Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘be om hjälp’

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen – med alla dess möjligheter.


Det sägs att när Fan blir gammal
blir han religiös. Jag är ju född på stenåldern, så jag börjar bli till åren kommen. Religiös börjar jag däremot inte bli. Min tro har jag haft med mig genom hela livet. Det är emellertid inget jag pådyvlar nån annan. Det är min tro. Min personliga. Jag tror lika mycket idag som igår.

Rubriken till det här inlägget kan få vem som helst att misstänka att jag har gått med i nån mystisk sekt. Det har jag inte! Det var lite det jag ville rådda i inledningen. Men jag vill andas positivism, för idag mår jag riktigt bra! Den här dan har börjat helt fantastiskt! (Tyvärr har jag inte fått jobb eller så, men ändå!)

För första gången den här säsongen noterade jag minusgrader på termometern. Jag har sovit med öppet fönster i natt och det är minst sagt kyligt i sovrummet – såsom jag vill ha det. Mina stackars krukväxter vill emellertid inte ha det riktigt så svalt. Därför måste jag hitta nån sorts kompromiss.

Termometer med minusgrader

Kylig morgon! Säsongens första minusgrader här.


Himlen är emellertid klarblå
och därför tänker jag ge mig ut så snart jag är redo för att ta lite bilder. Bättre ljus än idag kan man inte få! Jag har ingen aning om vart mina fötter ska bära mig, men nånstans blir det. Högerfoten gör fortfarande ont, men jag kollade upp den tänkbara skadan på nätet. Det är verkligen och troligen ett uttänjt ledband och det bör bli bättre inom två, tre veckor. Nu har det gått en och en halv.

I morse hittade jag två riktigt intressanta och spännande jobb att söka! Det ena kan till och med tänkas vara här i Uppsala. Jag ansträngde mig verkligen med mina ansökningar och har tagit till mig det Twitter-Asa och Anna W föreslog. Ha! Det är inte alla människor som har två personliga coacher! Det är heller inte alla människor som är fräcka nog att be två nya vänner om hjälp med detta… 😳

En blomma till håret

Tack, Twitter-Asa och Anna W!


Min dag idag
har faktiskt inte så många punkter. Dagens jobb är sökta. Det finns en maskin torr tvätt att lägga i lådor eller strykhög. Promenaden planeras för fullt. Jag har lagt in alla mina räkningar för betalning och försöker ha is i magen att det kommer in fler kronor än de 4 950 som a-kassan har skickat idag. Det saknas 3 800 kronor. Om jag avstår tusenlappen till mat som går direkt till ICA-kortet saknas det bara 2 800. Det borde gå att skrapa ihop! Reparationsfondspengar, var är ni? Inkomstförsäkringen, snälla kom!

Innan jag ger mig ut på promenad ska jag ta en kort flukt i bladen. Jag läser rubriker och ser att Björn Borg stänger butiker i Holland, att Stockholmsbörsen går uppåt och att man kan chatta om skilsmässor idag klockan 16 hos DN. Vidare noterar jag att fästingbett kan ge köttallergi och att Christy Walton är världens rikaste – kanske elakaste också? – person. (Jag har ingen aning om vem Christy Walton är.) Värst i Stockholm tycks vara att 10 500 personer i Vasastan är utan internet. Jämför det med hur många människor i Afrika som är utan el och vatten… Bara jämför lite… Och bråket mellan Hanne Kjöller och Janne Josefsson fortsätter. How about some communication, folks???

Vidare noterar jag att Uppsala är väl representerat på Bokmässan. Till och med min Nästanbror nämns i lokalblaskans artikel *ritar ett stort kryss i innertaket*. Ordkriget om vården på UCC fortsätter och man undrar hur många liv miljöpartisterna sätter på spel med dessa sandlådefasoner… Får mig att definitivt aldrig rösta på det partiet. Hur kan man vilja sätta käppar i hjulen för behandling av svårt cancersjuka? Det övergår mitt förstånd. I stället för vård läggs det hellre pengar 220 miljoner på ett parkeringshus. Maj gadd…

Jag vet inte om den här dagen är så fantastisk, egentligen… Men jag tänker göra det bästa jag kan för att min dag ska fortsätta vara det i alla fall.

Vad händer hos dig idag??? 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om just dessa tre.


Det är höst, det är mörkt tidigare om kvällarna. Och då måste bilens alla lampor fungera. I kväll när jag skulle åka och hämta Fästmön från jobbet upptäckte jag en trasig baklykta. Jag vet att jag inte är så bra på det här med att meka med bilar, så i morgon ringer jag verkstan och ber om hjälp. Det kostade knappt en hundring sist och det kan det vara värt. Jag har liksom varken kunnande eller verktyg ens, inte heller reservlampor. Naturligtvis ringer jag Märkesverkstan. Jag har lärt mig av det dyra misstaget jag gjorde när jag lät Mekarbruden, som till min stora förvåning är verkstadschef på en bilverkstad nån annanstans, lägga händerna på Clark Kent*.

pajbil

En pajbil. Eller en paj baklykta är det på min. Bilen bilden är dock inte min, den bara illustrerar paj bil.


Segern då?
Tja, tyvärr kan jag inte gå in så djupt på den för det skulle röra upp en massa… inte sår, men ungefär som att sätta sig i en myrstack. Eller trampa i ett getingbo. Du fattar, va? Men… segern är MIN! Jag är kvar. JAG. Den här ronden/halvleken/setet/omgången också. Tofflan – Motståndarlaget Pucko 2-0. HA! HA HA!!

Bitte Blöja

Skit på dig, loser!


Det här med annonser på WordPress,
det gillar jag inte alls! Jag bloggade om det tidigare idag. Dessutom skrev jag några rader i högerspalten i rutan högst upp med fotot på mig. Som straff försvann alla mina bloggföljare, noterade jag när jag administrerar bloggen. Gissar att det var diktatorn på WordPress som blev förbannad och straffade mig, helt enkelt, för att jag vädrar mina åsikter offentligt. Så om du känner att du vill följa min blogg igen, gör ett nytt försök. Bara för att reta WordPress, om inte annat…

Följare

Följarna bara försvann. Kvar är endast mina Twitterföljare.


*Clark Kent = min för tillfället lite enögde-bak-i-nacken-bilman


Livet är kort. Och händelserikt! Jag vill inte missa en sekund av det.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista lördagen i Metropolen Byhålan.


Det är faktiskt så
att jag är övertygad om att det dröjer innan jag kommer tillbaka hit. Och kanske är det denna känsla som gör mig vemodig i natt. Men jag ska hur som helst försöka sammanfatta min dag i ord och bild och försöka att inte låta det negativa och ledsna ta över.

Efter många om och ett antal flera men kom vi iväg för att handla. Då hade jag i nån sorts förvirrat tillstånd rivit runt i skåp och väskor efter en påsjävel som jag hade mitt trådlösa modem i. Ingenstans hittade jag den! Jo, till sist. Flera timmar efter hemkomsten från vår shoppingur… Släktdrag, det där att lägga saker på så bra ställen att man inte hittar prylarna själv..?

Vi fyllde på mammas förråd av mat och andra förnödenheter och köpte blommor till kyrkogården. Mamma passade på att fylla på sitt sminkförråd också. Den lilla utflykten tog över två timmar, men både mamma och jag blev nöjda. Och äntligen kunde vi prata lugnt och sansat om total årsskötsel av graven. Det är ohållbart att mamma ska behöva be folk om hjälp hela tiden, lika ohållbart som det är för mig att åka 60 mil för att plantera blommor eller tända ljus. Jag har kollat priser nu i kväll och att dela på en tusenlapp om året har vi råd med. Ett tag till.

Dagens middag hämtade jag från Nattkröken. Jag var första kund idag. Han kämpar verkligen hårt, den där korvkioskkillen! Jag hoppas att han fortsätter kämpa för nåt som faktiskt är kultur…

En kvart över sju lämnade jag mamma och gick ner till hamnen för att träffa vännen FEM. Vi hann träffas en stund, alltså, innan jag åker. Kanske skulle jag ha åkt hit nästa vecka i stället, men nu är det som det är. Jag har varit här i nästan tio dagar. Dags att fara hem.

När man inte ses så ofta inser i alla fall jag att man vet väldigt lite om varandra. Ja FEM vet säkert massor mer om mig än jag vet om henne, men jag fick ändå en del glimtar från ett liv och en tid som jag inte har varit delaktig i. Om vi bodde närmare skulle vi absolut träffas oftare. Vi delar nämligen en stor passion – böcker. Naturligtvis blev det en hel del snack om litteratur, men också om film. Sen hade jag liiite svårt, periodvis, att koncentrera mig på vad FEM sa. Det var så mycket lustigt folk i omlopp att jag inte kunde låta bli att glo. Jag erkänner!

Ett stort sällskap på stället dit vi gick för att dricka kaffe och äta kakor respektive ta en öl hade nån sorts lek för sig, såg det ut som. Typ Hela Havet Stormar. Eller också var alla i sällskapet allmänt förvirrade. Ingen av dem satt stilla många minuter. Efter ett tag serverades de mat. Som på en given signal steg alla damer i sällskapet upp, tog sina tallrikar och försvann in i restaurangen. Några kom tillbaka med sina tallrikar efter en stund, medan andra återvände tomhänta. Lämnade de tillbaka maten, eller vadå? Sista gången jag tittade hade de som gjort sig av med sina tallrikar fått nya tallrikar – med annan mat. Jaa, det var snurrigt värre! Dessutom tycker jag inte att alla passar i shorts. Eller, jag skiter i vad folk har på sig hemma, men inte på en restaurang. Om jag hade ätit på stället skulle jag ha mått smått illa av det jag såg – motsatsen till fägring i uttrycket

kvinnlig fägring…

FEM och jag tog en promenad längs kanalen och FEM visade mig den nya bron. De har röjt ur vid sidan av kanalen och gjort fint med nya bänkar etc. Här skulle jag gå ofta om jag var bosatt i stan!

Strax före klockan 22 var jag hemma, lagom i tid för att umgås en stund med mamma framför TV:n tillsammans med Kommissarie Banks. Ja, det är väl bara att säga som det är – jag är en tant.

I morgon ska jag försöka komma iväg runt 13-tiden, för jag vill köra till Sommar i P1. Men man vet aldrig. Klockan har sprungit iväg nu och den blir väl närmare två innan jag kan posta det här inlägget.

Här kan du se en del av mina upplevelser under lördagen i fotoform:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk spionthriller.


En del tycker att britterna hänger kvar
i sina världskrig. Och till viss del håller jag med. Men det finns ju så mycket kring krigen att berätta, samtidigt som människorna som var med då och som kan berätta blir färre och färre.

Brittiska miniserien Restless är emellertid en fiktiv spionhistoria. Den första delens sändes förra lördagen, men först igår på fredagen, när det bara var skit på TV och både Fästmön och jag var trötta, tog vi en titt.

restless
Sally/Eva och dottern Ruth vid köksbordet i mitt drömkök*, för övrigt… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Red Arrow International GmbH)


Ruth och sonen Jochen
hälsar på sin mamma/mormor Sally. Sally verkar nervös och säger att hon känner sig bevakad och förföljd och ber dottern om hjälp. Ruth får en mapp att läsa igenom. Det som först slår henne är att hennes mamma inte alls är nån Sally utan Eva Delectorskaya, en ryska som engagerats av brittiska underrättelsetjänsten som spion. Eva utbildas och kommer efter en del våldsamma händelser till USA.

I det första avsnittet får vi följa Eva spionliv genom tillbakablickar. Dåtid varvas med nutid – som i det här fallet är 1976. Ruths första uppgift blir att söka upp mannen som rekryterade Eva, Lucas Romer.

Riktigt spännande och välgjord spionthriller, producerad 2012, med kvinnor i centrum. Bra skådespelare dessutom! En av döttrarna på Downton Abbey spelar till exempel dotter även här (Michelle Dockery).

I kväll går andra och sista delen klockan 21 på SvT1. Vi ska ut och röra på oss, så för säkerhets skull ställer jag DVD:n på inspelning.

Första avsnittet får högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*mitt drömkök = från en vinkel sett var detta köket i mina drömmar ganska exakt – förutom färgerna. Men annars, skrämmande likt! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

stordatorn
Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.


Sen pratade jag med Fästmön
och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Morgontemp 9 april 2013
Eh… nästan nio grader kallt.


Idag ska jag traska upp
till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…


Livet är kort.

Read Full Post »

När den här dagen har passerat är halva semestern slut. Det är märkligt, det känns som om tiden har gått fort. Men ändå känns det väldigt länge sen jag jobbade. Jag sover dåligt på nätterna, det har antagligen med värmen att göra. Kan inte ha sovrumsdörren öppen nu när mamma är här. På så vis blir sovrummets enda luftintag det lilla vädringsfönstret. Och huset, som är av tegel, är uppvärmt som en bastu.

Eftersom här har blivit liv i luckan igen är det lika bra att inte sova med öppen dörr. De omkringboende skickar ju gärna ut sina barn tidigt, så… Men i morse var det två karlar som väckte mig! De stod, med var sin hund, tror jag, på husets framsida och gafflade i säkert 20 minuter. Tror inte att de insåg hur väl det hörs och att folk har sina vädringsfönster öppna så här års… Joråsaatte… Man kan få höra många (o)intressanta saker utifrån.

Karlar kan låta högt också.


Vissa puckon har nu släpat ut skrikande barn
på framsidan – som om det skulle låta tystare där. Men först har man smällt i dörrar ett par gånger. Å, för några dar sen var det så lugnt här… Det är ta mig fan tystare på hotellet i Stockholm där vi brukar bo. Hotellet med… vad är det… sju, åtta våningar och jag vet inte hur många tusen rum…

När vi gick till bussen igår noterade jag att fönsterarbetet har stannat av. Skönt, då sliper jag oroa mig för det just nu. Samtidigt inser jag att jag troligen måste be nån om hjälp när fönsterbytet blir aktuellt, eftersom jag kanske har lyftförbud. Det irriterar mig, att behöva be andra om hjälp. Nu på morgonen har jag ont igen, men det är ofta så dan börjar och lite senare brukar det försvinna.

I eftermiddag åker vi, en trio, på shoppingutflykt till landet. Det är 25 grader varmt, så det är ju verkligen en bra dag för det. Flämt… Men det ska bli rätt OK ändå. Det är enklare att åka dit med mamma än ner på stan, där det är stekhett, dit vi måste åka buss och där det inte längre finns så många affärer. Nackdelen med Stormarknaden, å andra sidan, är att den har fått allt mer betoning på Stor. Jag höll ju på att tappa bort min lilla mamma där sist och ärligt talat hittar jag där inte längre.

Kanske, kanske hinner jag i tid till centralen för att möta två semesterfirare som kommer från västkusten. Jag hoppas verkligen tågen går som de ska idag och att det inte blir förseningar och alltför hett ombord. När vi mobiltelefonerade igår påminde jag om att se till att det finns ett vattenförråd.

Vatten behövs det mycket av i värmen!


När jag vaknar lite tidigt
en semestermorgon brukar jag ibland ligga och läsa lite. Det har jag gjort även idag. Men boken jag läser är lite tung och sorglig, ändå en märklig bok. Jag läser typ 50 sidor i taget, sen måste jag pausa. Den handlar om en pappa och hans dotter som en dag bara försvinner ute på isen. Alla nära och kära runt omkring de två har sin egen bild av vad som hände.

På natten läser jag också. Men för att sova måste jag ha TV:n på lite svagt. Jag vet inte varför, så är det alltid när jag ska sova ensam. Det är bara ibland som det räcker med att höra det rogivande ljudet från trafiken på E4:an en bit bort eller ett regn som smattrar mot taket…

Nån som inte tycks sova alls är det ruskiga webbtrollet jag skrev om igår morse. Hela 26 gånger var det inne på min blogg igår och det är ju mer än en gång i timman på ett helt dygn. Notera att detta sker till och med nu, när trollet hälsar på en familjemedlem i Långtbortistan. Har man inget liv? Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker att detta beteende inte är riktigt friskt…

Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »