Professor Frans och den siste Sturen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Åter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivna på Agueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kramper, prestige och vad har man för ansvar, egentligen..?

Det är inte roligt att studsa upp mitt i natten med kramp i benet. I natt hände det mig två gånger. Det var främst högerbenet som tyckte att jag skulle upp och dansa. Särskilt lätt att dansa är det inte heller när vissa delar av foten är inflammerade. Men värst var det nog när höger vad OCH vänster lår krampade. Det går liksom inte att stampa hur som helst när Den Onde har satt tänderna i ena hälen. SÅ. Nu har jag beklagat mig färdigt. Tror jag. Jag får se om jag ringer doktorn idag eller inte…

Det är inte lätt, det här med krämpor och vård. De flesta av er har nog insett att jag går i väntans tider för en operation. Remissen torde ha varit på Sjukstugan i Backen i två månader nu. Vårdgarantin säger att man ska få en första bedömning inom 90 dagar, alltså tre månader. Tror jag vad jag vill på när det gäller den organisation som ansvarar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård! Men lita på att jag – alternativt mitt dödsbo, dårå – river upp himmel och jord om väntetiden leder till alltför stora konsekvenser för min person! Då månde somliga jubla, men jag vet en eller två som faktiskt gillar mig. Ni andra kan ju ha fest.

Jag blir förbannad när jag på insändarplats i dagens lokalblaska läser hur en representant från ovan nämnda organisation svänger sig i en fråga som rör avtal med en privat klinik här i Uppsala. (Tyvärr ligger insändaren inte ute på nätet, så du får kolla papperstidningen!) Det är en doktor som har lämnat Det Sjunkande Skeppet Sjukstugan i Backen och startat eget. Doktorn är specialist inom sitt cancerområde. Men tro inte att forna arbetsgivaren remitterar patienter dit! Nej, i stället skeppas/flygs patienterna UTOMLANDS för behandling. Vem kan rimligtvis vinna på det??? Det torde ju kosta skjortan rent samhällsekonomiskt. Och hur orkar patienterna som ju faktiskt är svårt sjuka i cancer? Dessutom, hur kul är det att ligga på sjukhus utomlands, få jobbig behandling och inte kunna ha nån när och kär där som stöttar? Jag tycker att du ska läsa insändaren och uppröras av de floskler denna direktör skriver. Den som är svårt cancersjuk har nämligen inte just tid att vänta på nån jävla upphandling, som dessutom ska föregås av nån sorts utredning!!! Nej det här stinker prestige lång väg!!

Lite elakt kan jag emellertid inte låta bli att skratta när insändaren är undertecknad med fel titel. Korrekt titel ska vara hälso- och sjukvårdsdirektör, inte hälso- och sjukhusdirektör – befattningshavaren sysslar ju med lite mer än bara slutenvård… Men inte ens det har man uppenbarligen koll på…

Hur lyder titeln, egentligen? Ingen koll alls verkar man ha.

Nu ska jag coola ner mig och försöka sätta mig in i virtuella arbetsrum och kolla om ett alternativ som används lite här och var inom vår organisation kan var lämpligt att använda vid ”mina” institutioner…  Lunch blir det som vanligt på Thaistället och då ska jag även investera i ytterligare ingefärskarameller. Och i kväll går jag på föreläsning på Stadsbibblan!

Och ja just det… Kungen kommer till Gamla Uppsala idag. Bara så du vet…

Livet är kort.

Read Full Post »

På plats i vardagen igen

Uj uj uj… Det känns konstigt att sitta vid stora skrivbordet på jobbet igen. Men jag är mycket imponerad av mig själv, för jag kom ihåg lösenordet och kunde logga in på jobbdatorn – efter tre försök. Och då behövde jag inte titta på min fusklapp!

Kom ihåg lösenordet.

Förmiddagen ägnar jag åt att gå igenom mejl. Först en snabbgenomgång och en bedömning av vad som måste prioriteras. Därefter genomläsning, vidaresändning, bokningar… Två viktiga möten är redan inbokade den här veckan.

Min S-favorit har varit här och grejat med min dator eftersom vissa filer och mappar har migrerats under sommaren. Känns så bra att få sånt fixat omedelbums – och utan att jag bad om det. S såg ett mejl från mig till alla på institutionen, tror jag, och insåg att jag är tillbaka. Passade på att ge S ytterligare ett jobb, nämligen att fixa min laptop så att jag kan börja använda den snarast.

Hade förstås svårt att somna igår, så det blev väl högst fyra timmars sömn. Lär vara helt slut i kväll. Men annars gick det bra att gå upp klockan 6.10 – typ fyra timmar tidigare än jag har stigit upp den senaste veckan… Jag borde nog ha ”tränat” och förberett mig för tidigare sänggång och tillhörande tidig uppgång, men jag ville njuta av kravlösheten under semesterns sista dagar.

De flesta verkar vara tillbaka här på institutionen idag. Det är kul att träffa alla igen. Jag har förstås mest bara vinkat till folk genom glasväggen, det är bara S jag har pratat med. Förmiddagens fikarast höll jag på rummet, vid datorn.

Det var ensamt i morse vid frukosten, ingen som inspirerade mig till roliga ämnen att blogga om. Jag får försöka komma på saker ändå att skriva om. Och jag kan ju börja med att skriva att jag högt skrek

Idiot! 

i bilen i morse på väg till jobbet. Jag skriker ganska ofta just det ordet i bilen, men i morse menade jag det verkligen. Man kan väl inte bli annat än urförbannad när en busschaufför, en yrkeschaufför, alltså, svänger ut rakt framför mig när jag kommer på huvudled. Hur är det med trafikkunskaperna, egentligen???

Såväl frukost som färd till jobbet avlöpte emellertid väl. Och jag kom ihåg att sätta på mig jobbuniformen som inte består av solkigt tjockis-svart linne och shorts alt. tunna mjukisbrax. Det klämmer lite här och var, kan jag meddela. Magen är som den är och som jag skrev igår i ett inlägg lär jag få vänta på hjälp… Under tiden tar jag en dag i taget, försöker se framåt och så ler jag. För det sa M på Arbetsförmedlingen åt mig att göra.

Du ska le. Le ofta!

sa M.

Det är ord jag har tagit fasta på. Och faktum är att det funkar att le! Inte nåt fånleende som mr UtanKänslaFörDetVerkligenRoliga utan ett som når upp till ögonen. För jag är glad att vara tillbaka i vardagen igen. Mycket!

Livet är kort.

Read Full Post »