Ett försök till stämningshöjande inlägg.
Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!
Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.
Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.
Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…
Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.
Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 