Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘besöksförbud’

Ett inlägg om en bok.


 

Den umbärligaAlfa antikvariat i Stockholm kan en göra många fynd. Stället är hur stort som helst. När man kommer in i affären bara fortsätter den, liksom. Om nån vecka eller två ska jag dit igen och kolla läget. Den 8 augusti var jag där och fyndade Sigrid Combüchens bok Den umbärliga. Boken är inbunden och i fint skick, så priset var därför ganska högt jämförelsevis, 120 kronor. Naturligtvis är det billigt ändå!

Jag trodde att boken var skönlitterär, men se det var den inte! Därmed inte sagt att den inte var läsvärd ändå. Huvudperson är Ida Bäckmann, en kvinna i svensk tidig 1900-talslitteratur som jag inte blir riktigt klok på. Hon är kanske mest känd för att ha erbjudit Gustaf Fröding sin kärlek. När han möjligen var mottaglig för den satte hans familj och läkare stopp för den genom att belägga Ida Bäckmann med besöksförbud. Efter att Fröding hade dött 1911 träffade Ida Bäckmann Selma Lagerlöf. Denna uppmuntrade Ida Bäckmann att skriva en bok om sig och Fröding. Fast när boken blev en skandal och flopp var Selma Lagerlöf inte där för att försvara Ida Bäckmann.

Nån författarkarriär blev det inte för Ida Bäckmann. Däremot reste hon till spännande länder och skrev journalistiska reportage. Hon köpte så småningom ett litet lantbruk som hon drev tillsammans med en annan kvinna.

Sigrid Combüchens bok är ett försök att putsa upp Ida Bäckmanns rätt skamfilade rykte. Nog får i alla fall jag till viss del en ny bild av henne, men jag har ändå svårt att få kläm på Ida Bäckmann. Tyvärr hjälper den här boken inte mig fullt ut. Det var emellertid intressant att läsa om mina båda värmländska favoritförfattare och deras roll i Ida Bäckmanns liv. Boken gav mig åtminstone en delvis annan bild av dem i alla fall. Roligt var det också att se referenser till litteraturhistoriker som till exempel min gamle docent Germund Michanek. Han skrev om Gustaf Fröding och jag skrev om Gustaf Fröding i min C-uppsats – Germund Michanek var min handledare.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.


Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta av oss har nog den här veckan för första gången hört talas om en liten ort norröver, Bjästa, och vad som hänt – eller inte hänt – där. SvT:s program Uppdrag granskning for upp för att göra ett reportage om en våldtäkt där förövaren var en ung kille och offret en tjej under 15 år. Eller rättare sagt, teamet från Uppdrag granskning åkte upp eftersom det gick rykten att våldtäkten var påhittad.

Jag kunde inte se programmet i veckan när det gick, men har just sett det på SvT Play. Filmen ligger kvar till den 9 juli. Och det går inte att låta bli att bli berörd, att kommentera händelserna.

Jag tänker inte ge mig in på frågan huruvida den unga killen är skyldig eller oskyldig och om den unga tjejen talar sanning eller ljuger. Två domstolar, tingsrätten och hovrätten, har nämligen utrett skuldfrågan och dömt killen. Han har dessutom fått besöksförbud.

Tjejen har hållit fast vid sin skildring av våldtäkten hela tiden, medan killen först erkände och senare tog tillbaka sitt erkännande. ÄNDÅ har tjejen blivit dömd – av Bjästaborna – och tvingats flytta där ifrån. Folk har sysslat med skvaller och spridning av rykten.

Linnea själv säger i programmet:

[…] Det jobbigaste är att ingen tror på mig, att jag talar sanning. […] Folk jag har trott att jag har kunnat lita på har varit skitstövlar, dom kan jag inte lita på överhuvud taget. […]

Kulmen på det hela är när pojken dyker upp på skolavslutningen i kyrkan och delar ut blommor. Den dömde våldtäktsmannen får applåder och kramar av sina förra klasskamrater och lärare. Tjejen vågar inte gå på sin egen skolavslutning. Killens mamma har lagt ut filmen från avslutningen på internet. Prästen säger i TV-inslaget att han ser pojkens blomsterutdelning som

[…] en tyst och fin demonstration […]

Och så kunde det ha stannat här, med att tjejen flyttade 50 mil därifrån. Men samma kväll som skolavslutningen våldtar killen ytterligare en tjej. En våldtäkt som killen också döms för senare i såväl tingsrätt som hovrätt.

ÄNDÅ fortsätter skvallret och ryktesspridningen, bland annat om bevismaterial och DNA. DNA är ju ett av de starkaste sätten av bevisning man kan föra fram, men tekniken ifrågasätts av lekmän i Bjästa. Samtidigt fortsätter rena hoten på nätet. Och vuxenvärlden gör knappt någonting. Skolans rektor säger att man inte kan ta ställning för eller emot, trots domarna. Och kyrkan har ju tydligt tagit ställning vems sida man står på.

Linnea, offret, flyttade 50 mil hemifrån för att gå klart grundskolan. Kommunen betalar det hela. Hon vet inte om hon orkar komma tillbaka för att gå gymnasiet. För nu har hon det bra…

Man tror inte att detta sker i Sverige, 2010. Men det gör det. Ett samhälle sluter tätt runt en dömd våldtäktsman och offret tvingas flytta. Bjästa är satt på kartan.
                                                                                                                                                            Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »