Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Principbrott

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 

---

Nä, vården ger jag inte mycket för. Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet.

Britt-Marie höll mig sällskap på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Go-fika på lördagen.

Mamma fick ett samtal och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.

Nä, några piller blev det inte. Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.

Jag har en toppenbra värmande gel i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Partaj, lösenord och helgplaner

Fy vilken hemsk natt jag har haft! Mina aliens tycks ha ägnat sig åt att partaja och jag har inte sovit så mycket. Jag är jättetrött och jag kom sent till jobbet och i skrivande stund häller jag i mig dubbla doser kaffe så att jag ska kunna hålla mig vaken. Jag har ont och… ja, aliengänget håller mig på benen, så att säga. På tal om ben är i alla fall hälen lite, lite bättre! Det känns som om medicinen gjorde verkan direkt. Och sen så klart att jag avlastar hälen genom att krycka mig fram.

En närbild på gängledaren som säkerligen ledde nattens partaj.

I morse skulle jag färdigställa nyheten jag påbörjade igår. Det har inte varit jättebråttom med att få ut den. Med vissa nyheter är det ju så att det är bättre att de är korrekta än att de kommer ut fortfort. Bara det att den inte blev korrekt. Av nån anledning tog inte verktyget mina ändringar, så jag vet inte hur många gånger jag fick publicera skiten innan det blev rätt. Innan dess hade jag fullt sjå att välja ut en bild där de närmaste sörjande inblandade såg normala ut. Detta trots att jag hade tagit en hel serie bilder på dem!.. Nej, jag kommer inte överens med Ajfånens kamera! Bilderna blir inte alls lika bra som med min gamla Nokia, de blir bara tyngre och större. Slutligen skulle jag göra en engelsk översättning. Den fick jag kämpa med ett tag, tills jag hittade formuleringar som inte lät som Googleöversättningar…

Igår morse bytte jag lösenord på datorn. Sånt brukar orsaka problem, men jag var ändå tvungen att göra det eftersom mitt lösenord snart skulle gå ut. Pratade med M häromdan och M hade fått massor av problem när h*n bytte lösenord. Jag har inte tid att få såna problem! Jag vill bara att tekniken ska funka! Och faktum är att det gick bra – efter ett tag. Jag blev tvungen att ändra lite inställningar på Ajfånen som ju synkar mejl och kalender med datorn. Kände mig stolt som en tupp höna när jag klarade av detta alldeles själv. Nu återstår bara  att se hur det går i eftermiddag. Då ska jag nämligen delta i en kurs kring vårt webbverktyg och då måste fjärrinloggningen funka. Harkel… Min ursprungliga tanke var dessutom att jag skulle vara elev på kursen. Bland annat av det skälet att jag inte har fått grunderna i verktyget eller informationen som är specifik kring vissa saker som gäller den här arbetsplatsen. En av kursledarna hörde av sig för ett tag sen och sa att h*n nog trodde att kursen var alltför grundläggande för min del. Men jag sa att jag nog kan snappa upp ett och annat matnyttigt och i övrigt vara en extra lärarresurs. Häromdan hörde kursledaren av sig och jag anade paniken: kursledare 2 har fått förhinder och kunde jag tänka mig att… Självklart! Sånt här är bara roligt, tycker jag! Man lär sig också väldigt mycket av att lära ut saker till andra.

I kväll blir jag ensam hemma igen, eftersom min kära Fästmö jobbar kväll, som vanligt. Jag hade en tanke att åka till Plusvardag för att köpa en ny sorts inlägg till hälarna, men jag tror jag struntar i det. Jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt ut på inlägg!.. De jag har nu är bra, tyckte i alla fall sjukgymnasten. Själv känner jag mig nöjd med dem, när jag använder dem i gympadojorna gör det minst ont i hälen.

Bilen skulle också behöva tvättas, den är hur skitig som helst. Men det konstiga är att det alltid regnar när jag är ledig – på kvällar och helger… Nu i helgen har jag inte tid heller, för jag har tänkt mig ut till Himlen. Somliga i familjen är riktiga festprissar och ska på två (2) kalas (ett på lördag, ett på söndag) och då kan det vara bra att ha en bil till förfogande – åtminstone när man ska hem igen och har festat färdigt…

Vad ska du göra i helgen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Stöd sökes!!!

Nej det blev inga nålar i hälen idag. Jag och Nål-Janne diskuterade fram och tillbaka. Uppenbarligen hjälper inte akupunktur och jag behöver få nån annan smärtlindring. Enligt min sjukgymnast lär husläkaren ordinera paracetamol och ibuprofen i kombo, nånting som min mage inte accepterar. Men, i morgon lär jag få ringa mottagningen och höra om det finns nån annan form av medicinsk hjälp jag kan få.

Jag är så less på de begränsningar som smärtan i hälen ger mig – jag har ju liksom lite andra, svårare åkommor att tampas med. Som det är nu kan jag inte ens ta en promenad för att rensa skallen från jobbiga funderingar och oro. Hälen gör för ont.

Sjukgymnasten sa att jag behöver gå på kryckor. Två, kryckor, alltså. Detta för att jag ska kunna minska belastningen på den onda hälen, men ändå sluta gå på tå med ena foten – eftersom det kan ge inflammation på annat ställe på benet.

Jag äger en krycka. Han tyckte att jag skulle kontakta min förra arbetsgivare och be att få låna en till.

Aldrig i livet!

var mitt svar.

Så därför undrar jag om det är nån som har en simpel, jävla krycka att låna ut så jag får ihop till det stöd jag behöver för att avlasta hälen. Typ en kompis till den på bilden här intill. Jag lovar att lämna tillbaka den när skiten är över – för det går över, det har i alla fall sjukgymnasten sagt.

Jag ser inte fram emot att krycka fram på jobbet, för om jag ska vara kvar måste visa att jag är pigg och alert. Hur pigg och alert ser man ut att vara när man går på kryckor? Inte nåt.

Eftersom jag kom hem lite tidigare idag passade jag på att gå till soprummet samt till BRF-brevlådan, en promenad på normalt högst 15 minuter. Det tog mig en halvtimma. Jag gick inte på tårna, jag belastade hela foten. Efter tre steg kändes det som om den där kniven kördes rakt upp i foten igen – för varje steg jag tog med vänsterfoten. Joru, jag kan lova att det kom ett antal tårar, men det var nog ingen som såg, för det skymmer ute.

Nåt besked av annan art har inte kommit idag heller, inte via snigelpost, i alla fall. Jag kom på att man nog endast har mitt gamla mobilnummer, men jag har den laddad fast på ljudlöst hemma och kollar av den varje kväll. Hittills är det bara säljare som har ringt – så himla skönt att inte behöva svara! Framför allt inte på såna säljare som vill sälja pensionsförsäkringar till mig, det känns som ett stort jävla hån som läget är.

Nu ska jag gå och skrubba badrummet och duschrummet/toan. Det tar inte bort smärtan, besvikelsen, frustrationen eller tårarna, men det blir i alla fall rent.

Livet är kort.

Read Full Post »

April i juni?

Man kan verkligen undra. Om det är april fast i juni, alltså. Med vädret som det är och med min både rinnande och täppta kran funderar jag på såna saker som månadsstatus och allergi. Men kalendern säger juni, efter midsommar, så det får jag lita på.

Växtligheten trivs i alla fall. Kunde bara solen hålla sig framme lite på dagtid skulle jag fota mycket mer än vad jag gör. Nu blir det fotografering när korta sprickor i molntäcket plötsligt uppstår. Som i morse, när jag kom tillbaka från att ha skjutsat Fästmön till jobbet. Då lyckades jag fånga en regnvåt, röd blomma som nån planterat i en ful kruka här på området.

Kan det vara nån sorts petunia?

Idag har jag jobbat hemma ett par timmar medan nätverket på jobbet var nere för service. Jag kommer åt mejl och hemsidor och intranät, så det funkar bra. Men jag vet inte om jag har fått så mycket gjort via datorn. För tillfället pågår mest tankearbete kring hur jag ska göra en bra startsida åt min ”nya” institution. Vår webbansvariga på min ”gamla” institution gjorde ju ett förslag på en ny startsida till den institutionen som jag pillade lite mer innan jag publicerade. Den blev så himla bra och snygg! Men jag kan ju inte göra en likadan, det känns ju tramsigt… Så nu tänker jag. Mest. Jag tänker också hur jag ska presentera mitt förslag. Får en känsla av att man uppfattar mig som webbarbetare enbart och det är ju lite fel. Som kommunikatör jobbar man ju liiite bredare. Webben är bara en kanal, datorn enbart ett verktyg, typ. Så det kanske rentav blir en handritad skiss… Just to prove a point.

Idag provar jag mina nya inlägg för att avlasta onda hälen. Jag kan ju bara ha dem i gympadojorna, inte i innetofflorna, men faktum är att de känns riktigt, riktigt bra! Tack snälla vän som tipsade mig!!!

Vad händer mer idag? Det serveras kycklingspett på thaistället, men idag ska jag köpa med mig spettten hem till Fästmön och mig. Det blir hemmabredda mackor till lunch i stället. I kväll tar vi en tur till Himlen för ett ärende. Kanske glor vi på kommissarie Thorne, som vi spelade in går från TV4. Hoppas bara att vi inte har sett den tidigare, serien är ju från 2010 och Fyran är ju känd för sina mängder av repriser. Och ökänd för sina reklamavbrott! Så skönt att kunna spola förbi på DVD-spelaren…

Än så länge är himlen blå här. Och det njuter jag av, även från fönstrets insida…

Än så länge…

Read Full Post »

Kunskap!

Jepp! Rubriken säger

Kunskap!

och det är precis vad jag får varje dag på arbetet. Jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur tacksam jag är för detta! Men också hur jäkla medveten jag är om att allt kan ryckas ifrån mig om en timma eller ett par månader. Men jag kan inte tänka så, jag vill inte tänka så. Jag vill tänka på framtiden med tillförsikt. Försiktig tillförsikt. I morse mötte jag förra kollegan M och jag kände nästan skuldkänslor för att jag har ett sånt fint kontor och förmånen att få jobba i en sån stimulerande miljö – medan M delar rum med tre (3) kollegor… Inte särskilt optimalt…

Jag jobbar på med intervjuerna denna vecka och nästa, detta för att jag har ett avstämningsmöte med prefekten efter påsk och dessutom ska ha en dragning i ledningsgruppen en dag senare. Omvärldsbevakningen verkar funka nu, men via mig. IT-ansvarig har skapat en funktionsbrevlåda dit mejlen ska styras. Nu gäller det att få alla 40 -50 pers att ansluta sig dit… Jag kan vara väldigt övertygande när det behövs, samtidigt som jag respekterar den som vill stå utanför och som har godtagbara skäl. Vidare försöker jag bygga upp institutionens intranätsidor och arbetet går framåt! Det är så kul att få vara med från början – och så vet jag att jag gör en insats och avlastar S som har massor att avsluta innan bebisen kommer!

En frukt från kunskapens träd?

Det är inte så lätt att knapra på frukt – från kunskapens träd? – när det står ett påskägg med godis bara en bit här ifrån. Men jag försöker låta bli och jag försöker rikta tankarna åt annat håll. En tanke som just slog mig var hur farfar Pastorn skulle ha tänkt och tyckt om mitt nuvarande jobb, där kunskapens frukt är baserad på bevisade teorier och inte teologiska… Samtidigt har jag fått höra att farfar var hyperintelligent och kunde ha blivit vad som helst. Men han brann i tron och blev pastor. Och det är värt mycket respekt, det också. Farfar hoppade över två klasser i grundskolan, jag endast en. Så man kan väl säga att jag kanske har ärvt en liten del av intelligensen, men inte så mycket… 😉 Andra klass, som Elias går i just nu, har jag bara gått i två månader. Sen hoppade jag vidare och fick ny fröken och nya klassisar – FEM, till exempel, och min f d fru – och en ny skola. Tjolahopp, liksom!

Idag är det institutionsmöte, tror jag. Jag misstänker att vi fikar och äter godis och laddar för morgondagens påsklunch, Swedish Sandwich Cake! Det är underbart med

a bilingual uni!

Read Full Post »

Ingen bra dag idag

Det är ingen bra dag för mig idag. Idag är det svårt med sociala kontakter, men jag försöker att ”utsätta mig” för det jag tycker är svårt för att jag vet att det är bästa medicinen. Jag har varit med Fästmön och handlat, jag har haft ett vuxet samtal med Frida och jag har fikat med barnen minus Linn men plus deras snälla mormor. Så säg inte att jag inte försöker. Däremot känns det som om jag var tvär mot två vänner via mejl, men det är svårt att förklara varför jag inte orkar mejla, men klarar att blogga – också om trams. Fast glöm aldrig bort att bloggen är min gratisterapi!!!

Det kan vara svårt att förstå att jag klarar att skriva på vissa håll och på andra håll inte.

                                                                                                                                                     Familjen vill jag orka finnas till för mest. Det är också i familjen jag finner kraft att orka en timme eller en dag till. För där är jag så gott som oförställd. När jag bloggar är jag en roll – ÄVEN om jag skriver mycket personligt och absolut inte ljuger.

Idag räckte krafterna knappt till familjen heller. För hur det än är kan man ju inte sätta sig ner och vråltjuta när man har barn och unga omkring sig. Och det är ju på gott och ont! Jag tränar mig i att hålla masken och behärska mig, samtidigt som jag befinner mig i en omgivning som vill mig väl.

Det bara är en sån där dag idag när inte mycket är bra. Jag är orolig för framtiden, orolig för ekonomin. Och även om jag vet att rättvisans kvarnar mal så skänker det mig inte mycket glädje. Möjligen, som sagt, att jag blir nöjd med att kanske få bekräftat att det inte var mig det var fel på. Men det ger mig inte mitt gamla liv tillbaka och ett jobb måste jag ha så att jag kan betala mina räkningar och inte hamnar på den där parkbänken som alla tror att jag skämtar om hela tiden. Du ska veta att det är allt annat än ett skämt.

Jag känner en sån skuld gentemot Anna och min lilla mamma, framför allt. Anna får bära ett sånt tungt lass och min tanke var ju att avlasta henne. I stället får hon bära mig också vissa dar och det var absolut inte meningen.

Anna du, du skulle inte behöva bära mig också…

                                                                                                                                                                   Min lilla mamma drabbas av elakheter på grund av mig och det har jag svårt att acceptera. Jag erkänner, jag kan vara skitförbannad på mamma ibland, men det har jag rätt att vara – precis som hon har rätt att vara skitförbannad på mig. Men ni skvallerkärringar, gå på mig i stället, inte min mamma. Min mamma har ett tungt nog kors att bära ändå. Jag tycker att hon är beundransvärd hon också som har orkat med allt som har hänt sen sommaren 2006 utan att bli totalt snurrig i bollen!

Fast ibland är hon en riktig kladdmaja, mamma! 😀

                                                                                                                                                        Jag hade tänkt lägga det här inlägget bakom lösen, men jag ska blotta mig. Det ingår i projektet att bli mitt nya jag. Ett ödmjukare jag. Ett jag som vet att allting kan gå itu – och inte bara itu utan till och med i tusen bitar…

Nej, idag är det ingen bra dag, men då borde den ju verkligen kunna bli bättre..?

Read Full Post »