Ett inlägg om en bok.
Gåtor och seriemördare brukar ge en viss spänning i litterär form. Därför grabbade jag tag i Månpockets utgåva av Tänk på ett tal, John Verdons debutdeckare, en dag i november förra året. Jag köpte den och den fick följa med hem. Låg till sig i min att-läsa-hög, för jag ville ha nåt riktigt spännande att se fram emot.
Den pensionerade polisen Dave Gurney kontaktas av en gammal skolkompis, Mark Mellery. Mark har fått ett mystiskt brev och känner sig hotad. Men han vill inte blanda in polisen. Dave börjar nysta i det hela, trots hustrun Madeleines missnöje. Plötsligt finner sig Dave vara en deltagare i ett märkligt spel, men också i jakten på en seriemördare.
Den lovade så mycket, den här boken. Men nej. Tyvärr. Inget av löftena infriades. Jag kan inte förstå hur en bok kan kallas
[…] beroendeframkallande thriller […]
och
[…] Otroligt fängslande, fantastiskt skriven och helt enkelt den bästa bok jag har läst i år”. […]
av de recensenter som lyfts fram på bokens omslag. För den här boken är för mig ett riktigt sömnpiller! Jag har tragglat med den alldeles för länge. Jag har haft svårt att komma in i den. Den är seg, trots att jakten på just en seriemördare borde vara fartfylld.
Nä, det blir ett lågt Toffelomdöme och troligen ingen mer John Verdon för mig. Hur kunde Månpocket ge ut denna???
PS Varför jag läste den överhuvudtaget? Ja jag ville ju trots allt veta vem mördaren var samt mördarens motiv.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 