Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘besöksfrekvens’

Helgen närmar sig med stormsteg efter en vecka vars dagar har rusat fram. Inget sportlov här, inte. Men jag älskar ju att jobba, så det gör mig ingenting. Bygget av den nya interna webbplatsen för Huset går bra, men jag känner att jag måste stämma av med uppdragsgivaren idag så att jag vet om jag är på rätt väg. Dessutom behöver jag lite underlag. Men jag har som sagt många idéer och en del har jag påbörjat.

baksidan på MVMhuset

Huset från baksidan sett.


En annan avstämning
har jag nästa vecka med prefekten på institution 2. Jag är väldigt orolig för framtiden, det är lätt att vänja sig vid att ha ett jobb att gå/åka till varje morgon. Men vad gör man när det tar slut? Det finns inte så många intressanta jobb ute att söka nu. När det gäller vissa arbetsgivare känns det som om det inte är nån idé heller att lägga ner tid, kraft och energi på att skriva ihop en ansökan. Jag vet inte vad det är dessa ser – eller inte ser. Min ålder? (HA! De skulle bara veta hur barnslig ungdomlig jag är…) Min bredd ser de definitivt inte. Nåja, jag hoppas och tror att jag får bra referenser här ifrån. Det finns nog en och annan som har goda ord att lägga och jag kan ju också vifta med sånt som ökade besöksfrekvenser från externer (det vill säga människor utanför företaget) på våra externa webbplatser sen jag började jobba med dem.

I afton strålar Den Mest Älskade och jag samman hemma hos mig. Gissningsvis tar vi en drink innan vi åker ner till Fina Restaurangen, där jag har reserverat bord för två. Kanske borde jag hålla lite hårdare i slantarna, men jag vill fira oss i efterskott och på tukvinnahand på Alla Hjärtans Dag. Jag får ju i alla fall två löner till… Resten av helgen ligger som ett oskrivet blad framför oss. Två hela, lediga dar tillsammans…

När jag pratade med mamma i onsdags kväll bjöd jag hit henne till påsk. Vi får se om det går, för hon måste ju ansöka om riksfärdtjänst. Jag kan inte köra 4 x 30 mil för att hämta och lämna henne, jag tror inte min onda häl går med på det. Som det är nu klarar jag 2 x en mil per dag, det vill säga till och från jobbet. Åker jag mer, får jag ont. Och ändå är det inte gasfoten som är besvärlig utan kopplingsfoten. Hälen är trots allt mycket bättre än tidigare, men den är inte bra.

På tal om mammor fyller Annas snälla mamma år idag. Jag ska slå en signal under dan och gratulera, tänkte jag, om hon nu har tid att komma till telefonen. Gissar att hon har en del folk på besök – hon har många syskon. För att inte tala om barnbarn (elva stycken!). Till och med barnbarnsbarn… Ändå är hon själv rena ungdomen!

tulpaner

Tulpaner till Annas snälla mamma.


Tänk så olika det kan vara i livet
– jag har varken syskon eller barn, så några barnbarn eller barnbarnsbarn kan jag inte få. Skulle jag dö nu ärver min mamma mig, men om hon skulle gå bort före mig finns det inte nån som ärver mig. Om jag inte gifter mig, vill säga… Vem vet, det kanske är dags snart. Jag lämnar ju en del efter mig, som manuset till min bok, en svart bok, en svart låda, minimalt med skulder och lite annat. Det var nämligen så att jag trodde att jag skulle dö i höstas. Därför ”städade” jag lite och sorterade och gjorde färdigt. Avslut, helt enkelt. Så en och annan spänn kanske man kan tjäna på min bortgång. Sen finns det andra som lär darra när sanningar uppenbaras. Men tyvärr, tyvärr kan ni inte nå mig då med era hot och förföljelser.


Livet är kort.

Read Full Post »

Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:

Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.

Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.

Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.

Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…


Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?

                                                                                                                                                            Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.

Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.


Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.

                                                                                                                                                         Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?

Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.

Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.

Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?


”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”

                                                                                                                                                       Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…

Read Full Post »