Ett inlägg om tillvaron.
Värmen är tillbaka! Även om det regnade så gott som hela dan igår föredrar jag det jämfört med kyla och snö. Under vintern går jag under isen, typ. Eller i ide. Om jag kan.
Jag är väldigt trött, fast jag inget gör. Fästmön och Prinskorven har också känt sig onaturligt trötta, men de jobbar ju för fullt respektive går i skolan, så det är inte så konstigt. Nästa vecka är det höstlov och då är i alla fall Elias ledig från skolan. Kanske var det Annas trötthet som gjorde att jag igår – för en gångs skull – fick klå henne i Wordfeud? Jag måste bara lägga ut resultatet:
Äntligen fick jag vinna!
Nu ska du veta att det hör till undantagen att jag klår Anna i Wordfeud. Och just den här matchen hade jag tur när jag mitt första ord, för det gav mig 252 poäng, om jag inte minns fel. Igår kväll startade vi en ny match och där ligger jag under – som vanligt.
Igår eftermiddag skulle jag ju ha blivit intervjuad för en veckotidning. Men först flyttades klockslaget fram två timmar, sen flyttades det fram till idag på förmiddagen. Vi får hoppas på tredje gången gillt annars struntar jag nog i det. För trots att jag är arbetssökande har jag ju liiite annat att göra än att häcka här och vänta på telefonsamtal. Samtidigt vet jag att det finns nåt som kallas Livet som kan komma emellan inbokade möten.
Gårdagskvällen tillbringade jag främst i bäste fåtöljen med att läsa. Jag var som sagt trött och jag bestämde mig för att se Ett herrans liv i sängen. Tror jag vaknade av mitt eget snark under första reklampausen… Eller också vaknade jag av mina gosedjur som tycktes ha orgier på bokhyllan i sovrummet!!! Snacka om snusk*r!!!
Vilda orgier bland gosedjuren ovanpå bokhyllan i mitt sovrum.
Medan jag har skrivit det här inlägget har jag passat på att hämta en systemuppdatering till iPhonens iOS 7. Jag har inte så många synpunkter på systemet längre, mer än att jag fortfarande tycker att det är fulare än föregångaren. OCH att jag numera får starta om min iPhone oftare än tidigare. Den agerar som om den behåller för mycket cacheminne, typ.
Efter intervjun blir det en promenad. Senare har jag en dejt med Anna, när hon slutar jobba. Jag ska skjutsa hem henne till Himlen och samtidigt passa på att prova benkläder av typen jeans, upphittade i min storlek under Annas gå-in-i-garderoben-raid i söndags.
Som du noterar är det ett väldigt liv i luckan här. Vissa dagar pratar jag inte med nån enda människa, har jag kommit på. Det är en märklig känsla, för jag är fortfarande van att ha kollegor omkring mig. Självklart hoppas jag på att snart få det igen.
Hur är det med DITT liv? Har du liv i luckan eller är du nästan eremit som jag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag vill veta hur andra har det!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 