iOS 7.0 och… telefon-ovettig

Ett inlägg om iOS 7.0, mobiltelefoni och om fast telefoni. 

Den här veckan handlar Tofflan undrar i högerspalten om mobiltelefoni och fast telefoni. Det skrev jag ett inlägg om när jag la ut frågan, som vanligt på söndagen. Fast det tycktes inte Nån förstå som har lämnat en kommentar om frågan är ny eller inte. Läs min blogg, goddammit!

Men det var inte den frågan som jag skulle avhandla nu utan hur fläng i huvudet jag själv är. I eftermiddags installerade jag ju iOS 7.0. Jag har inte hunnit kolla så väldigt mycket på den, men det finns sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Generellt sett tycker jag – och Fästmön, som också uppgraderade i kväll – att gränssnittet är rätt fult. Barnsligt, på nåt sätt. Jag kan inte komma på nåt bättre ord. Färgerna är för starka och det går inte att förändra dem till mildare och snyggare. Till och med orange appar blir riktigt skrikiga och… jaa, fula. Mapparna, som man kan samla appar i, har däremot blivit gråa och trista.

Fult. (Detta är en exempelbild och inte alls hur min iPhone ser ut.)

Kalendern i iPhonen har blivit fulare och mer svåröverskådlig också. Jag tycker att det är svårt att hitta vissa funktioner. Det är ett helt nytt sätt att stänga apparna på. Som tur var kom jag på det ganska snabbt – påslagna appar drar ju batteri.

Men är det nåt bra med iOS 7.0 då? Jag tycker att saker och ting svarar snabbare och det är ett klart plus. Vidare kan man ställa in så att appar uppdaterar sig självt när det kommer nya versioner. Ringsignalerna och varningsljuden har blivit fler och coolare. Jag har länge saknat en signal som jag hör ordentligt – och jag ville inte ha ”gammal telefon” för den har Anna. Det blir ju lite jobbigt om man inte vet vems mobil som ringer, liksom…

Mina första intryck av iOS 7.0 är alltså rätt ful, sämre kalender, men snabbare samt coola ringsignaler. Jag återkommer vid ett senare tillfälle när jag har testat lite mer! Här kan du läsa vad Jerry tycker om iOS 7.0 också.

Och nu till det o-vettiga. För egentligen är det så ordet i rubriken borde stavas… Anna och jag hade just avslutat middagen när min mobil ringde. Jag lyckades förstås inte svara utan avvisade samtalet. Jag vet fortfarande inte hur jag gjorde… Men jag klurade ut hur jag skulle se vem som ringt. Det var Pe och jag ringde upp direkt och bad om ursäkt för att jag är så klantig att jag inte ens klarar av att svara i min egen mobil…

En stund senare kom Pe förbi med en bok jag ska recensera för Uppsalanyheter nästa vecka! Spännande, eftersom det är en bok jag inte själv skulle ha valt.

Sen blev jag ju tvungen att kolla hur man gör för att svara. Det var naturligtvis inte svårare än med iOS 6.0…

Det är emellertid inte bara mobiltelefoner jag har problem med. Anna och jag satt och glodde på sista avsnittet av Broadchurch i kväll. Det var mycket spännande och känslosamt mot slutet, men ett pipande ljud störde oss. Jag upptäckte att en av lurarna till fasta telefonin visade upptaget. Stängde av den. Gick sen ut i köket för att kolla lur nummer två. Den var påslagen – och hade så varit i över tre timmar… Jag undrar vem vi har ringt till och vad den har hört av våra privata konversationer och vårt tramsande här hemma. Jag TROR att vi har lyckats ringa till min mamma… 😳 Jag VET INTE om jag vågar ringa och kolla i morgon… Men först måste jag ladda upp luren som ringde för det pipande ljudet kom från den – den hade laddat ur…

Livet är kort. Jag är o-vettig när det gäller telefoner.

Read Full Post »

Drar mig tillbaka

Jag drar mig tillbaka. Gör mig otillgänglig en stund. Kanske en längre stund. Jag vet inte. Kanske behöver jag bara sova..?

Hur kan jag vara så trött? Jag äter mina vitaminmediciner och det som stod på agendan idag blev bra och varmt – inga katastrofer av ett eller annat slag. På mitt sätt sörjer jag. Sörjer att jag är så dålig på att ta kontakt och att hålla den. Idag har jag verkligen varit megasocial – kanske det är därför jag känner mig helt slut? Men jag har träffat så många intressanta människor, blod av mitt blod, idag och jag skulle vilja ge dem alla en gigantisk group hug. Samtidigt är jag så förbaskat svensk – och jädrigt lagom – det fick mest bli handslag.

Jag kom hem vid 16.30-tiden. Jag pratade i telefon – med ett kort avbrott – fram till kvart i åtta. Mobilen väste fram sms på sms. När jag hade lagt på vanliga telefonen och hällt upp en skål med flingor och mjölk ringde mobilen också. Jag avvisade samtalet. Idag var jag tvungen. Jag orkar inte vara social mer. För nu. Men det tar emot. Det är sååå svårt att avvisa nån. Och att vara mycket kort mot andra.

Kanske är det därför bäst att jag drar mig tillbaka. En stund. Tills… jag orkar igen. Tack alla för att ni bryr er! Jag bryr mig om er också, men nu måste jag gå bort en liten stund. Inte långt bort, bara en bit.

In i min kammare…   

                                                                                                                                                            I kylskåpet ligger en liten flaska Gula änkan. Jag väntar på ett tillfälle att öppna den, tillsammans med Fästmön. Men livet bara passerar och jag, jag drar mig tillbaka, in i min kammare. Jag ska bara vila en stund.

Read Full Post »