till tryck. Det gällde att ha tungan rätt i mun och jag är inte säker på att allt blev rätt – men jag klarade det! Jag klarade det!!

Samtidigt skulle jag lägga ut en julhälsning från dekanus och skicka ut det till alla studenter av en viss kategori. Bråttom var det! Jag har än så länge bara lagt ut det på webben, men det är strax på väg ut till studenterna också – jag avvaktar bara sändlistor.

I eftermiddag ska jag sitta i möte innan jag tar svängen förbi Rippe och hämtar lite smaskens till julbordet! Mamma får klara sig själv till dess, men jag tror att hon tycker att det är lite skönt. Jag var ett riktigt nervknippe igår och säkert inte alls så trevlig.

Read Full Post »

Morgonsurf bland nyheterna

Innan jag drar fram snabeldraken och sätter fart här hemma, blir det en surfrunda i media. Det känns lite som att det är nyhetstorka just nu, precis som på sommaren. Mycket tycks handla om julen och hysterin kring julklappar och julmat. Du vet, det där om att man lägger för mycket pengar på julklappar trots att man varje år säger att det inte ska bli så många klappar i år. Och så maten. Man äter ju som om man har svultit resten av året! Ärligt talat får jag redan ont i magen bara av att titta i mitt kylskåp…

Blotta synen av detta i kylskåpet ger magvärk…

                                                                                                                                          Ubildningsminister Jan Björklund vill återinföra studentexamen. Det vill säga, han vill att elevernas kunskaper ska testas i regelrätta examensprov. Proven ska skrivas i vissa viktiga ämnen och rättas av personer utan koppling till den gymnasieskola där eleven går. Genom det här får man provresultat som man kan jämföra, men eftersom proven också ska ligga till grund för betygen blir de på sätt och vis också en prövning av lärarna. Har de lärt ut rätt saker? Studentexamen avskaffades 1968, kan man säga, av sossarna, men med Folkpartiet som ett av partierna bakom beslutet. Tidigare hade man en skriftlig del och en muntlig del. Den muntliga är Jan Björklund tveksam till att införa. Jag tycker att det här låter som ett vettigt förslag. Vi måste säkerställa att lärarna lär ut rätt saker och det måste finnas ett system för att kolla detta. Vidare tror jag att eleverna mår bra av ett visst mått av press på sig. En föreberedelse till vuxenlivet som står bakom hörnet. För det står där, oavsett om man vill eller inte… Utbildningsministern med bland annat vänlige och duktige Ismail Kamil besökte för övrigt min arbetsplats i veckan.

I övrigt vet jag inte vad jag ska ha för uppfattning om Benny Anderssons utspel kring beslutet om nya Slussen. Benny Andersson är så arg att han vill ta ner skylten på sig på Arlanda. Nu ingår ju bilden på ABBA inklusive Benny Andersson i en turistkampanj på Arlanda och har inget med Stockholms stad, som fattade beslutet i demokratisk ordning, att göra. Jag kan respektera att man är så arg, så arg på politiska beslut. Men samtidigt är detta en del av demokratin och det är bara att foga sig. Det är vi som har valt våra politiker, liksom. Vännen Jerry skriver vasst om att herr Andersson tycks ha drabbats av hybris. Och jag är nog beredd att hålla med. Liiite, i alla fall…

Den som inte var kunglig eller gudomlig och som beträdde den röda mattan ansågs drabbad av hybris och straffades i antiken. Hårt.

                                                                                                                                                               Och prins Carl Philip ägnar sig åt formgivning i silver – samtidigt som han står i begrepp att ta lantmästarexamen vid SLU i Alnarp. (Man får hoppas att flaggorna inte sitter upp och ner den dan…) Många strängar har han på sin lyra, Snygg-Prinsen. Pappa Kungen, den motvillige monarken, tvingas i stället ägna sig åt annat. Nej fy för skandaljournalistik i den här klassen! Låt kungen vara ifred!

När vi rör oss ner mot södra Sverige – se förra stycket om Alnarp! – fnissar jag lite åt Anderslövsbor som blev grönhåriga. Kanske inte den snyggaste färgen att ha i håret, men… I vart fall handlar det inte om nån ny modetrend utan om koppar som fällts ut i vattenrör och varmvattenberedare, främst i nya hus. Så den som bor i Anderslöv och inte vill ha grönt hår rekommenderas hårtvätt i kallt vatten – eller flytt till ett gammalt hus.

Ett annat tips för den som inte vill ha enbart grönt hår är en regnbågsperuk med tillhörande chic rosa hatt.

                                                                                                                                                            Inom Kristdemokraterna pågår en kamp om posten som vice partiledare. Lokalblaskan förordar förstås lokala Ebba Busch, men se läsa artikeln kan man inte om man inte köper papperstidningen eller e-post-tidningen. Klart ovärt… Hugade kan ju alltid läsa Ebba Buschs blogg – gratis. Eller ett antal artiklar på Svenska Dagbladet. Det kostar heller ingenting.

Nej, regnet faller tungt utanför mitt fönster, men hav tröst den som ogillar det för i eftermiddag kommer de första snöflingorna i landets östra delar. (Om jag tittar riktigt noga ser jag att det är snöblandat! ) Det ska snöa hela eftermiddagen och kvällen och bli fem centimeter snö i Stockholmstrakten! Men snön ligger inte kvar till jul, för till dess blir det plusgrader igen…

Nu ska jag sätta fart. Mamma kommer ju i eftermiddag. En jobbig natt har satt sina spår. SKTF:s a-kassa är som en onkolog som lämnar cancerbesked på en fredag. Jag har sovit dåligt och jag har nu inte bara ont i armarna längre utan också i magen. När har jag sonat mitt brott??? När är skulden avskriven???

Read Full Post »

Julmat och adventsmorgon

Vi traskade iväg till busshållplatsen (!) – jaa, Tofflan åkte buss igår, men det var en traumatisk upplevelse! – i blåsten. Det var bara ett par grader varmt, så jag väntade nästan snö.

Men inne på Scandic Uppsala Nord var det varmt och gemytligt – även om de som arbetade där inte riktigt förstod varandra. Det resulterade i att två av deras gäster blev stående på en obestämd plats i matsalen för att invänta anvisning till bord 500. Ja, det hette så, vårt bord. I garderoben jobbade en kille som då och då plötsligt försvann utan att sätta en lapp på dörren. Dessutom tog han med sig mat in i garderoben. Inte så fräscht bland kläderna… Avgiften var 20 pix per skalle och det var i dyraste laget! Det tyckte tydligen trion damer som satt vid bordet bredvid, för de släpade in sina vinterjackor i matsalen. Inte så fräscht det heller, kan jag tycka…

Vi beställde var sin Mariestads julbrygd till maten samt var sin snaps. Ölen fick vi dricka ur vinglas vilket var ett stort minus. Spritsorterna rabblades av en man som inte riktigt kunde uttala dem. Östgötas sädes fanns tyvärr inte bland sorterna, så Fästmön tog en Hallands fläder, jag en Aalborg. Stora och rätt OK. Sen började frosseriet. Jag tog genast två tallrikar – en med laxgrejor och en med sill och potatis.

Lax och ägghalvor till vänster, knäckemacka med brännvinsost i mitten och sill och potatis till höger. Ovan i bild, snaps och öl.

                                                                                                                                                             Anna glittrade ikapp med snapsarna. Hon var så söt i sin paljettbeströdda top och med flärpar i håret (som inte riktigt syns på bilden).

Söt i paljetter och flärpar i håret.

                                                                                                                                                              När man dricker äter sill blir man ofta törstig på mer. En Mariestad blev två, för min del. Anna förmådde inte en till och dessutom skulle hon ju jobba idag igen.

En öl blir lätt två när man dricker äter sill…

                                                                                                                                                  Eftersom jag inte äter så mycket kött mer än kalkon och kyckling, hade bordet med varmrätter inte så mycket att erbjuda mig. Jag provade Jansson, som var ganska smaklös och kalkon med cumberlandsauce. Köttet smakade gris, så jag fick lämna det efter endast en tugga.

Jansson var smaklös och kalkonen smakade gris.

                                                                                                                                                             Vi hann förstås titta och lyssna på folk, sånt är ett gratisnöje vi ägnar oss åt de gånger vi vistas utanför hemmets vägger. Bland annat skrattade vi åt en man som skrattade hela tiden och hade utstående öron. Han var bäst för han pratade östgötska och skrämde ett litet barn flera gånger så att mamman, i skitfula byxor som gick upp till halsen, fick gå iväg med den gallskrikande ungen. Vidare noterade vi att vi inte på långt när var tjockast i lokalen. Vi observerade en man med en mage som var så stor att ingen av oss sett nåt liknande tidigare.

Avslutningsvis plockade vi lite snask från gottebordet. En del var för segt för att tuggas, knäcken hade kokat förlänge, Browniesbitarna var torra och cheesecaken var divine. Anna lekte och kladdade förstås med maten som vanligt och det blev riktigt problematiskt eftersom en nitisk avplockare hade tagit hennes servett. Fast frågan är ju om det är choklad på tummen eller om Anna har lekt Bil 2:an…

Choklad eller har Anna lekt Bil 2:an?

                                                                                                                                                            Två stinna magar rullade ut från Scandic till busshållplatsen. Men först skrattade vi åt en man med pilsnerbottnar och tjutande hörapparat. Han såg för rolig ut! Det gjorde vi också, vi fick knappt igen våra jackor. Busshelvetet tog oss några hållplatser och sen traskade vi en kvart i blåsten innan vi var hemma cirka 20.40. Lagom i tid för att bänka oss och glo på Downton Abbey, som de tanter vi är.

I natt har jag sovit riktigt illa. Har legat och vänt och vridit på mig och ältat all oro i hela världen som är min. När Anna kom och väckte mig vid halv sju var jag redan vaken. Jag spottade ut bettskenan, slängde på mig kläderna och så gick vi ut i den ljumma morgonen (tio grader igen) och regnet föll. Jag skjutsade Anna till jobbet och när jag kom hem var det helt uteslutet att jag skulle gå och lägga mig igen och försöka somna om. Nej, jag hängde upp ljusbollen och satte stakar och stjärnor i fönstren och sen sket jag ett rejält lass där emellan. Nu lyser det i alla mina fönster. Det är som om jag ändå önskade att det varma ljuset ska sprida sig till inuti mig. Men det gör det inte. Jag sitter här kall och tom och tyst och vill bara gråta. Idag är emellertid tårarna slut.

När Anna har slutat jobba ska vi ge oss ut på shoppingtur för att inhandla födelsedagspresent och julklappar. Hur var det nu jag skrev häromdan..? The show must go on…

Och så avslutningsvis lite betyg på Scandic Uppsala Nords julbord:

Laxbordet och sillbordet får högsta betyg!

Varmrätterna och köttbordet får lågt betyg för det fanns mest gris att välja mellan.

Gottebordet borde ha fått lågt betyg för att knäcken var överkokt och kakorna torra, men cheesecaken var divine, så medelbetyg!

Servicen var lite strulig i början, men servitören var mycket uppmärksam och fick rejält med dricks. Nästan toppbetyg, men inte riktigt! Vinglas till öl drar ner betyget också.

Till sist, tack till Bloggtävlingen.se för vouchern jag vann som betalade maten och lite av drycken!

Read Full Post »

Tofflan slår på stort: Jeans x 2

Idag har jag verkligen slagit på stort! Det blev inte ett par Levi’s utan två par! Var får jag alla pengar ifrån? Lite kvar från Lottovinsten Den Större, lite sparat från mamma. För nån lön har jag ju inte fått på ett tag. Men snart… Nu behöver jag inte köpa jeans på några år, i alla fall, och det är skönt. Jag avskyr nämligen att shoppa kläder!

Det var värre än värst idag på Stormarknaden och inte hade jag Fästmön med mig så vi kunde flabba tillsammans. Som vanligt hittade jag inga affärer – alltså inga affärer som jag skulle till låg där de brukar ligga. En av dem låg på vanliga stället, men hade inte fått upp nån skylt så jag passerade den. Två gånger. Men sen gick jag in och köpte jeansen. Ja, för det var på JC, förstås! Trevliga och hjälpsamma tjejer som jobbar där och som vanligt fick jag jeansen fållade. Bara det att när jag kom och skulle hämta dem såg flixen gråtfärdiga ut. Symaskinshelvetet krånglade! Men så hade de mekat lite, så där som duktiga tjejer kan men sällan gör, och till sist hade maskinen funkat som den skulle igen. Naturligtvis var det undertråden, detta av Djävulen uppfunna sattyg, som krånglade.

Så här brukar det se ut när jag syr. Undertråd = Djävulens uppfinning.

                                                                                                                                                            Jag passade på att handla lite annat också, när jag ändå var i farten, det vill säga väntade på att jeansen skulle bli klara. Halkade in på Clas Ohlson, till exempel, och köpte glödlampor till extrapris. Halka var för resten verbet för dagen! Golvet i den nyaste delen i köpcentrumet är snorhalt. Det finns stor risk för benbrott, så varning, varning! Annars kan jag meddela att Clas Ohlson i Stormarknaden är en rörig butik och varorna presenteras inte logiskt. Man hittar ingenting utan vimsar runt. Jag blev så irriterad att jag inte ens orkade asgarva åt en brutta i en onepiece med mönstret amerikanska flaggan. Säger som fru Hatt:

Maj Gadd!

Onepiece ser ju liksom inte klokt ut – på nån! Folk ser ut som jättebebisar, helt enkelt. FULT!

En sån här gick människan omkring i. Amerikanska flaggan, dessutom…

                                                                                                                                                               På ICA Kvantum var det inte mycket bättre än på Clas Ohlson, men till Kvantums försvar kan man hävda att där renoveras. Det gjordes inte på Clas Ohlson. Men skit samma, jag sprang som en yr höna även inne på Kvantum, för jag hittade knappt osten, ens. Dagens middag blir nog i alla fall en av de tre frysta ICA-pizzorna – extrapris!

Skenade också lite här och var och kollade på trådlösa möss, men hittade inget annat än små prisskillnader. På Expert fanns absolut ingenting i musväg, inte heller nån katt utan svans som jag kunde hälsa på högt och ljudligt. På Kjell & Company hittade jag däremot några varianter som såg intressanta ut. Bäst priser på färgpatroner hade i alla fall Clas Ohlson, så dit styr jag kosan nästa gång det är dags. Sorry Expert, men ni har blivit sämre vad gäller utbud, era priser är i högsta laget och det är alltid kö till säljarna hos er.

Hemma i New Village igen hann jag precis i tid till toa – ja, för jag blev ju naturligtvis kissnödig på Stormarknaden. Och var finns toaletterna??? Nä, dessa hittar jag ingen info om på hemsidan, i alla fall, så toaletter existerar uppenbarligen inte. DET drar ner betyget ytterligare.

Nu var syftet med min shoppingtur inte att betygsätta Gränby Centrum, men som konsument och kund kan man ibland inte låta bli. Det är ju liksom mina pengar som klirrar i era kassor.

Mina köksstolar är på kalas och jag funderar på att kolla vad som finns kvar i Hello Kitty-bunken och kanske läsa en stund. Ny bok på gång, inhandlad i fint skick och inbunden för 30 pix hos Bok-Anna i hamnen i Metropolen Byhålan (scrolla ner på sidan så hittar du e-postadress, men tyvärr ingen hemsida!). Det är en affär som har grejor!!!

Godis i bunke blir det numera om det blir godis!

Read Full Post »

Flickan med snö i håret

I natt läste jag de sista sidorna i Ninni Schulmans debutdeckare Flickan med snö i håret, som jag hade lånat av Fästmön. Att jag läser på natten är ett gott betyg, att jag läser natten mellan fredag och lördag, när jag nu för tiden är tämligen ”död”, är ett ännu bättre betyg!

Läskig läsning på natten!..

                                                                                                                                                            Det börjar med att en 16-årig tjej försvinner. Eller det visar sig att hon inte har firat nyår på det sätt som föräldrarna tror. Lite senare hittas en ung flicka i en jordkällare. Hon har blivit mördad. Men det är inte den försvunna Hedda utan nån som uppenbarligen inte saknas. Journalisten Magdalena har flyttat hem till Hagfors – ja, för den här deckaren utspelar sig varken på Gotland eller i Stockholm Hurra, hurra! – efter en skilsmässa. Hon börjar skriva om fallet och inser plötsligt att hon är indragen i nåt riktigt otäckt där vän kan vara fiende – eller nån helt annan än man tror… Åter igen får jag bekräftat att man ska akta sig för grannar!

Det är lite för många berättelser i den här deckaren, men det tar jag som ett symtom på debutsjukan och det är sånt goda författare tränar bort ju mer drivna de blir. I boken förekommer berättelser/teman som mord, tonårsproblematik, skilsmässa, journalistrollens för- och nackdelar, kärlek, trafficking med mera. Ja, mycket är det!

Men… Ninni Schulmans bok är jädrigt spännande! Mot slutet sträckläste jag den – och det var alltså i natt, en natt efter en arbetsvecka. Såna nätter brukar jag slockna tidigt. Eller åtminstone inte orka läsa. Som vanligt försökte jag lista ut mördarens identitet – men misslyckades. Det är också gott betyg!

Slutomdömet blir emellertid inte högsta betyg (jag är lite trött på skilsmässoskildringar och vårdnadsdiskussioner och hans nya och hennes nya etc), men näst högsta. Och det är ett bra Toffelbetyg för en debut!

Read Full Post »

En student

Dagen som började i panik och regn, avslutades med blommor, presenter, champagne, hyllningar med mera. Allt avlöpte bra – förutom kvällsfesten, som jag i skrivande stund inte vet nåt om. Jag hoppas att dagen blir ett ljust minne för Linn – en tjej med ett alldeles lysande avgångsbetyg, för övrigt. Stort GRATTIS till dig! Du har jobbat hårt och du är så värd alla MVG:n!

Efter att ha hämtat Elias i skolan och i all hast klätt om honom hos pappa Jerry där vi också hämtade Frida tuffade vi in till stan i en gnisslande och stånkande Clark Kent*. Vi fick cirkla en lång stund innan vi hittade parkeringsplats, så det var tur att vi hade gott om tid på oss.

På gågatan strålade vi samman med pappa Jerry och mormor och Lasse.

Anna var plakatbärare, Jerry blomsterpojke, mormor, Lasse och Elias förväntansfulla. Personen till vänster i bild är troligen en linslus som ville vara med på bild, hunden till höger likaså.

                                                                                                                                                                 In i det sista hade det varit oklart var själva utstpringet skulle ske. Lokalblaskan hade helt fel uppgift, så det är tur att vi kollade grundkällorna. Det verkade inte UNT ha gjort.

Här har morfar anslutit och nu börjar det tjockna till på gågatan. Somliga ser bistra och/eller nervösa ut, medan andra fortfarande är glada.

                                                                                                                                                                   Jerry hade inhandlat rosor till vår student. Man kan säga att han är vår egen blomsterpojke. Och han var mycket stolt över sin dotter, visst syns det på bilden?

En stolt fader med plakat.

                                                                                                                                                                   Men sötast var nog den här blomsterpojken!

Sötaste blomsterpojken!

                                                                                                                                                                   Men så äntligen kom vår student! Mormor var en av dem som kramades först.

Mormor och Linn, två glada tjejer.

                                                                                                                                                               Om Linn hade varit orolig för att INTE få saker hängda runt sin hals, blev hon nu lugn. Eller snarare, det blev lite för mycket, så vi fick ta med oss några grejor hem. Det var blommor, gosedjur, champagne och en studentmössebrosch. Lätt att bli trött i nacken, med andra ord…

Mycket runt halsen.

                                                                                                                                                                    Inte kan man ta miste på stoltheten hos det här föräldraparet som lyser ikapp med sin dotter?

Stolta päron** med sin studentska!

                                                                                                                                                                             Anna var spindeln i dagens nät. Hon räckte till för oss alla och fixade och donade med det mesta kring dagen. Inte konstigt att hon ser lite sammanbiten ut på den här bilden, för nu skulle vi strax hem och fixa maten. Skulle den räcka? FASA om den inte gjorde det!

Ska maten räcka?

                                                                                                                                                                På väg ner mot bilen på vars flak vår studentska skulle kuska runt ett par timmar blev hon infångad av en kamera och en mikrofonförsedd man från TV4 Uppland. Här kan du se inslaget och det är Linn som är i slutet. Kikar du noga på filmen kan du också upptäcka några linslöss i bakgrunden – Tofflan, Anna, Frida och Elias. Jerry var smart nog att ställa sig på andra sidan kameran.

Intervjuad!

                                                                                                                                                                 Efter mediaframträdandet gick vi ner till Gamla Torget där lastbilarna väntade på sin last nybakade studenter. Det blev några varv runt stan i solen som nu hade ersatt regnet. Gissningsvis var inte många strupar torra, trots budskapet på SPE:s bil…

”Mamma jag är inte full, jag är bara glad. Jag har vaskat allt…”

                                                                                                                                                            Medan Jerry och Frida gick och tog nåt ätbart samt hämtade grejor på jobbet åkte Anna, Elias och jag hem för att förbereda studentmiddagen. Runt 16-tiden började det droppa in folk – vänner, moster, faster, kusiner. Bara Studentskan själv lyste med sin frånvaro.  Men till sist kom hem, hemförd av snälla mormor och Lasse.

Det bjöds god mat – kallskuret fläskkött och rostbiff till köttätarna, örtmarinerad kallskuren kalkon till mig, potatisgratäng, sallad, baguette, ost, kex, druvor… Ja vi var nog bortåt en 20 personer som åt och drack (alkoholfritt).

I en paus blev det presentöppning. Det var ett berg med paket. Linn fick så fina saker, bland annat glas av olika slag, en karaff, pengar, skor, berlocker, presentkort, ett resekit, en karamellskål och jag vet inte allt…

Presentöppning!

                                                                                                                                                                   Så rundade vi av firandet med kaffe och en fantastiskt god tårta som mormor hade gjort. Jag hoppas att Linn är nöjd med sin dag och att kvällen som följde efterpå blev toppenkul. Anna och jag kollapsade i sofforna runt 21-tiden efter all röjning och fick äntligen lägga upp fötterna en stund och glo på Anna Travis. Därpå nattade vi oss, eftersom min kära fästmö skulle upp klockan sex för att vara på jobbet mellan sju och 16 idag. Härligt… Jag vet två som var jättetrötta i morse… Och två som är jätteglada att det dröjer några år innan det är dags för nästa student. För även om det är en häftig dag, studentdagen, tar det på krafterna att få allt att klaffa.

Grattis till examen!

 

*Clark Kent = min lille bil
**päron = föräldrar

Read Full Post »