Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘begrava’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen blev det ett perfekt tillfälle att titta på en av de två Irene Huss-filmer jag fick av Fästmön i julklapp (Tack, sötnos!) . Anna och jag hällde upp var sin mugg java och slevade upp var sin bit Toblerone-kaka. Sen öste vi på Irene Huss 7: Den som vakar i mörkret i DVD:n.

En ruskig film om en seriemördare…


Två pojkscouter
hittar ett kvinnolik på ett fält. Fast när polisen så småningom tittar närmare – efter att Irene Huss återvänt till fältet – hittas ytterligare kroppar. Alla lik har begravts tillsammans med ett föremål. När polisens utredning tar fart inser de snart att alla kvinnor är medelålders och väldigt lika varandra. Samtidigt börjar även Irene själv känna sig förföljd. När nån ger sig på hennes familj överväger hon att säga upp sig…

Fy te rackarns, det här är riktigt ruskig film! Alla Irene Huss-filmerna är för övrigt baserade på lika bra böcker, med samma titlar som filmerna, av författaren Helene Tursten. Handlingen känns realistisk och är ofta brutal och blodig…

När bok och film är lika bra blir även Tofflans omdöme det högsta! Och så ser jag fram emot att titta på de återstående fem filmerna i serien…

Read Full Post »

En liten bok med fyra berättelser. Det fick jag av Lena Köster när vi var och lunchade den 20 maj, två före detta arbetskamrater som inte setts på bra länge. Jag är inte nån stor fan av short stories, men visst. Det var lite kul att få Med omedelbar verkan av författaren själv.


Jag har gjort bilden lite extra stor för boken är ju så liten.

                                                                                                                                                            Fyra berättelser om fyra människor som beslutar sig, enligt baksides texten. Men det är också människor vars berättelser hänger ihop – mer eller mindre. Så det blir nästan som en kort roman. Det handlar om Birgit, som blev sexuellt utnyttjad av sin pappa, Elsa med rösten som förlorar sin gåva, om Per som ska begrava sin bror. Och kanske den starkasete av dem alla, berättelsen om Anja som tillsammans med sin man är med om en trafikolycka. Ett litet HBTQ-tema i den, för övrigt.

Det här är bra. Jag kan inte säga att jag är förvånad, för jag vet att Lena Köster kan skriva. Men att få ihop berättelser som är så mycket mer än bara short stories, noveller, är en svår konst. Att dessutom hålla kvar läsarens intresse genom de cirka 160 sidorna är inte allom givet. Lena Köster lyckas med både och.

Några få korrekturfel stör och något lite känner jag att vissa av berättelserna inte är riktigt färdiga, eller skulle kunna vara mer. Men högt betyg! Och TACK för en fin bok, Lena!

Read Full Post »

En barnslig blå längtansdag idag. Varför är längtan just blå? Men den ÄR blå. Blå. Och barnslig. Är det barnsligt att längta? Kanske. Det är i vart fall inte manligt. Inte heller är det tantigt. Jag längtar. Jag längtar efter dem som inte längre finns här idag. Jag längtar till exempel efter min pappa. Det är fyra och ett halvt år sen, men jag saknar fortfarande. Att mista en förälder som vuxen kan göra en lika ledsen som ett barn. Det finns ingen åldersgräns för sorg. Bara det att som vuxen förväntas man klara sig ändå. Det gör man, på nåt sätt. Även om det obegripliga tog min pappa ifrån mig.  Det blåa vattnet han simmade i – som tonåring när han först kom till Sverige. Och nu är han uppe i den blåa himlen.


Det blåa vattnet tog min pappa och nu är han uppe i den blåa himlen.

                                                                                                                                                       Mina tankar går också till Sysslingen som snart ska begrava en älskad förälder och som nu står föräldralös. Det är sorgligt. Det är sorgligt även om man har en familj själv och även om man har syskon.  När min pappa dog fanns mamma och jag. Förts året därpå träffade jag Den Mest Älskade. Hon som har stått vid min sida sen dess trots alla motgångar och trots att krisen fortfarande är en kris. Varje stund vi är ifrån varandra längtar jag. För jag tar aldrig Anna för given. En dag kan allt gå i tusen bitar.

Read Full Post »

En granne som visar tuttarna lite hur som helst, ett grannpar som har tältmöten. Livet blir… annorlunda för Selma och Artur Jacobsson när Disa och Arne och Britt Hernemo flyttar till grannskapet. Jag har just lagt boken Rosa elefanter av Karin Brunk Holmqvist till handlingarna. Tack för många glada skratt, älskling (som gav boken till mig i julklapp)!


De rosa elefanterna finns på Arturs slips. Bland annat.

                                                                                                                                                         Selma och Artur Jacobsson bor på en liten gård i en byhåla. De har bara kvar sina höns och de har knappt varit utanför länsgränsen – mer än en gång. Då åkte de till Småland. Deras liv är ganska händelselöst, men bara tills de få nya grannar. Först kommer Disa, en märklig person, en sorts övervintrad hippie. Sen kommer paret Hernemo som har religiösa tältmöten. Samtidigt försvinner en man och Artur funderar på om det inte är den försvunne som Hernemos har begravt i sin trädgård.

Som alltid i Karin Brunk Holmqvists böcker är situationer och karaktärer dråpliga. Man ser verkligen karaktärerna framför sig – alltid äldre, lite byhåleoriginal i vissa fall, men kluriga och inte så tokiga. Det är med glimten i ett vänligt öga författaren skildrar dessa antihjältar som faktiskt blir hjältar i läsarens ögon JUST därför att de inte är så… tokiga som man först kan tro.

Det här är en liten bok för dig som vill fnissa och skratta. Det gör man alltid när man läser nåt av Karin Brunk Holmqivst.

Högt betyg!

Read Full Post »

För ungefär ett år sen öppnade vår svenska kyrka för vigslar av homosexuella par. Hittills har man genomfört 142 vigslar.

Men det finns fortfarande motstånd mot fattade beslut lite här och var i kyrkan. I Göteborg, till exempel, där vägrar prästerna att viga homosexuella par. Stiftet har avsagt sig sin vigselrätt. Denna uppgift är fel. Jag har läst fel. FEL. Rätt ska vara: TRE präster i Göteborgs stift har avsagt sig vigselrätten, inte hela stiftet.

Då undrar jag bara lite stilla när vissa präster ska vägra att begrava mig och mina gelikar eller döpa små barn som KANSKE kan vara homosexuella. Och vad ska vi då ha präster till???


Tänk om barnet är homosexuellt!..

Read Full Post »

Older Posts »