Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘besked’

Mitt 2015

Ett inlägg om mitt år.


 

Det gamla året är snart till ända. Det har varit ett omvälvande år på flera sätt, mest kanske för att det inte började så bra, men att det i stället slutar bättre. Här nedan kommer en sammanfattning av några av mitt års toppar och dalar, redovisade månadsvis.

Januari

Toppar
Jag sökte hjälp
Den fina Leffe-mössan från I

Dal
Människor spred påhittade saker om mig i sociala medier


Februari

Toppar
Adas kaffestuga
Ett underbart bokpaket från vännen FEM
Besök av vännen I

Dalar
Författaren till boken Skuggsamlaren som häcklade mig i sociala medier (kan en inte ta kritik om sin bok ska en inte skicka den för recension)
Vården
Filippa Bark var inte rolig i Melodifestivalen (och det har en rätt att tycka. Sen behöver somliga inte gå till överdrift och håna.)


Mars

Toppar
Påfyllningen av god energi (som det blev av att bli vän med Elliots mormor)
Goda vännen Agneta
(som en gång var min kollega, men som numera är min vän)
När livet vänder
(flera riktigt bra program under våren)

Dal
Arbetslösheten (den sög typ hela tiden de delar av året jag var utan jobb, men på våren var det riktigt tufft)


April

Toppar
Påsken hos mamma
(när vi bland annat tittade i Karl XII-bibeln)
Besöket hos I och H
(med mamma)
Den finaste födelsdagen

Dalar
Min skuld
(mea culpa)
Hån och myckettyckare


Maj

Toppar
Jag upptäckte Swish
(en riktigt användbar app)
Vännen FEM:s besök (fyllt av loppisfynd och litteratur)
Hyll-fynd på Återbruket (två deckarhyllor till hallen)
Bokarvet från A

Dalar
Uppsala kommuns omstart av sin bostadsförmedling
(det kunde ha blivit så bra, men när alla, som har köat hos förmedlingen kommunen en gång sålde, förlorar sin köplats OCH måste betala en årsavgift tycker jag att det är riktigt dåligt!)
Akassan Vision (som inte kunde lämna besked en minut i förväg utan uppenbarligen tycker att det är bättre att ett massmaskineri dras igång – för att sen stannas. Vilket slöseri med många människors tid…)
Clark Kent blev underkänd vid besiktningen
Tröttsamma människor (alltifrån avundsjuka till såna som ska ha rätt)


Juni

Toppar
Det årliga besöket i Gryttby (alltid trevliga utflykter)
Midsommarfirande på Morgonen

Dal
”Tyska” besökare
(men bara sluta läs min blogg)


Juli

Topar
Blommor
(de är en tröst)
Mamma fyllde 80 (och jag gjorde mitt bästa för att hon skulle få en fin dag – och hon blev nöjd! Vi gjorde också båda ett viktigt avslut.)
En dag med en vän (Lucille, den här gången)
Mordvandring i Nora (tack vare Sven-Bertil. Eller hette han Karl-Bertil???)
En dag med Elliot (underbara hund!)
Vår minsting blev tonåring

Dalar
Grillrök
(jag tål den inte)
Pappersvändning (så mycket papper… i onödan…)
Mitt samarbete med Pronto (två gånger, aldrig mer)


Augusti

Toppar
Det BLEV Pride trots allt
(och vi stannade kvar över en natt)
Sarah Dawn Finer-konsert och Stockholmstripp (med älskade Fästmön)
Ett återbesök på Den Bästa Arbetsplatsen (SLU i mitt hjärta)
Antikrundan i Uppsala (äntligen har jag gjort det – jag var där!)
Träff med en ny bloggvän (alltid lika spännande!)
Åtta år sen Annas och min första dejt (och det firade vi med hemmamiddag)
En ny vintage/antik/retrobutik i Uppsala (två trevliga kvinnor med massor av spännande saker)

Dalar
Twitter
(nej fy, vilken sandlåda det har blivit!)
Arbetslösheten igen (jag vill bara jobba!)
Antikrundan i Uppsala (köa i sex timmar för tre minuter…)
Ensamhet (sån att en börjar prata för sig själv)


September

Toppar
Intervjun med Ilona och Lotta
(tänk att som dem få göra verklighet av en dröm!)
Rökfri i elva år (att sluta röka är det bästa jag har gjort)
Kattungarna kom (och de botade min katträdsla)
Nya pengar (visserligen från den 1 oktober, men jag skrev om dem i september)
Blompresentkortet från Elliot (det kom en dag när jag var så ledsen, så ledsen)
Karl-Bertil gjorde det möjligt för mig att gå till optikern (så tacksam!)
Nytt jobb (å vad det var rätt och det är roligt och… jag bara älskar att gå dit!)

Dalar
Grannar som spikar med mera om natten
(det är knappt nån som kan stava till hänsyn numera)


Oktober

Toppar
En grekisk afton
(med Anna, förstås)
Roligt på jobbet och snälla arbetskamrater
Vänliga följare och en fästmö som ville göra mig glad 
(det handlar om böcker, förstås.)
Världens bästa kollega (det är min närmaste kollega, det!)

Dal
Parkeringsböter
(800 spänn som jag hade kunnat göra roligare saker för)


November

Toppar
Nya vänner på jobbet
(va roligt!*)
Vår sjunde förlovningsdag
En 50-åring i familjen
Träff med FEM och Soffan i Stockholm
Besök i en hemlig trädgård och hos självaste Michelangelo

Dal
Inte en enda!!!


December

Toppar
Min fina penna fick nytt liv tack vare Närmaste Kollegan
Fina klappar från jobbet
(i pappersform)
Mamma fick komma med riksfärdtjänst för att fira jul och nyår med mig (ingen av oss behövde sitta ensam)
En fin julafton med massor av fina julklappar
Finpost

Dalar
Bokus som skickar paket till Tjottahejti
(hur svårt kan det vara och var är miljötänket?)
Ett kortvarigt bakslag


När jag nu på årets sista dag
blickar tillbaka på 2015 kan jag konstatera att det var en lång prövning i början, men fick ett gott slut. Jag är så tacksam för mitt nya jobb, den glädje det ger mig, den gemenskap med fina arbetskamrater jag får uppleva, känslan av att vara behövd och efterfrågad och en lön som det går att leva på. Dessutom har jag gått ner sju kilo i vikt sen jag började jobba. Så nytt jobb är sannerligen årets topp. Sen är jag medveten om att det finns dalar i mitt liv – och alla är naturligtvis inte nedskrivna här med tanke på att det finns en del illvilliga element som läser den här bloggen (och de ska inte få veta vissa saker).

Under året har jag fått mycket glädje från litteraturens värld. Många vänner och även okända vänner har sänt mig böcker. En del har varit riktigt, riktigt bra. Årets bästa bok för min del blev Rött kort.

Den här bloggen har varit på väg att ta slut länge. Det återstår fortfarande sex procents utrymme. Jag har bestämt mig för att skriva slut på det, för de som vill mig illa, bland annat genom att få mig sluta skriva, ska inte avgå med segern. Segern är min! Här kan du läsa om mitt år som bloggare.

Till sist vill jag önska dig som har läst ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år, det vi skriver som 2016!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höstigt inlägg med inslag av oro, hopp, bus och selfies.


 

Gatlykta och höstträd

Hösten är mörk, men dess färger är fantastiska. Och så är årstiden så underbart kravlös!

Idag var det första gången sen jag började jobba som jag fick tända lampor när jag kom hem. Fast i och för sig jobbade jag över en liten stund. Inte för att jag blev tvingad, utan på grund av mötet jag ska på på onsdag. Då måste jag ta lite ledigt och vi har kommit överens om att jag kan jobba in den tid det handlar om.

Dagarna mörkna… står det i rubriken och det är ett citat ur Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Jag gillar mörkret och jag älskar hösten. Hösten har så fantastiska färger, men den är också så underbart kravlös. I alla fall tills en blir påmind om vinterns storhelger… Då kommer lilla mamma hit i ett par veckor om inget oförutsett inträffar. Jag måste jobba alla mellandagar, för nån betald semester har jag inte tjänat ihop till ännu. Men det är OK, jag gillar fortfarande att jobba.

Det var en ganska orolig förmiddag, så jag var glad att jag fick nya arbetsuppgifter – översätta webbtexter från svenska till engelska – att sätta tänderna i i stället för att oroa mig för mycket. Efter lunch fick jag besked om att allt hade gått bra, men att det förstås var smärtsamt. För det förra är jag förstås jätteglad, för det andra hoppas jag att det finns åtgärder att sätta in.

Till lunch fick jag besök av en före detta kollega och äntligen fick jag bjuda på lunch nere i restaurangen. Tiden gick snabbt, men vi avhandlade såväl jobb som privatsaker innan vi skildes åt. Min före detta kollega är en sån person som jag verkligen vill hålla kontakten med – och har lyckats göra det hittills, trots att det är över två år sen vi jobbade på samma arbetsplats.

Augustpriset

Vilka får August 2015?

Medan min verklighet pågick utsågs årets nominerade till Augustpriset. Jag noterar med glädje flera författare med Uppsalaanknytning och författare som Maja Hagerman, Karin Johannisson, Carola Hansson och John Ajvide Lindqvist (alla är inte nominerade i samma klass, tack och lov!). Det blir nog minst lika värdiga vinnare i år som förra året.

Även det litterära har en egen värld i mitt liv. Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är skönlitterär och handlar om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Hon fick väl Augustpriset om nån, kan en säga. Fast jag tror inte att det blev så… bra. Den andra boken handlar om Addisons sjukdom och får mig att förstå och acceptera saker och ting och människors sätt att vara. Det är bra.

Det är min pappas födelsedag idag. Därför tänder jag ett ljus vid min kvällsmacka och funderar på om pappa tittar in här ibland och busar lite. Det handlar om allt ifrån krukväxter som fladdrar i ett osynligt luftdrag till en radio som plötsligt sätter igång att spela. Inte gör det mig rädd alls, jag tar det för vad det troligen är – tillfälligheter. Eller också är det pappa som är i farten. Vi närmar oss ju både Allhelgona och halloween och då kan en ju få vissa besök. Som synes tränar jag för det senare. Eller… jag satte bara på mig luvan på min tröja… Inte ens när jag försöker se normal ut lyckas jag – blicken är stirrig (jag vet inte riktigt var jag ska fästa den när jag tar selfies).

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Bultande huvud och snurrande tankar

Ett alldeles för långt inlägg.


 

Min skugga i regnvatten på asfalt

Tredje dan med huvudvärk…

Tredje dan med huvudvärk. Roligare kan en ha. Men det finns ju en fördel med att ha huvudvärk: då vet en att en har ett huvud. Sen finns det andra som mår f*n så mycket sämre än jag, så jag ska verkligen inte klaga. I stället tänker jag positivt (”jag har ett huvud”) och så gissar jag att det handlar om att en massa spänningar håller på att släppa. Att ha levt med kropp och själ i katastrofberedskap i sex år och lite mer än åtta månader – i alla fall periodvis – tar ut sin rätt. Nu får jag snart en frist, en stunds vila. Det tackar jag för.

Det är naturligtvis också massor som snurrar i skallen. Funderingar om hur det ska bli och naturligtvis, om jag verkligen ska klara detta. När en har varit sjukskriven en längre tid fasas en in i arbete försiktigt och under övervakning. När en har varit långtidsarbetslös kastas en in i åtta timmars arbetsdag och förväntas prestera. Men klarade jag det 2011 klarar jag det nu, det vet jag.

Stenkast

Jag kanske får kasta en liten sten på handläggare så hon läser sina mejl…

Sen är det en massa praktiska saker att ta tag i också. Boka om möten och evenemang, till exempel, och försöka få tag i handläggaren på Arbetsförmedlingen. Jag mejlade henne  i onsdags eftermiddag, så snart jag hade fått beskedet. Idag är det fredag och jag har ännu inte fått nåt svar. Förhoppningsvis hör hon av sig och så görs det nån sorts paus. Sen måste jag ju på’t igen, för det här är ju bara ett kortare uppdrag. Eller rättare sagt, jag får naturligtvis fortsätta att söka jobb även medan jag jobbar. Men kanske koncentrera jobbsökeriet till nån eller ett par kvällar i veckan eller en dag i helgen.

En kan väl säga att mobilen och jag har varit väldigt tajta sen i onsdags. Det messas och rings och visst är det roligt att vänner hör av sig när det går bra för en i livet. Men med svarta stunder och nästan total tystnad i färskt minne har jag lärt mig läxan en gång till: jag måste kunna lita på mig själv, att jag kan hantera det svåra på egen hand, för stöd och hjälp är ofta långt borta. Att lära andra vuxna är inget jag vill syssla med. Jag tar det som lärdomar för egen del. Att säga till nån som är i en akut kris, ungefär…

Jag ser dig, jag ser hur du mår, men jag ska bara resa bort några dar/göra lite annat/göra en massa andra saker först en stund, SEN hör jag av mig

… det funkar inte. Livet och döden funkar inte så. Ens ord kan vara avgörande för om en människa hoppar framför tåget eller väljer att fortsätta stångas med livet.

Harskrank

Den här hyresgästen vet ALLA detaljer.

Men… jag blir glad när referenter hör av sig och jag blir glad att jag lyckades tvinga stackars vännen att ringa mig på gamm-telefonen, för jag ville PRATA och FÖRKLARA och BERÄTTA DETALJERNA, allt det som alla inte inte för höra, se eller läsa. Och jag blir extra glad för mejl som mammakusinen B:s igår, allra helst efter vårt ganska deprimerande telefonsamtal i förra veckan. Och så lilla mamma… Efter anmälan har hennes mardrömmar upphört, men hon har inte kunnat sova ändå för att hon är så glad för min skull! Jag önskar så att jag hade lön varje månad så jag kunde köpa henne den där höj- och sänkbara sängen och en ny TV, till exempel. Men nu när jag snart får lön igen måste jag lägga pengar på vinterdäck, annars får jag inte köra bilen i vinter, tandläkaren och optikern. Jag fick en sån generös… uppmaning av fantastiska Karl-Bertil häromdan att gå till optikern, så bara jag får veta när jag ska börja jobba ska jag ringa och boka tid för synundersökning.

Böcker Agatha Christie och Kristina Sandbergs Maj-trilogi

Jag lämnar deckargenren en stund för Kristina Sandbergs Maj-trilogi.


I morse klev jag med bultande huvud
ur sängen, tog en tablett och skjutsade min kära i ösregn till hennes jobb. Hemma igen klev jag tillbaka i sängen och unnade mig en stunds läsning. Jag har just påbörjat den första delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Att föda ett barn, som Uppsalaewa var så vänlig och gav mig som bonus när vi utbytte vinster. Det har inte blivit så mycket läst de senaste dagarna, varken böcker eller andra bloggar. En bok för recension är också på väg in, en bok av ytterligare en Uppsalaförfattare.

Bokuppslag och hand

Känslan av att få unna sig en stunds läsning i sängen en vardagsmorgon…


Idag står på mitt schema
att fortsätta göra några ombokningar, att ta hand om tvätt, att gå och handla och att hämta och skjutsa hem Anna till Himlen. Minstingen kommer hem idag och jag låter mor och son få fredagsmysa på egen hand. Själv ska jag se det sista avsnittet av Broadchurch, som jag spelade in på DVD-hårddisken igår kväll. Men i morgon joinar jag familjen i Himlen för räkfrossa med vitt vin.


Jag ska på räkfrossa i Himlen i helgen alltså, men vad ska DU göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ordmärkande inlägg.


 

Det är inte lätt alla gånger att hantera språket rätt – även om skriftspråket är skribentens främsta verktyg. Så här Twittrade lokalblaskan tidigare idag:

Ssk tjänar sämst uskor minst

Vad står det, egentligen?


Ja vad står det, egentligen, 
i Tweeten? För det första har twittraren svårt att hålla isär yrkeskategorierna inom vård och omsorg. Det är en viss skillnad på sjuksköterskor och undersköterskor. De förra har högskoleutbildning, medan de senare har gymnasieutbildning. Inne i artikeln stod det däremot rätt.

Med denna lilla skillnad i utbildningslängd kommer också skillnader i lön. Att se nån av yrkeskategorierna som TJÄNARE har jag däremot svårt att göra, vilket jag också försökte uppmärksamma lokalblaskans twittrare på… Båda yrkeskategorierna äger nämligen nåt som kallas yrkesstolthet…

Undersköterskorna tjänar minst

Jag tror inte att undersköterskorna tjänar SÄMST utan MINST.


Jag tror inte att lokalblaske-twittraren 
uppfattade nyansen (”tjäna SÄMST” underförstått ”utföra tjänster på sämsta möjliga sätt” >>> ”tjäna MINST” underförstått ”tjäna minst pengar”) i språket där, för h*n svarade…

Unt vi skrev fel

Lokalblaskan har uppenbarligen flera som skriver på en och samma tweet, men medgav skrivfel.


Fast nu när jag läser svarstweeten 
blir den ännu lite roligare eftersom det framgår av den att det var FLERA personer som skrev en och samma tweet – det står ju ”vi” och inte ”jag”… Inte konstigt de blev stressade!..

Hur som helst, det här är ingen stor grej, men jag ville lyfta fram att jag tycker att det är viktigt att vi formulerar oss rätt och blir varse på nyanser och tänkbara tolkningar när vi skriver. Kommunikation är svårt, men en skribents främsta verktyg är skriftspråket. Det kan alltid bli bättre och träning ger färdighet! För egen del har jag anmält mig till en skrivardag i höst och alldeles nyss fått besked om att det finns en plats reserverad för mig. Det kan jag behöva, för jag skriver långt ifrån perfekt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.


 

Hurtig behandling till hård hud

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!


Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »