Vad händer där ute, egentligen?

Ett betraktande inlägg.

---

 

Idag på förmiddagen fick jag sms från en kollega när jag för andra gången låg på köksgolvet. Kanske håller jag på att bli frisk, för plötsligt blev jag väldigt nyfiken och intresserad av vad som händer där ute. Utanför mina väggar. Så jag tar en liten omvärldsspanande runda i cyberspace så att jag får veta vad som händer In Real Life. Häng med om du vill, stå kvar om du föredrar det.

 

Nja, Sigtunas buss är modernare än den här bussen i bushen som ju går till Skagen, remember..?

Rullande rådgivning i Sigtuna. Medborgarkontor på fyra hjul. Det är vad min arbetsgivare har skaffat sig. Och den här veckan rullar bussen runt i kommunen för att invånarna bland annat ska få konsumentrådgivning och få träffa företrädare för kommunen. I måndags invigdes det rullande kommunhuset vid Skånela kyrka. Och jag skulle ha varit med. Nu får jag nöja mig med att läsa om bussen i stället. Ett riktigt spännande och specialutrustat fordon, ska du veta!

 

Historiens första smiley?

Historiens första smiley? Enligt The Atlantic har man hittat historiens första smiley – i en 1600-talsdikt. Dikten heter To Fortune och poeten Robert Herrick. Det skulle ju kunna vara ett korrekturfel, men faktum är att smileysen passar in i texten… Dikten är för övrigt från 1648!

 

13 saker din arbetsgivare inte får göra. Det finns bra arbetsgivare och det finns mindre bra – det vet de flesta av oss. Men det finns faktiskt saker en arbetsgivare inte får göra. Dagens Nyheter har, med Diskrimineringsombudsmannen som källa, listat 13 tabbar. Bland annat får en chef inte kalla nån för ”fjollan” eller ”bögen”… Intressant…

 

Rätt körd maskros…

Miljöpartiet backar… I alla fall på min lista över tänkbara partier att rösta på. Inte nog med gårdagens märkliga och förvirrande uttalanden om registrering av bloggare. Nu backar man från den i skuggbudgeten utlovade höjningen av a-kassan. Nä, MP, nu får ni väl ändå tänka lite till, eller?

Smygfoton på kvinnor som äter väcker reaktioner.  På Fejan (where else, liksom?) finns en grupp som uppmanar besökare att ladda upp bilder, tagna i smyg, på ätande kvinnor i Londons tunnelbana. En kvinnlig journalist som ”drabbades” kände sig ”förödmjukad” av att en bild på hennes goffande av en sallad laddades upp. Journalisten fick tag i upphovsmannen och blev lovad att bilden skulle försvinna. I stället ökade trakasserierna, kvinnan hånades och kallades bland annat häxa och amatörjournalist. Tro nu inte att kvinnan gav sig. Efter många om och men lyckades hon få Fejan att ta bort bilden. Inte helt lätt, eftersom det inte är förbjudet att ta bilder på tunnelbanan…

 

Vatten ska man dricka, inte kasta hur som helst, tycker jag.

Bajenfansen kissade, men Ingrid fick nog. Bilden har synts lite här och var. Män som kastar vatten mot en husvägg och Ingrid, 63, som kastar vatten (H2O) på kissarna från ett fönster. Heja Ingrid!

 

Det här var ett urval lättare nyheter. Tyngre nyheter, som det som händer i Ukraina, båtar som sjunker, pappor som hotar att döda sina döttrar, människor som skjuts ihjäl där jag bor och annat läser jag också. Och förfäras över all jävla ondska i världen. Som motvikt därför urvalet ovan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få nånting med sig

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:

En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?

En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)

Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »