Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘begravning’

Ett inlägg om helger och om att försöka finna ro.


 

Kallskuret och boken Livet går vidare

Folknykter och kristilig middag med mjölk och änglaservett igår.

Det är svårt med helgdagar. För den som jobbar kan det vara skönt med ledighet – om man nu är det en helgdag. För den som inte jobbar blir en helgdag extra trist. Det liksom ligger i luften när en torsdag blir söndag att dagen blir lååång och tråååkig och rätt… intetsägande och tyst. Ändå är inte helgdagar svårare att fylla än vardagar för mig.

Helt ledigt tog jag inte heller utan gjorde det jag skulle som den plikttrogna samhällsmedborgare jag är. Men jag unnade mig mycket läsning igår. Jag kröp in i Livet går vidare, in i en sjukhusmiljö från 1950-talet, med stärkta sköterske-uniformer och hemliga förälskelser mellan olika professioner. Boken är emellertid inte bara

kärlek på lasarett

utan så mycket annat. Medicinhistoria, till exempel. Och en allmän beskrivning av ett samhälle från ungefär samma tid som den gamla tidningen jag hittade häromdan.

Ljuslykta flaska

Tände ljus i mitt vardagsrum igår kväll. Just denna ljuslykta har jag fått av vännen M en gång.

Till middag åt jag tunna skivor rökt kalkon och mimosasallad. I kylen hittade jag en bit fetaost, svarta oliver och körsbärstomater. Måltidsdrycken blev mjölk – det var ju Folknykterhetens dag igår, inte bara Kristi Himmelsfärdsdag. Men den senare till ära dukade jag med änglaservett. Lite kristlig är jag allt.

Jag har svårt att finna ro. Ändå är jag trött jämt. På kvällen tände jag ljus i vardagsrummet och satt och njöt av min bok. Spelade lite Wordfeud. Inte ett skit att se på TV. Tyst i huset, för ovanlighetens skull. Var det därför jag inte fann nån ro?

Selfie  15 maj 2015

Selfie den 15 maj 2015 – med rynkor och allt.

Satt och lekte med mobilkameran och tog en selfie som jag skickade upp till Instagram. Fjorton personer gillade bilden av mig. Fjorton personer… Jag själv är inte överdrivet förtjust i selfies. Det är väl den där lille som sitter på axeln och säger

Du ska inte tro att du är nåt!

Men jag försöker ta en bild som jag kan använda i mitt CV, på LinkedIn och i ansökningar. En bild som visar hur jag faktiskt ser ut – med rynkor och allt…

Natten blev en prövning. Jag gick och la mig vid 23-tiden, läste ytterligare en stund och släckte före midnatt. Klockan två vaknade jag och låg vaken en stund innan jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan fem. Då mobilsurfade jag och läste fram till klockan sju när jag klev upp. Såna är mina nätter numera.

Dagens viktigaste projekt att är åka till bilverkstan för att få hjälp att byta en lampa. Clark Kent* blev ju underkänd i besiktningen och ska vi ut och fara med honom i helgen vill jag inte köra olagligt. På vägen hem stannar jag för att köpa en flaska torrt vitt vin till kvällens räkor. Min älskling kommer nämligen hit idag. Räkor med tillbehör kan vi äta båda två och det är enkelt att bara koka ägg, skiva avocado och citron och ställa fram dillkrukan och aioli. Till helgfrukostarna har jag betalat alldeles för dyrt för spanska blåbär och holländska hallon, men vi behöver få i oss C-vitamin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En liten tur med dammvippan ska jag ta samt hänga upp rena handdukar som vi kan smutsa ner. Lite fil och müsli ska jag få i mig innan jag åker till verkstan. Äggen kokar jag när jag kommer hem, räkorna får ligga i frysen till dess också. Min helg rullar på och kanske får jag mer ro när Anna är här.

Idag går mina tankar till vännen som ska gå på en kollegas och väns begravning samt till vännen som väntar besked efter en anställningsintervju. Jag håller mina tummar för er båda, även om syftena är olika!


Vad gör DU den här helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan så blir jag lite gladare! 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-intervju.


 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket.
 Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Grantchester Polisen och Prällen

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Efter att avsnittet inletts 
med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Rörgast

Rörgast är den sista delen i Theorins Ölandsserie.

Det är med stor sorg jag noterar att Rörgast är den fjärde och avslutande delen i Johan Theorins böcker om Öland och gamle Gerlof. För samtliga böcker har varit fyllda av spänning av den lite spöklika sorten. Detta var också den sista julklappsboken från 2013 i min att-läsa-hög. Tack, mamma!

Som vanligt är den gamle skepparen Gerlof huvudperson. Den pigge 85-åringen har denna sommar skaffat sig hörapparat. En natt väcks Gerlof av att nån bultar på dörren till hans bod. Utanför står en vettskrämd pojke som svamlar om ett skepp med döda sjömän.

En hemvändare har anlänt. Och syftet med hans besök är hämnd, ingen tvekan. Strax inser Gerlof vem hemvändaren är. Han minns en begravning för många år sen och hur det knackade inifrån kistan…

Johan Theorins böcker brukar varva realistisk spänning med det spöklika, oförklarliga. Denna gång är det spöklika nertonat rejält, förutom knackningarna i kistan. Det är lite synd, för just detta inslag gav böckerna det där lilla extra. Jag lärde mig emellertid att ett rör är en ett gravröse och en rörgast följaktligen ett gravspöke…

Nu är emellertid detta inte nån dålig bok. Men flera berättelser, några om ofattbara lidanden, varvas och det blir ibland lite rörigt och lite… långt. Toffelomdömet blir inte det högsta, men ändå högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som nu har blivit film.


Vad driver en människa
att skriva en väldigt utlämnande bok om sin barndom? En bok, som får till följd att delar av släkten inte längre vill umgås med henne. Och vad driver samma människa till att låta boken bli film? Jag skulle säga… mod. Jag kan inte uppfatta Åsa Linderborgs Mig äger ingen på annat sätt.

Mig äger ingen

Självutlämnande och modigt!


Det är nu ett tag sen
Åsa Linderborgs bok kom ut. Sex år, till och med. Författaren själv har sen dess inte bara lämnat Uppsala, hon har också arbetat ett antal år som kulturchef på Aftonbladet.

Åsa Linderborg skapar ofta rabalder. Med sin bok blev hon folkkär – och hatad av släkten. Hon är inte längre välkommen till familjesammankomster som begravningar ens, enligt en lång och välskriven artikel i Svenska Dagbladet.

Det kostar på att skriva sanningar. För sanningar är det, författarens egna sanningar. Den som var med kanske har en annan sanning. Det spelar ingen roll. Sanning som sanning. Du kan nämligen aldrig ta ifrån en människa hennes upplevelser, hennes sanningar.

Det var under pendlingen som Åsa Linderborg skrev. Det var den enda tiden hon hade att skriva. När hon märkte att vem som helst som satt i tågvagnen kunde läsa – och läste! – insåg hon att hon verkligen hade nånting att berätta.

Ska man kategorisera Åsa Linderborgs bok hamnar den under Modern arbetarlitteratur – tillsammans med Susanna Alakoski, enligt Åsa Linderborg själv. Jag håller med. Det är smutsigt, tufft, dåligt med pengar, skitjobb och så alkoholen.

Men oavsett politisk hemvist – för såna här böcker är politiska… Det här är modigt. Det är ännu modigare att göra film på en bok som fick släkten att göra slut. Det är modigast att stå med rak nacke och göra detta. Att erkänna att man inte vet svaret på frågan varför man gör film av sin självbiografi som har gjort så många arga och upprörda. Heja Åsa Linderborg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en sån där fin dag som behövs ibland.


Idag var det vår dag.
Bara för oss. Nästan. Vi sov inte så värst länge, men tillräckligt. For ner på torgloppis mitt på dan. Massor att titta på, mycket folk och jättehett. (Ja, det var jobbigt och svårt, men jag klarade det.)

Vår vän Greken (och Fästmön) bjöd (vi fick sån jäkla stor rabatt så vi skämdes!) på finfin lunchfika – var sin underbart god ostfralla med grönt och till dessert var sin smarrig kaka. Jag tog en morotskaka, det lät nyttigt och bra.

Vi tittade på böcker på ett par ställen. Var sin bok fick följa med oss hem. Och nånting mer till en kommande födelsedag hamnade i en påse som Anna bar. I den affären såg jag en äkta häxa. Bara kvasten fattades. Hon var en av dem som behandlade mig som luft på en begravning för ganska precis två år sen. Jag har svårt att glömma sånt, det gjorde så ont.

Vi vilade fötterna och fann svalka vid floden. I struparna rann nåt vått, starkt, kallt och gott innan vi kämpade uppför backen till Il Forno Italiano. God mat, ett glas underbar ripasso, ljuvlig dessert.

Det går att stänga ute sånt som är jobbigt och svårt runt omkring. Om så bara för en dag. Tack, Anna älskling, för att du är den du är!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om första delen av en TV-film.


Jag gillar Anna Janssons böcker
om gotländska polisen Maria Wern. Men det blir inte alltid bra när böcker filmatiseras. Inte ens för TV. I kväll visade TV4 första delen av Maria Wern: Svart fjäril. Och vad tyckte Åsikts-Tofflan om den???

Maria Wern

Maria Wern. Eller Eva Rööse, dårå, som spelar Maria Wern i TV-filmerna.


Maria Wern: Svart fjäril
är baserad på boken med samma namn, men också på boken Pojke försvunnen. Jag har läst båda, men jag läser ju ganska många böcker, så jag minns inte handlingarna.

Dagens filmdel börjar nästan så gott som genast med ett mord med en plastpåse och en explosion. Ytterligare mord och explosioner följer. Polisen tror att mördaren vill dölja eventuella spår genom att spränga brottsplatserna i luften. Hela tre människor tas av daga i afton. Eftersom modii operandii är lika – trots att ett av morden sker i Jönköping – försöker polisen hitta nån gemensam nämnare. Vid slutet av kvällens program var ingen sån upphittad. Däremot syntes ”fel” person besöka en begravning…

Fortsättning följer i morgon. Men detta första avsnitt får högt betyg, för spännade var det!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en deckare i universitetsmiljö.


Min tämligen nya bekantskap
bland svenska deckarförfattare, Kristina Appelqvist, gjorde mig nyfiken på mera efter att jag läst hennes debut Den svarta löparen. Jag har just lagt den andra delen om rektor Emma och polis Filip, Den som törstar, till handlingarna.

Den som törstar

Många mördas i universitetsmiljö.


Tillbaka i Skövde igen
och vid Västgöta universitet. Dess rektor Emma ska delta i en begravning för en kollega. Emma ska vara med i kören som vid detta enstaka tillfälle ska ledas av den världsberömda operasångerskan Angela Hansson. Men på morgonen för begravningen hittas Angela mördad – ovanpå den döde professorn i hans kista. Detta startar en serie händelser. Och det är inte slut på morden…

Jag gav Kristina Appelqvist en chans till och jag tycker att den här andra delen i Emma-serien är bättre än den första. Men det finns saker jag fortfarande retar mig på, till exempel överflödet av utrop som

Vad fint!

och

Vad synd!

och

Vad bra!

Det känns som ett styltigt språk och jag skulle ha föredragit om ordet

vad

bytts ut mot

så 

eller möjligen talspråkiga

va´…

Jag tycker också att skildringen av Filip och Emmas förälskelse känns lite… stapplande. Den första delen slutade med att de skulle åka till Rom, den andra delen börjar med att det liksom inte är nånting mellan dem. Inte nånting som sprakar i alla fall utan tämligen… trist. Det känns inte heller trovärdigt att Emma hoppar in som barnvakt till Filips dotter Elin, när flickan är sjuk. Jag menar, har Emma och Elin ens träffats?

Totalintrycket är dock bättre än ettan. Den som törstar är riktigt spännande bitvis, men jag lyckas pricka rätt på mördaren innan denn*s namn avslöjas. Det blir en betygshöjning med en halv toffla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Gissningsvis har det hänt andra saker idag än att jag har varit hos tandläkaren. Jag ger mig ut på en spaningsrunda och kollar läget i omvärlden.

Tronskifte vad gäller efternamn. Andersson har nu kört om Johansson och blivit Sveriges vanligaste efternamn. Fast det handlar inte om att Anderssönerna har blivit fler, utan att Johanssönerna har blivit färre. Karlsson häckar på tredje plats. Inget fel på son-namn tycker jag, dårå, som alltid har haft ett ovanligt efternamn.

RegnbågspaketNya Zealand säger ja till samkönade äktenskap. Landets parlament har godkänt en lag och nu blir Nya Zealand det trettonde landet i världen som enligt lag OK:ar samkönade äktenskap. Vilket land blir nummer 14, tro?

Margaret Thatcher begravdes idag. Ja, Margaret Thatcher är död. Idag begravdes hon. Polisen tvingades ingripa i början av kortegen. Varför ska det vara så svårt att respektera andra människor? Margaret Thatcher är död. DÖD. Hon själv skiter numera i protester mot sin person. Men hon har anhöriga.

Dagens PuckoFörsämrat förtroende. Åtta av 35 allianspolitiker har fått försämrat förtroende för styrelseordföranden inom den verksamhet i vårt län vars huvudsyssla är vård. Eh… som man frågar får man svar, anser jag…

Malin Åkerman har fått en son. Men vem fan är Malin Åkerman? 😳

Twitters musikapp hyllas. Det här låter spännande! Fast än så länge är det bara några få utvalda twittrare som får testa appen. Men kanske, kanske att vi vanliga dödliga får tillgång til appen redan i helgen!

Liten Toffla på stor hästÄta fritt eller äta rätt. I kväll är det debatt med anledning av köttskandaler och annat. Från mitt jobb deltar en doktorand som har tagit fram en köttguide. Men inte ens hennes hemvist på arbetet kunde lokalblaskan stava rätt till. I kväll ska lokalblaskan leda debatten. Vi får se hur det går… Men det klart, man behöver ju inte kunna stava för att prata.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.


Det är inte så
att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »