Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘baksidan’

Idag är jag fröken. Ja, jag är ju ALLTID fröken sen jag skilde mig (jag vägrar att förbli fru, fast det sägs att det är en titel man har kvar även efter en skilsmässa), men låt oss säga att jag är fröken Fröken idag, dårå. På förmiddagen har jag försökt lära ut konsten att göra personliga hemsidor till sex elever (varav alla utom två är disputerade). Det känns alltid så märkligt – och fascinerande! – att stå framför en grupp intelligenta intellektuella och försöka dela med sig av sina egna enkla kunskaper. Såna grupper har ofta hårda krav och kommer med svåra frågor, men vanligen är personerna synnerligen ödmjuka. Dessutom är de motiverade och villiga att lära, vilket gör mitt jobb lätt.

Kjolen och brillorna lämnade jag hemma. Och förresten är jag blond, men jag vill verkligen ha en pekpinne!!!


Tyvärr hade två personer problem
med sina inloggningar, så de fick snegla över axeln på sina ”kursare”. Jag tror att det gick bra! Tiden gick fort och när vi skildes åt var det ett synnerligen motiverat gäng som genast ville börja jobba på sina respektive kammare. Och alldeles nyss har jag haft besök med kompletterande frågor. Det visar ytterligare att motivationen är hög och bådar gott.

Den här lilla utbildningen håller jag idag för institution 2, men även hugade vid institution 1 har fått förfrågan om de vill ha kurs. Där har man kommit lite längre vad gäller personliga hemsidor, fast behov av hjälp finns alltid ändå. Låt oss säga att jag kör på tills intresset har sinat ut på båda ställena och sen tar jag dem i hampan som inte vet hur man gör och visar dem. Vi ska nämligen alla ha personliga hemsidor på jobbet, eftersom vi och våra namn gör sökmotorerna heta.

Dagen går fort och när jag har mycket roligt att göra glömmer jag bort trista saker som smärta. Dessutom ska jag träffa en bloggvän efter jobbet i kväll. Jag har följt hennes blogg ett tag, inte så jättelänge, men sen i våras, ungefär. För det mesta tycks (blogg)vänner bo på annan ort, vanligen närmare Stockholm, men även på ställen som västkusten (”Baksidan”), Dalarna, Skåne och norra landet. Den här bloggvännen bor emellertid här i Uppsala. När man har träffat en bloggvän i verkligheten och tycke uppstår, kan man stryka förleden blogg- och bli bara vän. Om vännen då finns i samma stad blir det liksom lite extra roligt!

Från bloggvänskap till ”bara” vänskap kan det bli när man har träffats i verkliga livet.


Nu hoppas jag bara
att orken räcker till kvällen, men som sagt, när man gör nåt roligt (jobbar här) och ska göra nåt roligt efter det (träffa en bloggvän) brukar det funka av bara farten. Hälen har hållit för en promenad Thaistället tur och retur, men den trilskades först. Vi får hoppas att det där som känns som en kniv som körts rakt upp har bedövat hälen. I annat fall hotar jag eländet så gott som varje dag med amputation.

Stor KRAM till vännen KL som bryr sig om via små meddelanden! Det betyder mycket – även om jag känner mig asocial i vissa lägen (det är inte personligt).


Livet är kort!

Read Full Post »

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

  1. Raka vägen (tar fem minuter)
  2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
  3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”


När man går Långa vägen
går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.


Solen lyser lika starkt idag
som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.


När man kommer från baksidan
ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.


En lagom promenad blev det.
Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.


Vad håller du på med idag då?


Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »

Nu du! Jag var skittidigt på jobbet för att arbeta med lite webbproduktion. Tänkte hinna massor idag eftersom det är så lite störande element här en klämdag. HA! Gick det bra? Nej. Jobbets webbläsare vägrar att låta mig ladda upp bilder. När jag använder en annan webbläsare, som jag har laddat ner på eget bevåg, går det hur bra som helst. Fast så får vi inte jobba. Så då gjorde jag bara det mest akuta i

fel

webbläsare och sen ringde jag IT och felanmälde. Nån hjälp kan jag inte räkna med att få idag, för det är ju klämdag och då ska det inte förekomma några störande element. Jag sa det själv.

Nu funderar jag på att börja packa ihop i stället. Kanske ta en tur till Blomsterlandet för att kolla på växter till mitt kontor. Måste ju pimpa lite jag också, jag blev inspirerad i onsdags!

I kväll får jag sen fint besök, en av mina äldsta vänner kommer på besök och ska stanna hela helgen. Konstigt nog är det första gången hon kommer hit. Jag har bott här i 30 år… När vi ses brukar det vara i Metropolen Byhålan eller i Stockholm. Och det är för det mesta så bråttom. Nu har vi en helg på oss att prata minnen, skena på stan och… blogga. Ja, för min vän FEM ska gästblogga hos mig, tänkte jag – om hon nu vågar efter allt rabalder. Jag hade hoppats kunna visa henne de fina sidorna av bloggning, inte en massa upprörda och/eller arga och/eller hånfulla människor. Samtidigt är det bra att FEM får se baksidan av saken också. Att det inte är nån skön, ny värld utan ganska tuffa ordalag här ute.

Två coola brudar från 1978. Tofflan, som då hette Gösta, till vänster och FEM till höger. FEM hette FEM redan då. 


När FEM och jag lärde känna varandra var vi åtta år.
Jag kom till hennes klass 3D på Norra skolan från klass 2D på Lyckornaskolan, där jag hade gått i två månader. Allt medan jag skulle testas för att se om det gick bra för mig att hoppa över andra klass. Det gjorde det, så åtminstone som åttaåring var jag överintelligent. Sen har det förstås gått utför. Jag tror att det var först på vårterminen i trean som vi blev kompisar. Och det starkaste skälet till det var att vi samlade på frimärken (Ja det är sant!). Under åren som gick kom vi på att vi hade massor av gemensamma intressen, till exempel att läsa böcker och att skriva berättelser. Och just för att jag vet att FEM är så duktig på att skriva ska det bli mig ett sant nöje att få hälsa henne välkommen som gästbloggare här! KÄNN PRESSEN, FEM! 😛

FEM i skotsk tappning.


Nej, nu tror jag att jag ska åka och titta på lite fina blommor
innan jag åker hem och fixar fint där hemma till FEMs ankomst. Jag ska möta upp i kväll på en förbestämd mötesplats, som jag tror att det är jättelätt att hitta till. Kör försiktigt, FEM!!!

Read Full Post »