Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘baklår’

Idag är det tisdag och jag hoppas att S har fixat min dator på institution 1. Det är nämligen där jag ska jobba, även rent fysiskt, på tisdagar. Tillbaka till mitt ”gamla” kontor, det som ligger högt uppe bland molnen och som är luftigt och stort. Jag trivs bra en trappa ner, men kontoret där är litet och trångt och utsikten är inte mycket att hurra för – korridoren mitt emot i denna del av byggnaden som är U-formad.

Jag slängde en blick på gamla mobilen igår och noterade, till min förtjusning, att en nitisk säljare i Göteborg verkligen vill sälja en pensionsförsäkring till mig. Så himla synd att jag inte svarar. Pensionsförsäkring känns i skrivande stund som ett hån. Insåg också att jag inte har meddelat sjukhuset mitt nya mobilnummer. DET är lite värre, för jag vet inte vem jag ska ringa. Men min adress och mitt hemtelefonnummer har de ju. Vissa samtal kan ju vara bättre att ta emot i hemmets lugna vrå…

Lite roligare var ett mejl som jag fick igår angående ett bokprojekt jag har gett mig in på. Jag är både nyfiken och förväntansfull! Mer om detta lär komma på en blogg nära dig!

Det blir fortsatt jobb med institution 1:s forskningssidor idag, uppblandat med lite möten och annat. Några kontaktpersoner har jag inte fått än, så jag gissar att jag måste tjata om det. Sånt där tycker jag är lite jobbigt, men samtidigt inser jag att chefer inte kan hålla allt i sina huvuden – ty där är ju, liksom för oss vanliga dödliga, vissa utrymmesbegränsningar. Tråkigast känns den uteblivna återkopplingen (feedback på svenska) på det material jag skickade till prefekten på institution 2 efter vårt lönesamtal. Varför stressade jag, liksom? Det är för övrigt frustrerande att inget händer på ett mer långsiktigt plan. Jag börjar tröttna lite och tappa sugen på löften som bara ger korta, tillfälliga lösningar.

Nej, nåt vidare humör är jag visst inte på idag. Ursäkta, det blir bättre när jag kommer igång och jobbar! Ryggen har bråkat med mig i natt – jag for upp som en raket mitt i natten av att det kändes som om jag fick ett spjut i ryggslutet. Det fick jag inte, men jag hade antagligen vridit mig i ett läge som ryggen inte estimerade. Därför är ryggeländet idag tillbaka till ruta ett. Hälen är också ond idag, det gör ont genom vaden upp i baklåret. Gissar att det helt enkelt är rejält inflammerat. Kanske inte så konstigt att jag är lite grinig då…

Inte ens Dagens Språkliga Groda i lokalblaskan fick mig att skratta nåt nämnvärt. Bara att skaka på huvudet och smacka med tungan i gommen åt detta fel som så många gör: båda TRE. När man använder uttrycket

både

handlar det max om två. Men lokalblaskan, som så många andra, utökar både till tre.

Både tre partier…


Nu knackade bästa J på
och förärade mig en chokladbit! Tänk, J måste ha sett att jag såg grinig ut! Vilka snälla människor jag har runt omkring mig – på alla plan – privat, på jobbet och i bloggvärlden. Jag skrattar fortfarande åt gårdagens ömtåliga post… Kanske skulle ha tagit med den hit idag och skojat lite – med mig själv…

Mugg från ett av bonusbarnen som tycks ha ENORM humor, chokladen från J.


Nej, dags att sätta fart
på den gamla kroppen och göra skäl för månadspengen! Jag ska flytta mina

näbbiga armbågar

– ett uttryck som Fästmön hasplade ur sig när vi låg i sängen härom kvällen och resten av min lekamen ett trappa upp. Var hänger du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Totalt aborberad – det är rätta beskrivningen av mig just nu. Jag sitter och jobbar med institution 1:s forskningssidor på webben och det tar sannerligen sin lilla tid… Det gäller att ha tungan inte bara rätt i munnen utan i rätt mun. Eller utanför. Gissar att jag ser ganska debil ut när jag jobbar så här intensivt och folk skymtar mitt smått maniska jag bakom glasdörrens och -väggens blästrade vasstrån. (Inte alla som har vass på sin kontorsdörr, inte!). Det har tagit några dagars, typ en vecka eller mer, funderande över strukturen. Mitt första förslag köptes av ledningen, men dissades av mig själv. Bara att sätta igång och göra ett nytt.

En A3-skiss.


Jag hade inget whiteboard
eller nåt blädderblock att rita på och eftersom vassen har kommit upp på dörren och väggen sen sist går det inte att rita där heller, idiotiskt nog. Så jag tog ett A3-papper och nålade fast på min anslagstavla när jag gjorde den första skissen. Det gick inte så vidare värst bra eftersom bläcket i pennan rann åt fel håll.  Men det blev nånting till sist i alla fall. Sen ritade jag rent det hela på datorn. Och det är den skissen som jag nu arbetar med, om än i modifierad form.

Det finns material som ligger ute, men jag ska försöka uppdatera det, snygga till det, strama upp det, omforma något. Det märks att det har varit många kockar inblandade – på gott och på ont. Det som är bra med många kockar är att sidorna blir omväxlande, det dåliga är förstås att de inte blir särskilt jämförbara, om man nu vill ägna sig åt det.

Ingångssidan har jag nu ett klart förslag till och därefter kommer sen de sju forskningsområdena som vart och ett ska ha en ingångssida och ett gäng undersidor. Jag har två av sju områden klara och det känns skönt att det liksom äntligen har lossnat och blir nånting annat än bara teorier!

I lördags lyckades jag, som grädde (vispad med degkrokar?) på moset sträcka ryggen tämligen oskönt. Sist jag gjorde nånting ditåt var förra året, när jag skulle lyfta ur den till jul inköpta granen ur bilen. Men nu dammvippade jag bara… Hur som helst var sträckningen av det mildare slaget. Idag har jag bara lite ont och är mest stel. Det är ju inte så bra att sitta så mycket som jag gör, men jag har ju inget val eftersom hälen sätter stopp för nåt stående som är längre än en minut. Hälen har bråkat med mig i helgen och jag har haft rejält ont och svårt att gå. Dessutom har jag haft problem med en hel del kramper i händer och ben. Igår kväll fick jag våldsam kramp i baklåret på onda benet (där jag har haft propp två gånger och på vilket min onda häl är vidhäftad. Det var inte skönt, kan jag meddela, att försöka sträcka ut muskeln med en ond, sträckt rygg och en hälsporre som känns som en kniv rakt upp. Men jag överlevde det också.

Idag har jag väntat på ett provsvar i tre veckor. Jag funderar varje dag på om jag ska dö eller överleva ett tag till. Försenade diagnoser kan kosta livhanken och Sjukstugan i Backen är känd för sina långa väntetider. Nu är ytterligare ett fall Lex Maria-anmält eftersom den uteblivna diagnosen försenade behandlingen. Och den som drabbas är förstås den sjuke själv som får lida i onödan, kanske till och med hinner dö. När man är död lider man inte nämnvärt, men det kan ju finnas närstående som blir… ledsna. Sen finns det förstås de som skulle bli glada också över mitt frånfälle. De får väl se till att göra sig redo för Den Stora Festen.

Det blev ingen lunch idag, men jag får festa på egen hand i kväll. Jag tror nämligen inte att Fästmön åt upp kakan till frukost och då har jag nåt gott att se fram emot. Det finns nog till och med lite mat och grönsaker kvar från gårdagen. Jag vet att man inte ska slarva med lunchen, men det är så himla svårt att göra avbrott i det jag arbetar med just nu. Det är liksom inte värt att komma av sig och inte hitta tillbaka om man bryter för världsliga ting som lunch.

Nu har jag i alla fall haft en liten rast under vilken jag har rensat hjärnan med lite bloggning. Och så har jag tagit ett par försiktiga små bensträckare och ryggsträckare i dessa ändlösa korridorer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Inte för att jag kan sägas vara särskilt unik vad gäller nånting, men det skulle kunna vara det här som händer om nätterna. Gissningsvis sover de flesta gott om natten – om man inte jobbar, förstås, eller plågas av smärta eller mardrömmar eller dåligt samvete, kanske. Men andra håller på med annorlunda aktiviteter och jag är nog en av dessa.

Vinterbadar Tofflan om nätterna?


För det mesta har jag inga problem
att somna. Den här veckan har vi gått och lagt oss lite extra tidigt också, eftersom Fästmön började jobb klockan sju. Vi läser en stund, ofta en ganska lång stund. Sen släcker jag och somnar bums. Anna gör för det mesta likadant. Undantaget är när vi kommer över nån sorts trötthetströskel och det bara inte går att somna. Det händer, det också.

Ibland när jag precis ska somna drabbas jag av Klådan. Klådan innebär att det kliar på mig. Överallt. Den kan börja på ryggen, fortsätta i nacken… Sen kliar det under ena foten, på baklåret, på ena knäet, i stjärten, i huvet, i örat, i andra örat, på ryggen igen… Så där kan det hålla på en lång stund. Jag kan bli fullkomligt gaaalen…

I natt vaknade klockan 1.15 och drabbades av Klådan. Jag blev inte gaaalen, men näst intill. Tror jag låg och rev mig minst fem timmar. Närå, men säkert passerade en kvart. Sen somnade jag. Bara för att FLYGA UPP ur sängen vid halv tre med kramp i vänster vad och vänster pektå. Alltså, kramp i vaden är nog som ont, men i pektån är fruktansvärt! Tån låser sig, lägger sig gärna runt om långtån och det krampar och vrider och har sig. Tårarna är nära. Såna här kramper gör att jag så snabbt som möjligt måste upp ur sängen och för att utföra en olustiger dans – så tyst som möjligt, eftersom Anna vanligtvis sover bredvid. Det är svårt, som du förstår, när man bara har lust att skrika ut sin smärta och helst av allt stampa i golvet.

För att runda av detta gnäll-inlägg med en sammanfattning: jag tränar mig att uthärda Klåda och smärta i det tysta. En riktig stoiker är jag, om nätterna. Det är dagtid jag gnäller. Som nu.

Nej, dags att borsta tand och fara iväg till bilverkstan innan jobbet. Clark Kent* ska få sommarsandalerna på och i lokalblaskan stod det nåt om snö, precis som Sura Gubben sa…


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »