Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bättre rustad’

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.


Idag är himlen
så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

blå lacoste
Min blå Lacoste och jag.


Jag försöker att inte bryta ihop.
I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*


*Text: Kenneth Gärdestad


Livet är kort.

Read Full Post »