Vecka 26: Kex och Kexfabriken

Ett inlägg om den gångna, Tofflianska veckan.

---

 

Torsdag morgon och än lever Tofflan i Uppsala. Precis som Emil… Och precis som vanligt kommer här en sammanfattning av bra grejor (kex) under den gångna veckan och mindre bra (Kexfabriken) saker under samma period. Enligt mig själv, förstås. Det är ju bara mitt liv jag skriver om, inte ditt. Här kommer det:

Kex 

• Vänliga män (De finns. Flera stycken. I Märsta.)
• Shopping (Jag får en liten semester över en helg – och ett paket med pocketböcker.)
• Tre lediga dagar över midsommar. (Jag låtsades att livet var normalt.)
• Blommor (De gör sällan ont, som ord gör…)
• Mer blommor!
• Krig, kvinnor och gud (En fantastiskt bra biografi över Barbro Alving.)
• Ack Sverige, du sköna! (En fantastiskt fin fotobok, som jag fick recensera, av Elisabeth Ohlson Wallin.)
• FEM:s bokpaket (FEM är så omtänksam och snäll!)
• Världens bästa – och roligaste! – Fästmö (Alltid full av överraskningar och upptåg.)

Kexfabriken

• Arbetslös. Igen. Snart. (Det suger.)
• UL:s skitreklam om att det går att ladda sitt busskort via datorn (Ja, det funkar, men bara i en enda webbläsare. Hört talas om tillgänglighet???)
• Märkligheter på ett märkligt ställe (Man upphör aldrig att förvånas.)
• Fortfarande inga kontaktuppgifter från handläggaren på Arbetsförmedlingen (Det är för jävligt hur vissa byråkrater bemöter människor.)
• Onboarding.  (Det verkar rätt läskigt.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Krig, kvinnor och gud

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av nån anledning har jag alltid känt mig för ung för att intressera mig för Barbro Alving, Bang. Rena dumheter! För vilken otroligt spännande hon människa hon verkar ha varit! Stort TACK till Beata Arnborg för att du skrev biografin Krig, kvinnor och gud! Och till mamma, för vars födelsedagspeng jag inhandlade boken!

Barbro Alving föddes faktiskt i Uppsala. Men det är ju inte därför hon blev känd utan för sin gärning som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Under läsningen av biografin om henne blir jag oerhört nyfiken på alla artiklar och reportage hon har skrivit och alla spännande människor hon har intervjuat! Att resa till kriget och arbeta journalistiskt, att intervjua heliga personer, kungligheter och diktatorer… Vilket spännande – och farligt! – liv! Inte konstigt att det satte sina spår. Spår, som Barbro Alving försökte dämpa med whisky, kvinnor och cigg, ungefär.

Det här är en riktigt välskriven biografi.  Det är svårt att föreställa sig att man kan skriva om en person man aldrig har träffat. Men Beata Arnborg kan. Bang blir otroligt levande för mig under läsningen! Ett skäl till detta är att det känns som om Beata Arnborg inte har undvikit att ta med de mer negativa sidorna hos den stora skribenten. På så vis blir Barbro Alving nästan läskigt närvarande. Och det är svårt att låta bli att dra paralleller – dålig självkänsla, nästan maniskt skrivande, ryggproblem, för att nämna några…

Toffelomdömet blir det högsta – trots korrekturfelet på sidan 185 i pocketboken (ett felstavat namn) samt att bokstavsgraden i pocketboken är mikroskopisk!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En vänlig gest

Ett vänligt inlägg.

---

 

Macklunch på Systrarnas bullbod.

Tänk så mycket en vänlig gest kan göra. En gest, om än så liten. Jag hittade ett nytt lunchställe idag, vilket är typiskt eftersom jag ska sluta och inte jobba kvar på orten. Ett kafé på åtta minuters promenadavstånd. Eller en bullbod. Sitt namn till trots, Systrarnas bullbod, såg jag inte röken av några syrror. Däremot skötte en man ruljangsen med bravur. Han serverade mig finfin ost mellan två sportiga brödlock. Energi!

Endast ett bord till i lokalen var upptaget av en räkmackeätande lattedrickare. Under min lunchtimme dök ytterligare två kunder upp. En köpte med sig nåt, en annan gjorde ett toabesök innan h*n tog en coffee to go.

Fri wi-fi gjorde surfningen gratis. För man måste ju surfa lite under lunchen – trots att jag hade Bang till sällskap.

Och när jag hade satt tänderna i mackan till vänster i bild, gled kaféföreståndaren upp vid mitt bord och undrade med mjuk röst:

Är du allergisk mot mandlar?

En vänlig gest i form av en skorpa.

Förvånad och med käften full av bröd skakade jag på huvudet och fick fram nåt som liknande ett nej. Då bjöd han mig… den mest utsökta lilla mandelskorpa jag nånsin smakat! 

En vänlig gest, i form av en munsbit, fick en som kände sig lite… off på bättre tankar. Jag funderade till och med på att skriva en betraktelse över denna skorpa, liknande Marcel Prousts över Madeleinekakan. Men jag har ju inte riktigt den svadan, tror jag. Bara nästan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »