Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘baksidestext’

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om en ny författarbekantskap och en sann läsupplevelse.


Vännen FEM bor 30 mil
ifrån mig, ungefär. Ändå har hon försett mig med såväl julklappar som födelsedagspresenter. Nu senast fick jag lära känna Carlos Ruiz Zafón, en helt ny författarbekantskap. Boken Vindens skugga är hans debutroman.

vindens skugga
En sann läsupplevelse!


Boken både inleds och avslutas
med att en pojke på runt tio år får följa med sin pappa till De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Barcelona. Där får pojken välja en bok som han ska beskydda med sitt liv. Den första pojken, David, finner boken Vindens skugga och blir besatt av dess författare, Julián Carax. En besatthet som leder honom från kärleken till böcker in i de mest hemliga vrårna av kärleken till människor.

Det här är en otroligt fängslande berättelse! Även om det inte är nån deckare har den vissa av polisromanens ingredienser – en polis, till exempel. Men framför allt är den spännande och mystisk och jag blir verkligen, precis som det står på baksidestexten, totalt uppslukad av berättelsen. Tack, FEM! 

Högsta Toffelbetyg, ingen tvekan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Förtydligande: 
Det är alltså mitt för- och efternamn som är tryckt på bokens omslag. På en av bilderna nedan har jag mörkat mitt efternamn. Nån hemlighet måste ju en Toffla få ha – även om många känner mig. 

 

Idag när jag kom hem hittade jag spännande saker i min postbox. Ja, först var det ju ett brev från min bank och såna brev är ju inte alltid så roliga. Men sen låg där ett paket…

”Max 2 kg” stod det på paketet…


Tungt var det
och jag gissade att innehållet hade att göra med

ett spännande bokprojekt

som jag har medgivit till att bli indragen i via Pronto. Ja, jag förstår nu att det handlar om marknadsföring, men vi får se om det ger nåt mer. För det kan det faktiskt göra, paketet innehöll inte bara en bok utan också en trisslott!

Visst handlar det om att jag ska vara med och marknadsföra en ny bok, men jag kan ju faktiskt bli… en vinnare också…


Jorå, jag förstod väl
att det skulle finnas en liten hake, men eftersom jag föll och lät min nyfikenhet ta överhanden ska jag löpa linan ut och verkligen läsa och recensera boken här på bloggen. Som alltid är jag ärlig med vad jag tycker. Dessutom tycker jag att författaren verkar vara en spännande och färgstark person.

Vad sägs om den här baksidestexten där jag pekas ut som mångmiljonär?


Nu är jag ju inte mycket för
spelande och lotter, även om jag spelar på Lotto varje vecka med mamma och då och då köper en trisslott. En del lotterier har jag till och med en viss aversion emot… Men den här boken ska jag ge en chans, verkligen! För det där med pengar, det leder ju som sagt var inte alltid till lycka…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här måndagen den 7 maj 2012 tror jag inte går till historien på nåt vis, mer än  som ett

jaha…

i kalendrarna. Jag hade laddat och var nervös för att delvis byta arbetsställe, men när jag gick iväg för att göra det fanns ingen på plats. Det gick liksom inte ens att boka in möten med folk för där fanns just ingen. Nåja, jag hade annat att göra på vanliga stället, där jag ju ska fortsätta jobba 20 procent. Det blev mest en del publicering, uppdatering och diverse fix på såväl webb som intranät. Och det behövs ju också göras.

Lite dumt var det emellertid med dubbelbokningen av två möten samtidigt i slutet av maj. Båda två är väldigt viktiga, så jag vände mig faktiskt till två av cheferna för att få hjälp att prioritera (första gången jag ber om denna hjälp!). Jag vet inte hur det helt blev bestämt, men det lutar åt att jag går introduktionen för nyanställda. Den ges nämligen bara en gång om året. Grejen är att jag inte är så nyanställd längre. Jag har faktiskt jobbat inom ”företaget” sen den 1 september förra året. De två första månaderna jobbade jag visserligen gratis. Jag fick till viss del introduktion, men märker att jag har många luckor så nu blir det introduktionsförmiddagen som prioriteras. Ledningsgruppen får stå tillbaka. Dess ledamöter ska få material att läsa, så jag förser dem nog med jobb ändå. Moahahaahaaaaa…

På lunchen träffade jag fru Chef 2 som hastigast. Hon berättade, snabbt och rappt som vanligt, att hon hade inlett dagen med att vara skitsur, men att hon inte var det längre. Spontant känner jag att det här med att jobba som kommunikatör ofta innebär att man är av eller på vad gäller just ledningsgrupper…

I eftermiddags slank jag ner till nya arbetsplatsen en stund för att höra om den institutionens miljörevision. Jag kan avslöja att mitt företag är mycket duktigt på det här med miljöarbete – och ska så vara! – men att båda ”mina” institutioner har fått mycket beröm. Då känner i alla fall jag mig stolt över att jobba där jag jobbar.

Igår kväll började jag läsa en helt vidunderligt rolig, men samtidigt mycket seriös bok som jag fick i födelsedagspresent av vännen FEM. Den är skriven av Barbara Ehrenreich och heter Gilla läget. Dessutom har den denna underbara undertitel

Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.

Jag har som sagt precis börjat i boken, men jag skrattar och suckar och stönar och njuter – detta medan författaren skriver om bröstcancer.

Hur kan bröstcancer vara roligt?

undrar du säkert. Ja, nu är det ju inte cancern i sig som är rolig utan författarens sätt att opponera sig mot allt det jävla rosa, alla förbannade nallar och det hon kallar

infantiliseringen

av bröstcancerpatienterna.

Noteras bör att Barbara Ehrenreich själv är bröstcancerpatient och att hon skriver med en humor och en ironi som verkligen tilltalar mig. Den som inte pallar humor och ironi kring dödliga sjukdomar bör nog inte läsa boken. Alla ni rekommenderar jag att läsa den – cancer eller inte. Efter mindre än 50 sidor insåg jag att den här lilla boken är nåt i särklass. Nåt i särklass skitbra. Det som fångade mig var den här delen av baksidestexten:

[…] Barbara Ehrenreich ilsknade till när hennes läkare uppmanade henne att se sin cancersjukdom som en gåva. […]

Det påminner mig mycket starkt om ett viss Odjur som efter att ha dragit bort mattan under mina breda 42:or deklarerade att jag en dag skulle tacka för detta…

En bok i särklass, tycker jag efter att ha läst färre än 50 sidor.


I kväll ska jag vässa min egen ironi
och glo på sista delen av presentationen av låtarna till årets Eurovision Song Contest samt naturligtvis blogga om eländet bidragen. Märkligt, igår såg jag sista delen av Titanic och även denna gång flödade tårarna – trots att jag inte har PMS… Du som missade den serien missade nånting riktigt bra!

Men innan jag sjunker ner i TV-fåtöljen gissar jag att mamma ringer och så borde jag själv ringa ett eller ett par samtal. Därför börjar jag med att göra en surfrunda bland mina Kickor och Pluttar – se högerspalten!

Read Full Post »

Varför skriver man en bok med titeln Varför mördar man sin dotter? Enligt författarna Emre Güngör och Nima Dervish vill, enligt baksidestexten, förstå hur den pappa som mördar sin dotter eller den bror som kontrollerar sin syster är funtad. Tack, Nurse Rached, för intressant läsning!


Intressant och angelägen läsning om hedersrelaterade mord.

                                                                                                                                                                                                                                    Författarna har träffat de män som har mördat Fadime, Pela och Sara – flickor kända i media för att ha drabbats av baksidorna av den så kallade hederskulturen. Inte många av de inblandade männen visar ånger, ändå bemöts de av författarna med stor respekt. Naturligtvis är detta nödvändigt för att ens få komma nära och få till stånd ett samtal, en dialog. Men ändå. Jag har lite svårt för det. Och i det fall läsaren visas ånger hos en av mördarna handlar det, enligt författarna, om:

[…] Äkta ånger […]

Hur vet de det? undrar jag.

Inledningsvis får läsaren korta introduktioner i några av de olika världsreligionerna. Jag får lära mig om hemskheter som änkebränning (ja, det är precis som det låter – man bränner änkan när henne man har avlidit).

Läsaren får intressanta inblickar i såväl kulturella skillnader som mördarnas tankar kring sina dåd. Samtidigt kan jag inte hjälpa att det är alltför många frågetecken som lämnas outrätade. En intressant tråd att nysta i hade till exempel varit kvinnorna som medverkade i morden, deras roll och tankar kring hederskulturen. Kan det vara så att de har en stark roll som bevarare?

Irriterande korrekturfel hittar jag på några ställen. Det heter inte

[…] fick vatten på sina kvarn […]

eller

[…] dennes […]

om en kvinna. Såna slarvfel borde ha rättats före tryck.

Jag tycker att det här är en bok som tar upp ett intressant och angeläget ämne, men jag saknar riktig analys. Lite mer fakta om kvinnornas roller hade heller inte skadat.

Medelbetyg, blir mitt slutomdöme!

Read Full Post »

En seriemördare som överfaller, stryper och paketerar kvinnor härjar i Göteborg. Och han finns närmare än man tror… Jag har just läst ut Helene Turstens nionde deckare med polisen Irene Huss som huvudperson, Den som vakar i mörkret. Tack för födelsedagspresenten, snälla Nurse Rached!

Mördaren iakttar kvinnorna, sina offer. Så länge de är honom trogna skyddar han dem. Men när de syndar straffar han dem. Kropparna rengörs noga och läggs i plast. Strax före morden får kvinnorna en blomma med en konstig text och ett foto på dem själva, taget utifrån, men genom deras fönster. Och även i polisen Irene Huss närhet händer det konstiga saker. Ungar som busar eller har det med fallet att göra?

I baksidestexten står det att detta är

[…] en gastkramande kriminalroman som garanterat håller läsaren sömnlös. I synnerhet om man bor på bottenvåningen…

Nåja, jag bor en trappa upp och särskilt gastkramad blir jag inte heller. Boken känns bitvis seg och händelsefattig. Den blir inte spännande förrän i slutet – och då bara en kort stund. Jag reagerade också till viss del negativt på synen på bloggare som förmedlas i boken.

Det här är som vanligt en välskriven Tursten-deckare, men inte en av de bästa. Medelbetyg!

Read Full Post »

Dagens post var minst sagt spännande! I postboxen låg ett recensionsexemplar av Jan Lidbecks bok Shamanens sång. Om en oundviklig människa. Jan Lidbeck är i det civila forskare och läkare vid Smärtsektionen på Rehabiliteringskliniken vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.

En längre recension kommer förstås på en blogg nära dig längre fram när jag har läst boken. Till dess, håll tillgodo med lite baksidestext:

Martin Lehman är hjärtläkare och nybliven änkeman. Trött på samhällets avhumanisering och en alltmer byråkratisk sjukvård söker han sig till en u-landstjänst i Afrika för att återfinna meningen med sitt liv. Hans hemmavarande dotter Johanna drabbas av en svår whiplashskada. Hennes obegripliga smärta väcker aversion hos oförstående läkare, hon förödmjukas, får sin sjukpenning indragen och hennes värld rasar samman.
Martin Lehman håller en repressiv statsmakt och dess medicinska medlöpare för ansvariga. Det våld som utövats mot hans dotter blir till en våldshandling även mot honom själv. Han intalar sig äga den moraliska rätten att skipa rättvisa. I samtalen med afrikansk shaman fördjupas hans moraliska ställningstagande och han förses med extraordinära redskap för sin vendetta. Lehman reser hem till Sverige och den nemesis han åstadkommer utspelar sig i läkar- och sjukhusmiljö.

Read Full Post »

Halloween-kvällens läskiga film blev Case 39 (2009), en psykologisk thriller med hyfsade skådespelare och spännande baksidestext.


En psykologisk thriller om en läskig liten flicka.

                                                                                                                                                      Emily är en socialtjänstmänniska med 38 pågående fall. Hon suckar djupt när hennes chef lämpar över ett trettionionde fall. Men plötsligt får hon all tid i världen att ägna sig åt den tioåriga Lily. Lily, vars föräldrar försökte döda henne. Ett beklämmande fall och ganska enkelt – Lilys föräldrar är uppenbarligen psykiskt sjuka. Eller..?

Psykologiska thrillrar kan ofta vara mer spännande än rena skräckisar. Jag gillar att bli skrämd, hellre än att skratta åt nån förutsägbar komedi. Jag har också nån önskan att förstå människors handlande, särskilt det onda. Vad är det som gör människor onda? Den här filmen valde jag just för att den benämndes psykologisk thriller, men också för att den handlade om en liten, till synes oskyldig, flicka.

Filmen innehöll en del riktigt läskiga scener och utan att säga för mycket kan jag avslöja att en av dessa scener innehöll en ugn, en annan getingar. Och filmens sensmoral är faktiskt helt OK: visa inte vad du är rädd för så klarar du dig.

En välgjord film, bitvis dock lite trist. Men ett högt betyg, fyra av fem tofflor.

Read Full Post »

« Newer Posts