I morse vaknade jag med klåda i ena örat och magont klockan 6.10. Jag kan tänka mig roligare sätt att vakna på en lördagsmorgon när man är ledig, men min lilla (nåja…) kropp ville väl härmed demonstrera att den har makten, inte mina mentala krafter. Så jag gick upp en stund, tog medicin, läste lite och jag sen för att göra ett försök att åtminstone slumra eller vila en stund till. Jag somnade. Som en sten. Drömde om konstiga saker och både mamma och pappa var med i drömmen, pappa iförd jeans och tuffa boots, nåt jag aldrig fick se honom i!
Runt tiotiden vaknade jag sen nästa gång – utan magvärk, men med en huvudvärk som fick mig att undra var jag var igår kväll, egentligen. (Jag var hemma och jag drack en starköl.) Dessutom hade jag clownfrisyr, det vill säga platt uppe på huvudet och yvigt vid sidorna. Fy så fult!
Ful frisyr. Notera rynkan mellan ögonbrynen som aviserar att jag har ont i huvudet.
Enda fördelen med att ha ont i huvudet, förresten, är ju att man då vet, att man överhuvud(!)taget har ett huvud. Och det kan ju vara bra att känna till.
Jag rev ur lakanen ur sängen och tryckte på en maskin tvätt när jag hade tagit lite mer medicin. Förväntansfull stack jag ut armen genom ytterdörren och greppade lokalblaskan från dess hållare. Den var tjock. OTROLIGT tjock! Ja, inte min arm eller hållaren, utan tidningen, alltså. Och det var ju inte så konstigt med tanke på att den innehöll två bostadsbilagor och en reklambilaga. Resten var tämligen magert… Men jag tänker ändå kommentera tre saker som det skrivs om idag:
- direktörer
- en ny bok
- noppor på kläderna.
Det första av dessa har jag redan kommenterat kort i ett inlägg, det andra har jag skrivit om i ett helt inlägg och det tredje tror jag inte att jag har nämnt nånsin.
Direktörer, ja… Det vimlar av dem på Sjukstugan i Backen, så jag förstår om pengarna inte räcker till varken vård eller vårdpersonal. I stället för att fundera över detta faktum har man i stället bytt ut direktören som varit ansvarig för pengarna mot en annan direktör, en kvinna mot en man, för övrigt. Ja, för nu är ju högsta hönset i Sjukstugan en tupp igen och såna måste ju, som bekant tuppa sig. Den före detta direktören fick besked om detta före sommaren, men som vanligt har hon inte fått veta varför. För den organisationen petar nämligen folk – på alla nivåer – tämligen godtyckligt och utan att ge några som helst skäl till varför. Det kan, i vissa fall, handla enbart om personkemi, vilket har lett till att synnerligen kompetenta personer har lämnat organisationen. (Vilken tur då att Sjukstugan har som policy att återanställa personer som har grumligt mjöl i påsarna!)
Den avpolletterade direktören har inte tidigare fått motta nån kritik för det arbete hon har utfört. Visserligen har Sjukstugan i många år dragits med stora underskott och tunga besparingskrav, men det kan ju knappast bero på dess ekonomidirektör. Eftersom jag väl känner till denna persons kompetens vet jag att hon har gjort bästa möjliga jobb efter de förutsättningar hon har haft. Men nu måste nya Tuppen visa sin potens kraft genom att offra nån. Och enklast är det då att välja en av hönorna, medan resten av kompistupparna sitter säkert på sina höga pinnar.
Nu måste ju nån sköta pengarna i stugan och då har man valt en man, förstås, med erfarenhet från privata näringslivet. Men han ska inte riktigt jobba med pengar utan som biträdande tupp till högsta tuppen. Pengar tycks vara av mindre vikt här, för de sysslor som handlar om pengar fördelas ut lite här och var på övrig personal. Ingen som tar ett samlat grepp om det hela, alltså, utan som sagt, det pytsas ut. Synnerligen märkligt, tycker jag som skattebetalare, och kan inte hjälpa att jag funderar över hur det här ska bli bättre när ingen tar helhetsansvar längre.
Tupp, tupp och ingen höna.
En ny bok… Jepp, det är förstås Anna Ehns nya bok Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd som redan har recenserats på en blogg när dig. Lokalblaskan har här valt att låta en DN-kritiker recensera boken, eftersom Anna Ehn ju är anställd vid kulturredaktionen på lokalblaskan. Det är bra tänkt, tycker jag, men tycker samtidigt att recensionen är tämligen intetsägande. Den består mest av en massa upprapningar av bokens story och det är väl inte riktigt det man vill ha ut av en recension?! Synd! Anna Ehns bok är värd bättre!
Intetsägande recension av denna!
Noppor på kläderna… Tja, varför blir det det, egentligen? Här har lokalblaskan köpt in en riktigt intressant artikel från Testfakta. (Tyvärr finns artikeln inte på nätet.) Noppor handlar, enligt artikeln, om kvalitet och fibrer. Så här förklarar en textilexpert det hela:
[…] Garn består av fibrer av en viss längd. Noppor bildas när fria korta fibrer börjar flytta sig i garnet och sen samlas på tygytan i små bollar. Det sker när du nöter och gnider på tyget. […]
Man kan göra en del för att undvika noppor. Framför allt gäller det att välja kläder av naturmaterial som består av långa fibrer. Man kan också tvätta kläderna rätt. Centrifugering, till exempel, kan enligt experten vara
[…] livsfarligt! […]
Ullplagg ska inte vändas utan och in utan tvättas med rätan utåt. Då kan man i stället bli av med korta fibrer. Om nopporna ändå kommer, kan man använda batteridrivna noppborttagare.
Noppor är fult och irriterande, tycker jag, och tackar för denna artikel! Dessutom har jag skrivit alldeles för långt, så nu ska tvätten snart hängas, sängarna bäddas rent och jag in i duschen. Lite frukost nånstans däremellan, kanske, och sen… till Himlen!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 