Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bemöta’

En del människor vill bara göra ont. Frågan är hur ont ska bemötas. Den här veckan undrar Tofflan om jag ska outa min stalker här på bloggen. Med namn och så vidare. Stalkern som har förföljt mig i snart tre år.

Frågan och svarsalternativen hittar du som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar. Och som vanligt är det inne i omröstningen som du kan lämna en kommentar till frågan eller det svar du har valt, inte här på bloggen.

Stort TACK på förhand för ditt deltagande!


Livet är kort.

Read Full Post »

Å, jag inser att jag var rätt oförskämd till höger och vänster igår. Jag står för mina åsikter, det är inte det, men jag behöver inte gå fram som en ångvält bara för att jag

  1. har ont
  2. är frustrerad
  3. är ledsen

eller nåt annat.

Först och främst vill jag ge presschefen på Apoteket Hjärtat en eloge för att hon bemötte mig vänligt, men inte larvigt. Jag vidhåller vissa saker och det tänker jag inte backa ifrån. Däremot har jag ingen rätt att fnysa åt att folk faktiskt inte arbetar hela tiden utan har ett privatliv som omfattar barn och sånt. Mitt sätt att leva och mina val i livet är mina, andras val är andras. Jag behöver inte bitcha så förbaskat om det. Det är bara att inse att jag valde bort barn och så är det.

Nya fotvårdsprodukter ska jag få testa.

 


Hur som helst,
jag ska få prover av några av Apoteket Hjärtats nya produkter för fötter. Jag tänker blogga om dem och ärligt skriva vad jag tycker. Dessutom är ett paket julkaffe på väg till mig – eftersom

[…] en fika med en god vän brukar i alla fall pigga upp min vardag. […]

som presschefen skrev i ett av sina mejl. Och jag kan bara instämma och tacka!

”En fika med en god vän brukar pigga upp…”


Sen då till doktorn.
Jag mejlade mottagningen i söndags, fick mejlsvar från en annan läkare samma kväll och ett samtal från en sköterska i måndags – trots att jag hade skrivit att måndag eftermiddag INTE funkar för telefonsamtal. Hon trodde att det enbart betydde FRÅN DOKTORN, INTE FRÅN SKÖTERSKAN… Ja, ja, harkel, för mig är det ingen skillnad… Jag hade kontaktat mottagningen enligt överenskommelse med doktorn när jag var där för att få besked om röntgen. Men se då skulle jag få vänta två (2) veckor på telefontid. Dessutom fick jag tider när jag inte kan prata i mobilen eftersom jag kör bil, det vill säga mellan 16 och 16.30 när jag är på väg hem från jobbet. Så jag bad att doktorn skulle mejla i stället. Typ en rad. Med svaret. Det var allt. (Det var då sköterskan började prata om att min e-postadress inte fanns på mottagningen etc, men denna dumhet orkar jag inte skriva om igen.)

Vad tror du händer? Jo, klockan 16.13 ringer det på min mobil. Jag skulle just till att packa ihop, var lite sen på grund av den tämligen värdelösa kursen i eftermiddags. Gissa vem det var då? Nej, det var inte sköterskan, det var… doktorn… Så inte nog med att de verkar ha läsförståelseproblem på mottagning, de verkar inte förstå vad man säger heller.

Doktorn inledde med att säga att han inte var nån mejlande doktor.

Nää, har fattat det!..

tänkte jag och muttrade inombords. Bestämde mig där och då att en sån doktor kan jag inte vara listad hos.

Men eftersom det nu var så att doktorn ringde i alla fall, tryckte jag givetvis inte bort honom. Jag fick mitt röntgensvar och jag fick också namn på en ortopedtekniker. Jag fick veta att jag ska fortsätta med medicinen så att jag totalt äter den i tre veckor, inte bara två. Kryckorna kan jag släppa när jag så känner för det.

Det var det jag ville veta – och lite till. I morgon ska jag kontakta ortopedteknikern och sen rullar det väl på, nya inlägg som kostar skjortan. Kryckorna släpper jag när jag känner mig säker, hälen gör inte alls ont ibland, och fruktansvärt ont vid andra tillfällen. Även om jag gnäller och klagar på kryckorna är de en trygghet. Ett tag till.


Livet är kort.

Read Full Post »

En artikel med rubriken Chef eller hemlös… på Svenska Dagbladets hemsida fångade mig. Jag tyckte att rubriken var lite provocerande och började läsa. Inte blev jag mindre provocerad under läsningen heller…

Artikeln handlar om Elizabeth som jobbar som coach. Hon har skapat sin nya karriär genom att sänka kraven på sig själv. Bara detta provocerar mig. Hur går det till, liksom??? Militärisk disciplin och målmedvetenhet.

Jag suckar och tänker. Jag var militäriskt disciplinerad och målmedveten, men jag sänkte aldrig kraven på mig själv. Är det därför jag än så länge inte har blivit varken hemlös eller chef?

Elizabeth menar att allting handlar om kommunikation. Eller i alla fall alla våra relationer. I sin nya bok lär hon ut hur man grälar bättre, ger konstruktiv kritik, hanterar tonåringar och tacklar giftpilar från ”vänner”. Bland annat.

Hon har gjort fem års studiebesök inom olika branscher. Hon har mött krisande par, pratat med barn som ringer Bris, träffat hemlösa kvinnor i Göteborg och… oj oj oj vad den här kvinnan har gjort mycket.

Och så har hon kommit fram till att man ska tro på sin egen kraft och sätta gränser för sig själv, fejsa sina rädslor och ifrågasätta. Hmm… Just DETTA behövde jag ingen coach för att komma fram till… Det jag hade behövt – och behöver! – hjälp med är att komma vidare. Jag hoppas att jag hinner få lite sån hjälp. För det här med coachning handlar ju faktiskt rätt mycket om… pengar, också… Coacher tjänar pengar. Den som behöver coachning är i underläge.

Jag vill skicka med tre tips för ett gott ledarskap från Elizabeth och jag hoppas att de som bäst behöver läser dessa tips:

  1. Var nyfiken och intresserad av personalen. Lär känna personalen för att kunna bemöta personalen.
  2. Lär dina anställda prioritera.
  3. Var tydlig och låt ingen gå ifrån mötet svävande i ovisshet.

                                                                                                                                                            Och så tre av hennes tänkvärda livsdeviser:

  1. Det är ditt liv, lev så.
  2. Det finns inga mellandagar – ta hand om varje dag som om den var den sista.
  3. Våga välja bort, det ger plats för annat.

                                                                                                                                                             Tänk så lätt det ser ut i text… Men hur ser det ut i verkligheten?..

Read Full Post »

Nej, jag ska aldrig tacka dig för det du gjorde, trots att du sa att jag skulle göra det. Jag har ångrat att jag inte lyssnade på den där maginstinkten som kände vid vår första yrkesmässiga dialog. Den gången när du sa att

Jag vet hur du lever och det är OK!

Jag hajade till, reagerade starkt inuti. Tog kontakt med en pålitlig källa – trodde jag. Du fick fina vitsord och jag tolkade därför dina ord som omsorg.

Jag har ångrat att jag lät dig komma in under mitt skinn. Att du fick mig att tro att jag var värdefull så att jag sen inte var nån som helst match för dig att peta omkull mig när jag var sjuk och svag av sorg.

Du har inte bara förstört mitt liv, du har förstört för min familj – för den jag hade kunnat vara  för min älskade och hennes barn, för min gamla mamma. Jag är en Ingen nu. En paria. Och det du har gjort kan jag aldrig förlåta dig. Detta var den fyrahundranittioförsta gången du skadade mig.

Berättelsen om dig och det du gjorde ska bli spridd. Allt ska visas öppet. Sen kan du ju se hur mycket glädje du får av dina miljoner, för nånstans vill jag tro att du har ett litet, litet samvete. Ett samvete i vilket det händer nånting litet, åtminstone när du – och den som vill – öppet kan läsa om det du gjort.

Det handlar inte om hämnd. Jag kan inte glädjas åt din eventuella vånda – jag är inte ens säker på att du kommer att våndas. Det handlar om att jag har tagit kommandot och att det ur mina ord ska komma en katharsis värdig en äkta grekisk tragedi. Detta blev emellertid en svensk tragedi. Eller… en tragisk komedi…

Men vet du, med dessa ord ska jag lämna dig åt ditt öde nu, din lille fjant. Från den sekunden jag klickar Publicera är du borta ur mina tankar. Och om jag nån gång möter dig ska jag bemöta dig som jag själv har blivit bemött av åtskilliga passagerare under den här resan:

Som luft!

Du var en helt annan än den jag trodde. Du var djävulen själv. Men du kan inte göra mig illa längre. Du har blivit luft.

Read Full Post »

« Newer Posts